4. På sina villkor
På kliniken konstaterade veterinären att Lotus var halt på yttre fram i båda varven vid longering. Vid böjprov visade han tydlig smärta i frambenen, troligen i gaffelbanden. Vid ridprov kändes han precis som den senaste tiden; ingen som helst bjudning. Med bedövningar i båda gaffelbandsfästena samt i framkotorna kändes han något bättre, men fortfarande ganska ovillig. Nästa steg var att även lägga en bedövning i ryggen. Med denna bedövning började Lotus att kännas mer normal att rida. Nu tog han för sig och rörde sig ganska villigt.
Den slutsats veterinären drog utifrån detta var att det var inflammationen i gaffelbandsfästena som var tillbaka och att den nu var att betrakta som kronisk. När Lotus fick vila ett tag så hejdades inflammationen, men så fort han belastades så kom den tillbaka. Nån vettig behandling fanns inte och att bara vila hjälpte bevisligen bara kortsiktigt. Förmodligen hade gaffelbanden varit ett problem hela tiden. Den första diagnosen Lotus fick, inflammation i framknäna, var sannolikt felaktig och det troligaste var att det redan då var gaffelbanden som var problemet. Vi hade hela tiden varit medvetna om skadan, men trott att den varit sekundär och orsakad av något annat, t ex inflammationen i hasleden. Nu verkade det dock alltmer osäkert om det verkligen var det som var det riktiga sambandet. Det kunde lika gärna vara så att det var gaffelbanden som orsakat problemen med hasleden. Eller så var det en helt separat skada. En liten tröst var dock att hasleden läkt fint. Veterinären behandlade framkotorna, gaffelbanden samt ryggen. Sedan fick vi åka hem med ordinationen att han skulle promeneras i en vecka och sedan skrittas uppsuttet. Beskedet var förstås ett hårt slag för mig, även om det knappast kom helt oväntat. Jag var i det närmaste i chock och varken jag eller min kompis som följt med var i stånd att fråga veterinären om hans tankar och planer för Lotus. |
Det kändes det som om det bara fanns en enda utväg och det var att Lotus skulle få sluta sina dagar. Jag trodde att det kanske var så att veterinären hade gjort en sista behandling för att sedan kunna döma ut Lotus.
Jag var naturligtvis fruktansvärt ledsen. Jag tyckte så otroligt mycket om min häst och de här åren när vi kämpat tillsammans hade skapat ännu starkare band mellan oss. Att jag nu skulle förlora Lotus kändes helt orimligt. Sedan, när vetskapen om vad som hade hänt började sjunka in, började alla idéerna komma. Man kan inte döma en levnadsglad underbar häst till döden bara för att han inte riktigt håller för de krav jag ställer på honom! Det måste finnas ett sätt att ha kvar honom. Kanske låna ut honom som sällskapshäst. Kanske ha kvar honom själv just som sällskap till en annan, ridbar, häst. Efter några dagar ringde jag upp veterinären för att fråga hur han tänkte kring Lotus framtid. Hans resonemang var att han utifrån det faktum att Lotus faktiskt fungerat bra under en period nog trots allt hade förutsättningar att fungera i nån form av arbete om man bara kunde hitta en lagom nivå. Samtidigt var det förstås viktigt att vi kunde hitta en nivå av arbete som passade både mig OCH Lotus. Han menade att alla hästar kanske inte funkar för att rida dressyr på, men de har rätt att existera på sina villkor ändå, vi har trots allt ansvar för dem. Jag blev glad över att höra detta synsätt och den respekt han visar hästarna. Och framförallt var det ju lite samma tankar som jag själv varit inne på. Samtalet gav mig nytt hopp. Lotus skulle inte få en dödsdom nästa gång vi träffade veterinären utan han ville i alla fall göra ett försök att rädda honom utifrån de förutsättningar vi hade nu. Det gällde att hitta ett sätt att jobba Lotus lagom mycket. Några ridpass i veckan, tömkörning, promenader. Skulle han hålla för det? Och skulle jag märka om han fick ont? För jag ville ju absolut inte riskera att han gick omkring och led, han ska vara en glad och smärtfri häst! När vetskapen sjunkit in om att Lotus aldrig skulle bli nån riktig ridhäst, men att han ändå skulle bli kvar hos mig, kände jag mig lugnare och gladare än på länge. Nu behövde jag inte längre pendla mellan hopp och förtvivlan och se allt i svart eller vitt. Nu gällde det i stället att jobba på att hitta ett sätt att få Lotus att fungera och det kändes som en spännande utmaning. Föregående kapitel Nästa kapitel |