8. Nära ge upp
Vid återbesöket visade det sig dock att Lotus visserligen var ohalt när jag sprang med honom, men han reagerade kraftigt på böjprov på vänster fram och i vänster hasled. Det visade sig att Lotus hade fått artros i dessa leder, vilket är en vanlig följd av att en häst länge gått och felbelastat sig p g a skador. I det stadium pålagringarna var nu led Lotus inte av dem under normala omständigheter, men de fick inte bli värre för då skulle de ställa till problem. Vanliga ledinjektioner skulle kunna skjuta upp processen lite grann, men det var ingen långsiktig lösning. Veterinären rekommenderade därför IRAP-behandling, som går ut på att man tar blod från hästen och utifrån detta framställer ett kroppseget preparat som man sedan injicerar i lederna.
En IRAP-behandling består av en kur på tre behandlingar. En vecka efter den första behandlingen var vi tillbaka för behandling nummer två och ytterligare en dryg vecka senare fick han den tredje och sista behandlingen. Lotus reagerade nu inte överhuvudtaget på böjprov och veterinären var påtagligt nöjd med resultatet. Hans erfarenheter av IRAP var väldigt goda, framför allt på artroshästar där andra behandlingsmetoder inte ger så mycket resultat. Dock fick jag vara beredd på att Lotus kommer att behöva behandlas igen så småningom. När jag frågade hur jag skulle göra för att hålla Lotus så frisk som möjligt så länge som möjligt var svaret att jag skulle jobba honom precis som jag gjort hittills. Det viktigaste var att Lotus hölls igång, lederna fick inte stelna. Det inte var på grund av felaktig träning som Lotus hade drabbats av artros utan detta är en pågående process som är svår att påverka. Nu skulle Lotus joggas igång igen för att på ungefär tre veckor vara tillbaka i det jobb som vi gjorde innan skadan. Vi var nu inne i maj 2009. Efter bara ett par veckors igångsättning bokade jag in ett träningspass med min tränare. Vi jobbade nästa bara i skritt, men jag fick Lotus rund och lösgjord och han var jättefin. Vi gjorde några bra arbetspass på töm med en lösgjord och fin häst innan jag satt upp och red nästa gång några dagar senare. Vilken besvikelse, Lotus fungerade inte överhuvudtaget! Han var stum och stel, ville inte jobba i form och i trav sprang han bara ifrån jobbet. Så fort jag ställde de minsta krav på honom, och då handlade det bara om att få honom jobba i mjuk rund form, blev han stel och bromsig och försökte komma undan. Min magkänsla sa mig att det här inte var bra alls och jag kände bara alltför väl igen tecknen. Det kändes så fruktansvärt hopplöst och definitivt. Lotus hade inte ens fått fungera normalt i fyra veckor. Uppenbarligen fungerade han bra så länge jag tömkörde, men den belastning och förändring av balansen som det innebar när jag satt upp var tillräcklig för att Lotus skulle känna av sina skador igen. |
Nu var jag nära att ge upp. Jag hade kämpat så mycket för Lotus och varit beredd att göra väldigt mycket för att kunna ha honom kvar. Men nu kändes det som om det inte gick längre. Jag visste inte om jag längre skulle orka tro på att Lotus skulle kunna fungera i arbete och om jag skulle orka starta om med honom ännu en gång.
Ännu en gång åkte vi till kliniken och den här gången var resan väldigt ångestladdad. Jag väntade mig verkligen det värsta. För mig var det självklart att det var lederna som på nytt var problemet och om den skadan hade kommit tillbaka så fort innebar det ju sannolikt att den inte gick att behandla. Föregående kapitel Nästa kapitel |