Den här tävlingshelgen började redan i fredags. Helt galet egentligen hur mycket tid det tar att tävla... Ägnade en stor del av fredagen åt att putsa, packa och fixa. Ett (uppsuttet) träningspass för S hann jag också med. Ett riktigt riktigt bra pass. Om jag förra gången tyckte att några frågetecken rätades ut så kändes det nu nästan glasklart. Plötsligt förstod jag var det var hon menade och jag kunde verkligen börja rida ordentligt och fick Lotus väldigt kort, ihop och lösgjord. Han jobbade verkligen jättebra och jag kom åt honom på ett sätt som jag inte gjort förut. Något som fick honom lite grinig stundtals för det var ju jobbigt förstås, men resultatet blev bra och Lotus såg väldigt nöjd ut när vi var klara. Härligt att jag nu fått in den här ridningen i kroppen så att jag faktiskt kan fortsätta på egen hand.
Helgens tävling var som vanligt på Johannesberg och för mig var det lördagen med dressyr och precision som gällde. Jag körde även denna gång LA. Hade en väldigt human starttid strax efter kl 13, vilket gav oss möjlighet att åka upp i god tid och hinna se ett par ekipage samt gå precisionsbanan. Lotus fick följa med upp för att få lite tid på sig att insupa atmosfären i hopp om att han skulle ha lite mera tid att lyssna på mig när vi väl började köra. Han ägnade dock mest tiden åt att klippa gräset...
Eftersom det var vår första start med giggen, ville jag göra funktionskontrollen i god tid. Hade onda aningar om att vi skulle få synpunkter och ville i så fall ha god tid på mig att åtgärda det som eventuellt behövde göras. Till min stora lättnad klarade vi dock kontrollen utan problem och hade sedan nästan en timme kvar till start. Och det där med hur länge man behöver köra fram är ju alltid lika svårt att veta... Saknar helt enkelt rutinen för detta och är alltid lika rädd för att inte hinna bli färdig. Nu blev det nog i stället lite i längsta laget. Travade Lotus en stund och konstaterade att han kändes jättefin. Gav honom en lång paus innan vi joggade igång igen och nu krävde jag lite mera av honom. Han var verkligen jättefin. Jobbade sådär härligt lösgjort och med bra energi och jag kände verkligen att jag hade honom mellan hjälperna. Rund och fin i båda sidorna och lyssnade uppmärksamt på mig. Faktum är att jag sällan känt honom så fin. Dock svarade han lite halvhjärtat på ökningarna och så var det ju det där med avbrotten till skritt som blev lite si och så.
Väl inne på banan kändes Lotus jättefin. Jag hade en riktigt bra känsla genom hela programmet och kände att Lotus verkligen var med mig. För en gångs skull kom vi ut i hörnen och kunde göra riktigt runda volter. Även serpentinerna blev runda och fina med rätt ställning, även om vi även denna gång inte riktigt lyckades komma ända ut till spåret. Åttvolterna blev vägmässigt riktigt fina men där började tröttheten ta ut sin rätt hos Lotus och han ”dök” lite. Ökningarna var lite matta och ryggningen blev tveksam. Vi misslyckades även med skritten där jag lyckades få ett sent avbrott, några steg i nån slags taktande gångart och därefter en skritt utan bjudning. Och enhandsfattningen sumpade jag helt...
Så, sammanfattningsvis var jag väldigt nöjd. Lotus var fantastiskt härlig att köra, framför allt på uppvärmningen men även inne på banan. Jag hade den bästa känslan nånsin på tävling och känner verkligen att det börjar fungera på riktigt. Att köra med giggen och våra fina kläder förhöjde definitivt känslan. Och poängen bekräftade att känslan var rätt. Visst, vi fick dåliga poäng på de saker vi missade, men hade i övrigt många 7:or och några 8:or och rent generellt låg poängen över vad vi nånsin haft tidigare. Jag vet vad vi har att träna på och om vi får till de sakerna så kommer det att bli riktigt bra. Och vi fick vår 8:a på presentationen (istället för de 5:or vi haft tidigare med maratonvagnen) och bara det var en seger.
