Här finns även ett bildspel med lite blandade bilder från tävlingen.
Måste ju dela med mig av några av de fina bilder som vår fotograf Bosse levererat från gårdagens bravader. Nog var vi ganska prydliga!? Här finns även ett bildspel med lite blandade bilder från tävlingen. Film från dressyren. Förhoppningsvis kommer även film från precisionen så småningom.
0 Comments
En Lotus som får träna och jobba sig trött och sedan tillbringa dagarna i sin stora hage tillsammans med sina kompisar, det är en nöjd och glad Lotus. Och en nöjd och glad Lotus är väldigt mycket trevligare att jobba med. Som jag njuter av att min vanliga trevliga häst äntligen är tillbaka! Dessutom njuter jag av att vår intensiva träning redan gett resultat. I lördags tömkörde vi på utebanan och Lotus överraskade mig genom att kunna genomföra hela passet utan några galna bocksprång. Eller nåja, det är klart att han inte kunde låta bli att ta några glädjeskutt när han fattade galopp, men det är skillnad på bocksprång och bocksprång och de där små glada skutten har jag inga problem med, de hör snarare till. Lotus jobbade otroligt bra genom hela passet. Han var bärig och lätt i handen, jag kunde korta och länga honom och han tog både förhållningar och framåtdrivande hjälper jättebra. Han gick i en ganska hög men ändå inte särskilt öppen form och var på det hela taget jättefin. Kändes verkligen jättebra att jobba med honom och det märktes att han tagit till sig det vi jobbat med i veckan. Igår blev det en härlig körtur i vårsolen tillsammans med vår nygamla kompis A. Vi tog ”som vanligt” landsvägen bort till kyrkan och körde sedan på grusvägarna där. Lotus var sådär härligt trevlig som jag vill ha honom; pigg och glad och med vägvinnande trav, men samtidigt lugn och avspänd och bara väldigt nöjd. Han travade på jättebra, låg i en stadig form och jobbade verkligen genom hela kroppen, samtidigt som han var trevligt lätt i handen. Precis som det ska vara! Vi var ute i en och en halv timme, tillryggalade ungefär 12 kilometer och av det var en stor del trav. Lotus var väldigt nöjd, lite svettig och inte det minsta trött när vi var tillbaka. Bjuder på några fina bilder från körkursen – tack Ulrika Gindemo som var flitig med kameran! Foto: Ulrika Gindemo
Idag är en stor dag. Idag är det nämligen exakt 9 år sedan jag hämtade hem en vinglig 4-åring från Rindö. Mycket har hänt sedan dess. Det har varit hopp och förtvivlan, glädje och sorg. Sammantaget har det dock framförallt varit glädje, massor av glädje. Jag njuter av min underbara Lotus varje dag och tack vare honom har jag fått uppleva så fantastiskt mycket – och skaffat mig en enorm kunskap och erfarenhet. Lotus har tagit mitt hästliv in på helt andra vägar än jag nånsin hade kunnat drömma om – och det är jag honom evigt tacksam för. Jag trodde att jag köpte en ridhäst, nu har jag plötsligt en fantastisk körhäst istället. Dessutom har jag en helt underbar fyrbent kompis som man bara inte kan låta bli att älska. Nio härliga år har vi fått hittills och jag hoppas verkligen att vi har många roliga år kvar framför oss. Förhoppningsvis utan alltför mycket skador och konvalescenser för nu vill jag njuta av min fina körhäst. Här följer en liten kavalkad av bilder från vårt första år tillsammans. Igår passade jag på att utnyttja det faktum att vi har öppen körträning i ridhuset på tisdagskvällar. Lotus verkade alldeles lycklig över att få på sig ”körkostymen” och småsprang ner till ridhuset. Väl där blev han ännu mer exalterad för där var min stallkompis i full färd med sin körträning och Lotus tände verkligen till och verkade riktigt förväntansfull. Jag hade fullt sjå att hålla ordning på honom medan vi skrittade fram för hand. Fick hjälp att ta fram vagnen och spänna för, kändes tryggt med tanke på den uppspelta hästen. Väl framför vagnen slog sig dock Lotus till ro och om han nu var besviken över att bara få skritta så visade han det i alla fall inte. Tvärtom så jobbade han på bra och vi gjorde ett riktigt bra skrittdressyrpass.
