5. Nystart
I mitten av januari 2008, tre veckor efter det förra besöket, var vi tillbaka på kliniken. Den här gången kände jag mig inte särskilt orolig inför besöket; dels för att jag var rätt säker på att Lotus mådde mycket bättre och dels för att jag nu hade en helt annan inställning till Lotus framtid och visste att jag inte skulle få några obehagliga besked. Och mycket riktigt, Lotus mådde jättebra. Ingen reaktion vid böjprov och ingen hälta vid longering. Kändes otroligt skönt och en bra bekräftelse på att vi tänkt rätt: behandling och några veckors vila och all smärta är borta. Det borgade för att det var möjligt att hitta ett läge med lagom jobb där Lotus slipper gå över gränsen där arbetet blir för ansträngande och han får ont.
Veterinären valde att göra om samma behandlingar som förra gången. Den igångsättning han nu ville se byggde på att Lotus på drygt två månader skulle nå till nåt som han kallade ”unghästarbete”, dvs han skulle mot slutet av perioden klara av att jobba ungefär 20 minuter i trav och galopp i en låg rund form och utan några avancerade övningar. Under de första veckorna skulle jag bara rida honom en dag i veckan för att efter några veckor börja rida två gånger i veckan. Övrigt arbete skulle göras genom tömkörning. Genom en kompis fick jag kontakt med en duktig kiropraktor. Han gick igenom Lotus noggrant och konstaterade bl a att det fanns spänningar i nacken och skevheter i bäckenet. Detta skulle ha kunnat orsaka att Lotus belastade sin kropp fel och med skador som följd. Dock kunde det ju lika gärna vara skadorna som orsakat spänningarna i kroppen som tvärtom, men oavsett orsaken så behövde skevheterna behandlas. En viktig del av kiropraktorns besök var även hans optimism; han trodde att han skulle kunna göra min häst om inte helt bra så åtminstone bättre. För honom var det självklart att Lotus skulle få leva kvar och han trodde verkligen på att vi skulle kunna hitta ett sätt att jobba honom på. Han hade också stort förtroende för veterinären och hans inställning var att den veterinära behandlingen behövdes för att lösa de akuta och redan uppkomna problemen medan kiropraktorbehandlingen kunde skapa förutsättningar för läkningen och framför allt för att problemen inte skulle återkomma. |
Jag övergick nu till att tömköra Lotus i stället för att promenera. Till att börja med krävde jag inget arbete utan det var mest att betrakta som promenader på töm. Jag hade bara tömkört Lotus sporadiskt tidigare, men det framstod tydligt att det här var ett jobb som passade honom. Han förstod direkt vad som förväntades av honom och knallade nöjt på. Visst blev det lite kommunikationsproblem ibland och visst tog Lotus sina luftsprång, men jag hade inga problem att reda ut situationerna. Det var snarare så att det kändes enklare att hantera honom i tömmar än när jag ledde honom eftersom jag genom tömkörning fick honom stadigare och kunde bromsa upp honom på ett bättre sätt om han blev alltför ivrig. Dessutom kändes det mycket mera meningsfullt att tömköra än att promenera eftersom det då faktiskt kändes som om vi gjorde någon form av arbete.
När Lotus var mogen att börja jobba lite mer seriöst åkte jag till en anläggning i närheten för att ta lektioner i tömkörning för en duktig tränare. De första gångerna var det mest hon som körde, men sedan fick jag ta över tömmarna och lära mig tömkörningens grunder. Till att börja med jobbade vi bara i skritt. Lotus var jätteduktig redan de första gångerna och verkade snabbt förstå vad det gick ut på. Han hade lätt för att jobba i rätt form och det var inga problem att introducera öppnor och sidvärtsrörelser, vilket bidrog till att göra honom lösgjord. Det här med tömkörningen öppnade en helt ny värld för mig. Plötsligt kunde jag göra ett meningsfullt och roligt jobb med Lotus utan att slita så mycket på honom. Dessutom var det väldigt stimulerande att lära sig nåt nytt. Det kändes som om det gav hela den här perioden en mening. Att åka iväg och träna var jättekul; inte bara för att vi lärde oss en massa utan också för att det kändes väldigt stimulerande att faktiskt kunna åka iväg på träning. Tanken var att tömkörningen skulle fylla två funktioner; dels gav det Lotus möjlighet att jobba och använda sin kropp utan den extra belastning som en ryttare ger och dels var förhoppningen att han skulle bygga upp sin kropp på ett korrekt sätt och därmed så småningom bättre klara av att bära upp även en ryttares tyngd utan att det behövde slita på kroppen. Hästlivet blev roligt och meningsfullt igen och det var mer stimulerande än på länge att jobba med Lotus. Visst hade vi påbörjat ännu en igångsättning, men den här gången hade vi en helt annan metod och målsättning än tidigare och därför kändes det också mycket roligare. Visst tvivlade jag ibland på att det verkligen skulle fungera – varför skulle denna igångsättning lyckas när vi misslyckats så många gånger tidigare? Samtidigt visste jag ju att vi nu jobbade på ett helt annat sätt, ett sätt som förhoppningsvis passade Lotus bättre. Viktigast var dock att jag nu hade en helt annan inställning till vilket jobb jag räknade med att Lotus så småningom skulle klara. Nu var inte siktet inställt mot att jag skulle få en fullt fungerande ridhäst utan i stället var målet att få honom att fungera så bra som möjligt och ett sånt mål är ganska svårt att misslyckas med. Tvärtom så kändes det som en spännande utmaning att se hur långt vi kunde komma. Föregående kapitel Nästa kapitel |