Men Lotus var trött, ordentligt trött. Han hade inte mycket kvar att ge när vi avslutade programmet och en lärdom att dra av denna dag är att jag inte ska köra fram mer än kanske max 20 minuter. Om jag jobbat honom bra dagarna innan måste jag våga lita på att det faktiskt räcker med att bara värma upp honom och ”kolla att han är med” och sedan spara energin tills vi kommer in på banan. Dagen var dessutom varm och giggen är ganska tung – det är klart att det tar på krafterna. Nu tror jag dock att vi bara tappade ett fåtal poäng på detta, men det är ändå en lärdom. Lite mera konditionsträning är säkert också på sin plats.
Precisionen kördes den här gången direkt efter dressyren och jag var lite orolig för att Lotus inte riktigt skulle orka. Han verkade dock få ny energi när han fick springa lite friare och dessutom verkar han numera ha förstått det roliga i det här med att springa mellan koner. Han var jättefin och lydde mig exemplariskt. Märker verkligen att det faktum att jag numera har honom mycket mer mellan mina hjälper gör stor skillnad i precisionen och plötsligt är det hur lätt som helst (nåja...) att styra honom mellan konerna och den där vingliga framfarten som vi ägnade oss åt tidigare är nu ett minne blott. Vi petade inte ner en enda boll och detta trots att jag vid ett tillfälle glömde bort vägen och fick göra en riktigt skarp sväng för att rädda situationen. En felfri runda men något över idealtiden, vilket gav oss några straff.
Hur det gick? Jo, vi skrapade ihop 101 poäng, dvs 59 straff, vilket är personligt rekord med hästlängder. Det räckte till seger i klassen, som visserligen bara hade tre startande men icke desto mindre var jag stolt. Tyvärr var det bara jag som körde precisionen i vår klass så där blev det ingen riktig klass, men jag var ändå väldigt nöjd med vår felfria runda. Och, som en extra liten bonus, körde vi även om DM i dressyr, vilket innebar att alla stockholmsekipage fick sina poäng omräknade till procent och alla tävlade mot alla oavsett klass (dock hästar och ponnyer för sig). Till min stora förvåning lyckades jag där ta en andraplacering, rättvist slagen av min kompis och tränare A. Så gissa om vi var stolta när vi lämnade tävlingen med en blågul och en blå rosett och två plaketter!?
Ja, det här med tävlingar är verkligen fantastiskt roligt, inte främst för att man plockar rosetter utan för att allt däromkring är så otroligt roligt. Att få uppleva detta tillsammans med min älskade Lotus som jag kämpat så hårt för är obetalbart. Om någon för några år sedan hade sagt till mig att det här var vår framtid så skulle jag aldrig ha trott dem. Jag, som för några år sedan trodde att Lotus i bästa fall hade en framtid som promenadhäst, har nu en fantastisk tävlingskompis. Ibland är faktiskt livet som en saga.
Dessutom uppskattar jag verkligen den otroligt trevliga stämning som det alltid är på tävlingarna. Alla man möter är så vänliga och trevliga och jag, som fortfarande är en nykomling, känner mig otroligt välkommen. Jag vet dessutom att några av er följer vår dagbok...
Idag har jag varit funktionär på maratontävlingen och stått vid vattenhindret och tittat på alla spännande lösningar. Det är inte utan att jag blir lite sugen på att vara med så kanske kanske vågar vi satsa på detta nästa säsong. Tycker dock att det verkar väldigt svårt att hålla reda på allt, men där får jag nog förlita mig på groomen/sambon, som med sin erfarenhet från mc-tävlingar nog har en bättre känsla för vägval och svängar än vad jag har. Och han skulle nog tycka att det var roligare än dressyr, även om han verkade trivas väldigt bra där i giggen med kostym och ”gubbkeps”.
Men just nu ska vi bara ta det lugnt ett par dagar. Jag har sällan sett Lotus så trött, men ändå nöjd, som efter väl avslutat värv igår. Idag blev det bara en skogspromenad. Men sen ska vi konditionsträna med sikte på nästa tävlingssäsong. Jag längtar redan!
Ett smakprov på några av de fina bilder som en väldigt bussig kompis tog finns nedan. Fler kommer när jag hunnit gå igenom dem!