Idag började vi med en lång promenad och jobbade sedan en stund i ridhuset. Jag provade att tömköra, men gick väldigt nära hästen med korta tömmar så det blev nåt slags mellanting mellan tömkörning och arbete på lång tygel. Det tog en stund innan vi hittade rätt, men sen jobbade Lotus riktigt bra. Och framför allt höll han sig i skinnet, till och med när vi efter en stund fick sällskap av ytterligare två hästar som glatt galopperade runt. Så ja, Lotus är fortfarande förvånansvärt lugn. Och jag är väldigt nöjd med det. Idag provade jag den nya selen på Lotus. Och den var precis så fin som jag hade hoppats på och passade dessutom alldeles perfekt. Det ska bli så otroligt kul att få börja köra med den. Försökte att ta några bilder, men de blev väl inte sådär jättebra. Det är helt enkelt ganska svårt att fotografera en häst som vill allt annat än stå stilla. Men så här ser den ut i alla fall.
Min sambo var lite rädd för att Lotus skulle bli besviken om jag först satte på honom en sele och invaggade honom i falska förhoppningar om att han skulle få dra vagnen, för att sedan ta av selen igen och ta en vanlig tråkig promenad. Men om det nu var så så visade han det i alla fall inte. Däremot blev han rädd för något, hoppade rakt upp och landade på min stortå, som fick sig en rejäl smäll. Kanske det var Lotus sätt att säga att han hade tråkigt? Har konstaterat det förr och kommer att konstatera det igen: det finns många tillfällen när man är väldigt glad att man har just en körhäst. Den här helgen var en sån eftersom jag tydligen tagit med mig en förkylning hem från Grekland och känt mig allmänt matt och klen. Att göra något som krävde nån större fysisk insats från mig var inte särskilt lockande, men att köra häst orkade jag med. Och eftersom det ju är just körning som gäller för Lotus för närvarande var det ju inte direkt nån nackdel.
Både lördag och söndag har vi värmt upp längs grusvägarna och sedan avslutat med ett pass på ridbanan. På lördagen var Lotus ordentligt pigg och jobbade jättebra. Kom igång riktigt bra i kroppen redan från början och var sedan väldigt mjuk och lösgjord när vi jobbade lite mer dressyrmässigt på ridbanan. Den turen inleddes i duggregn, men eftersom det duggat lite av och till hela dagen tog jag inte så hårt på det. Dock tilltog regnet efterhand och vi blev blötare och blötare. Och i det läget var det liksom ingen idé att avbryta – allt (matte, häst och utrustning) var redan genomblött så det enda som kändes vettigt var att fortsätta passet precis som jag tänkt. Det betydde att vi dressyrkörde i strilande regn och det bekom inte Lotus det allra minsta. Han jobbade på kanonbra och var inte det minsta påverkad av vädret. Känns bra att veta inför eventuella tävlingsstarter i regn! Däremot var matte ganska frusen när vi var klara (hur smart var det med tanke på förkylningen?) och att ta hand om blöt häst och blöt utrustning var inte alltför kul. Men faktiskt, det var värt det! På söndagen kändes Lotus lite mattare och jobbade inte med riktigt samma energi. På ridbanan verkade han tycka att det var lite tungt (vilket det nog var med tanke på att det kommit ansenliga mängder regn) och tappade bjudningen. Jag tror faktiskt att han kände av lördagens pass och kanske var lite trött i musklerna, det blev ett ganska ordentligt pass då. Dock jobbade han ändå bra och var fin i formen så jag kände mig ändå ganska nöjd även med detta arbetspass. Tidigare har jag oftast låtit Lotus sakta av till skritt i nerförsbackarna – han har själv valt att göra det och jag har inte drivit på honom. Nu har jag börjat att mana på honom att hålla traven även nerför (så länge backarna inte är branta) och han travar obekymrat på. Jag tror faktiskt att även detta är ett väldigt gott tecken på att han mår bra. Tidigare har han ju sannolikt gått med en liten smärta/störning i sina framhovar och det är klart att den smärtan blivit större när belastningen ökat – och belastningen på framhovarna måste ju rimligen bli större i nerförsbackar. Detta att han nu travar nerför backarna med samma bjudning som på platta marken tar jag som ännu ett bevis för att vi nu faktiskt kommit till rätta med Lotus frambensproblem. Faktum är att jag för första gången på väldigt väldigt länge har börjat betrakta Lotus som frisk och inte ständigt går och väntar på nästa skada (ja, förutom att han för närvarande har ryggproblem, men det är ju en helt annan sak.)