Jag fick låna en gigg (tack snälla Ulrika!) och det var lite ”meck” att få allt att fungera och passa, men när det väl var klart så trivdes både jag och Lotus väldigt bra med vagnen, så bra att jag gärna skulle köpa en sådan själv.
Första passet för Christer gick mest ut på att stämma av var vi var nånstans i vår utveckling och det var Christer som körde större delen av passet, vilket jag var väldigt tacksam för. Vi fick den vanliga kritiken; Lotus vill inte böja igenom åt vänster och skjuter ut höger bog. Lösningen på detta är att konsekvent ”peta in” högerbogen med pisken och vara väldigt stadig på yttertömmen. Helst ska jag inte ge efter en millimeter, inte ens när vi svänger. Christer var ganska tuff mot Lotus och hade höga krav på honom. Lotus svarade med att bli lite frustrerad, men han tog ändå jobbet och till slut var han riktigt fin med massor av bakbensaktivitet, luftiga framben och hög nacke.
När jag tog ut honom till det andra passet verkade han till en början knappt vilja röra sig framåt så det var inte utan att jag undrade vad det skulle bli av det hela. Dock blev Lotus helt annorlunda när vi satte igång och jag hade en riktigt trevlig häst att köra. När vi började träningspasset fick jag dock kritik för att Lotus återigen inte kom igenom till vänster så det var det vi fick fortsätta att jobba med. Nu var även banan full med koner som vi fick använda för att komma ut i hörnen, köra rakt upp på medellinjen samt lägga volter på rätt ställe. Väldigt nyttigt – och väldigt avslöjande. Min första tanke när jag såg alla dessa koner var att vi förmodligen skulle ta med oss allihop, så hade det nämligen med all säkerhet varit för nåt halvår sedan. Dock fungerade det över förväntan och jag fick Lotus någorlunda följsam och kunde köra ut honom i hörnen och följa tänkta linjer.
Däremot blev Lotus väldigt stark i min hand, vilket Christer också uppmärksammade. För att råda bot på detta så satt han upp och körde en stund och tillrättavisade Lotus varje gång han la sig på i handen genom att ”nappa” lite i tömmen, samtidigt som han drev på honom ganska ordentligt. Kanske inte världens vackraste körning, men det gav resultat och Lotus började verkligen att bära sig själv. Sen fungerade det förstås inte lika bra när jag tog över tömmarna…
Jag var helt övertygad om att Lotus skulle ha så mycket träningsvärk efter att ha gått två pass som i princip var långt över hans förmåga, men faktiskt så var han ännu finare på söndagen. Han kändes riktigt fin när jag värmde upp honom och jag tyckte att jag fick loss vänstersidan ganska bra. Vi fortsatte lite med samma jobb som igår, med tillägget att jag fick lägga in tempoväxlingar och både länga och samla. Visst blev det ganska vingligt ibland och det var inte alltid som Lotus var riktigt där jag ville ha honom, men jag kände ändå en avsevärd skillnad mot tidigare och på slutet fick vi till några riktigt fina ökningar (som förhoppningsvis fastnat på bild). Högervarvet var jag riktigt nöjd med och där fick jag också Lotus att gå i en högre och bärigare form än tidigare. I vänstervarvet däremot fick vi inte samma lätthet, men vi har i alla fall kommit en bit på väg.
Jag visste först inte riktigt om jag skulle vara nöjd med vår insats eller inte. Tyckte att jag mest fick skäll och visste inte riktigt vad Christer tyckte om vår prestation egentligen. Ju mer jag smälte det hela, desto mer kände jag dock att jag ska vara väldigt nöjd. Christer är en hård tränare som vill se att hans elever utvecklas. Jag tror att han vill tvinga oss att prestera lite över den förmåga vi tror att vi har. Därför blir det också väldigt svårt. Men när jag tänker efter vilken känsla jag hade i körningen, särskilt det sista passet, så inser jag att Lotus nog aldrig gått på det sättet tidigare. Nu gäller det bara att träna vidare och försöka att befästa det här. Som tur var så var A med som medhjälpare och åskådare – nu får hon hjälpa mig vidare!
Bilderna är lånade från Facebook, fotografer Ulrika Gindemo och Torill Haug