Så här såg det ut:
I går morse tränade vi för A. Det första som hände när jag tog i tömmarna var att Lotus slog med huvudet, ett problem som jag upplevt då och då den senaste tiden. Vi återgick till skritt på lång töm en stund med syftet att Lotus skulle sträcka fram halsen och söka bettet. När jag sedan tog tömmarna igen, mjukt och försiktigt, så fanns där inga tendenser till att kasta med huvudet eller på annat sätt visa att han ogillade bettet. Kanske är det så att jag blivit för hård och stum i handen, stångbettet är ju ändå ganska skarpt, och att Lotus därför tappat lite av förtroendet för bettet.
Jobbade bland annat med tempoväxlingar, där Lotus skulle gå in i en ökning direkt och sedan fick jag ta tillbaka honom ganska kraftigt, allt för att öka elasticiteten. Han ökade jättebra, men tappade ibland balansen och ramlade in i galopp. Känslan i ökningarna är dock väldigt bra. Med tanke på att det snart är dags för en ny tävlingssäsong, så fick vi även träna på att köra upp på medellinjen och göra halt. En klassisk fallgrop! Först hade jag svårt att hitta en rak linje, sedan var problemet att få halten på rätt ställe. Ja, sen ska hästen stå stilla i halten för att slutligen komma igång i trav igen direkt på mitt kommando. Här har vi lite att jobba med!
Idag hade snön har fallit och lagt ett vitt härligt täcke över världen. Så himla mysigt! Inledde därför med en rejäl promenad genom skogen innan vi tömkörde i ridhuset. Lotus var superfin och jobbade kanonbra. Bland annat så fick vi till ovanligt fina öppnor. Om jag först låter honom gå ett varv på en liten volt och driver på bakbenen lite extra, för att sedan låta honom behålla tempo och schvung in i en öppna så blir öppnorna jättefina.
Av gårdagens problem med irriterad mun märktes ingenting. Tränsbettet i kombination med en tömsättning som dämpar tömtagen gör helt klart skillnad. Något att tänka på! Ska köra på det snällare tränsbettet ett tag framöver och se om vi kan få tillbaka den fina mjuka munnen.
Avslutade med att låta Lotus lösgaloppera en stund. Full fart på honom, men samtidigt lydig och när jag efter en stund tyckte att det fick räcka och bad honom sakta av så promenerade han själv bort till hörnet där vi brukar hänga ifrån oss utrustningen och liksom parkerade, som för att säga till mig att nu kände han sig färdig.