! Apropå skador så har jag tidigare länkat till bloggen Veterinärstudenterna. Där finns detta inlägg om hur viktigt det är att faktiskt lyssna på sin häst och våga tro på den egna magkänslan. Känner igen mig så otroligt väl! En häst är aldrig dum eller ovillig bara för att "jävlas". Nej, det finns alltid en anledning. Denna anledning behöver absolut inte vara en skada, men om en häst plötsligt börjar att uppföra sig annorlunda än vanligt så ska man vara uppmärksam på det och fundera på varför den plötsligt uppför sig som den gör. På albumsidan finns nu en massa härliga bilder på en glad häst på stubbåkern. Matte har varit på semester. En vecka med sol, bad, massor av god mat och fina grekiska stränder. Jättehärligt, förstås, och skönt att för en gångs skull bara ta det lugnt och unna sig att sitta i solen med en god bok. Men, för att använda en gammal sliten klyscha; borta bra men hemma är definitivt bäst! Och det är väl kanske trots allt tur att man känner så! Att vakna i egen säng och trängas med en söt kisse och sedan ge sig ut i höstsolen och köra häst står sig ganska väl i konkurrensen med grekiska stränder! Fast det var lite av en chock att tvingas byta shortsen mot långkalsonger…
Lotus har inte haft semester. Honom har P tagit hand om och det låter som om de haft det väldigt bra. Jag uppmanade henne att köra så mycket hon bara ville och de har både lekt på stubbåkrarna och tränat dressyr. P påstår ännu en gång att Lotus är en gentleman och även om jag mest ser honom som en slyngel så är det ju skönt att höra att han sköter sig när matte är borta. Lotus har även fått träffa kiropraktorn. Han konstaterade att det som jag trodde var ont i ryggen snarare var ont på och runt manken. Visst hade Lotus lite av sina vanliga skevheter också och var en aning öm i ländryggen, men det var området runt manken som tycktes vara det stora problemet. Kiropraktorns teori är att det är sadeln som klämt och att Lotus kanske musklat sig så mycket att sadeln inte längre ligger riktigt bra. Den teorin är ju i och för sig trolig, men det konstiga är att problemen visade sig första gången när Lotus inte hade burit ryttare på en dryg vecka och när kiropraktorn tittade på honom var han inte riden på två veckor. Naturligtvis var jag tvungen att lägga på sadeln för att kolla och jag tyckte inte att den verkade klämma, i alla fall inte utan ryttare. Inte heller tycker jag att däckeln verkar klämma, tvärtom så är den väldigt mjuk och följsam (kanske FÖR mjuk?). Så det hela är faktiskt lite av en gåta. Samtidigt var det väldigt skönt att höra att kiropraktorn tyckte att Lotus var jättefin i kroppen och verkade må jättebra, förutom just detta problem. Ordinationen var att Lotus tills vidare bara ska köras och tömköras (helt utan restriktioner). Kiropraktorn kommer tillbaka om en vecka, då får vi se om Lotus är bättre samt försöka utröna vad det är som vi måste ändra på. Och jag kan ju bara konstatera att det är tur att jag har en häst som jag kan jobba ordentligt även om jag inte får sitta på honom. Det är klart att jag vill komma igång med ridningen igen, men den känns faktiskt inte som om det är nån större panik. Och det är inte utan att jag tänker att Lotus nog vill berätta för oss att det är körhäst han här och inget annat… Idag fick han följaktligen vara just körhäst. Vi spände för maratonvagnen och tog en sväng i skogen och på stubbåkern och avslutade med lite dressyr på gräsbanan. Lotus var jättefin att köra och under det avslutande dressyrjobbet jobbade han verkligen jättebra och kändes sådär härligt rund och lösgjord. Så himla kul att köra igen! Och att Lotus mår bra så länge han slipper ryttare är det ju ingen tvekan om. Däremot blev han ordentligt svettig (trots att det var allt annat än varmt) så det börjar nog bli dags att ta fram klippmaskinen. Bjuder på några fina bilder från stubbåkerkörningen för ett par veckor sedan. Fotograf: Monica Kjellström. I lördags var det premiär för träning för A med nya fina giggen. Strålande sol så vi kunde vara ute på vår gräsbana. Självklart fick vi ta tag i vår hemläxa från Christer-kursen – och lika självklart var det väldigt svårt att få allting att fungera. Vi jobbade på med att få grepp om högerbogen och med koner i ett av hörnen blev det väldigt tydligt när det fungerade, eller – oftast – inte fungerade. Fick ha Lotus lite högerställd på långsidan för att sedan bara precis räta ut honom innan hörnet och ställa honom lite lite åt vänster men ändå ha kvar stödet på yttertömmen. Tänk att det ska vara så svårt att göra något som kan tyckas vara så enkelt! Jag tyckte att det var jättesvårt att svänga i tid och komma rakt in i hörnet – och att sedan vänta tillräckligt länge innan jag började svänga ut ur hörnet. Det var särskilt en av de stackars konerna som jag hade ner gång på gång – ett tydligt bevis för att jag hela tiden svängde lite för tidigt.
Men något måste jag ändå ha gjort rätt för Lotus blev otroligt fin. Travade jättebra med bra bakben och luftiga framben och jättefin i formen. Mjuk och följsam och fin i handen. Och där kom nästa problem; när Lotus blev känsligare och mjukare så gällde det ju för mig att själv bli mjukare och mindre ”yvig” och helt enkelt lita på honom. Jag var alldeles trött i huvudet när vi var klara, men samtidigt väldigt nöjd för på slutet fick jag en riktigt bra känsla i körningen och Lotus var verkligen jättefin. Vi trivdes också båda bra med giggen. Jag tyckte om att jag kom upp lite mer och fick bättre överblick över hästen och jag inbillar mig att Lotus kanske tycker att giggen rullar lite lättare. Söndagens pass blev lite mer av konditionsträning. Tog med mig en kompis i maratonvagnen och gav oss ut på stubbåkrarna. Lotus var pigg och glad och det blev mycket trav och långa härliga galoppsträckor. Massor av bjudning hos Lotus och samtidigt jobbade han väldigt bra. Jag krävde ju inte någon direkt dressyrform, men han jobbade ändå i en väldigt trevlig form och man såg verkligen hur han använde bakbenen på ett bra sätt. Ordentligt svettig blev han, men vi kunde konstatera att han svettades på ”rätt ställen”; det syntes verkligen att han tagit i ordentligt bakifrån och han var alldeles löddrig mellan bakbenen. Min stallkompis Carro red samtidigt på stubbåkern och hennes mamma var flitig med kameran. Även vårt ekipage fastnade på bild, bilderna finns här. Lotus var nog lite tagen efter helgen, även om han inte direkt visade det, så han fick ta det lugnt på måndagen. På tisdagen kunde jag inte motstå frestelsen att köra en stund på stubbåkern och se vad vi lärt oss – med risk för att bli grymt besviken om det inte alls skulle gå bra. Nu kändes dock Lotus riktigt fin. Han kändes ovanligt mjuk och lösgjord och faktiskt riktigt lydig och följsam. Dessutom var han väldigt pigg och jobbade verkligen på framåt med bra påskjut, men blev ändå inte springig utan jag kunde samla ihop honom och få honom till bra jobb.
På onsdagen var det som vanligt dags för dressyrträning för S. Det blev ett lite märkligt pass. Förmodligen hade Lotus rejäl träningsvärk, och kanske var han även lite trött, sen helgen och inledningsvis ville han inte alls jobba. Han var vinglig och slingrig och det var bogar som åkte ut och bakdelar som åkte in. Dock fick jag bra hjälp att reda ut det hela och så småningom slappnade Lotus av och kom till riktigt bra jobb. Då var han jättefin och under en kort stund fick jag njuta av en riktigt bärig och samlad trav. Dock varade det inte så länge för sen blev Lotus rejält trött. Det var långt ifrån det bästa passet vi gjort, men oerhört lärorikt. Egentligen är det ju just såna dagar som man behöver en tränare som mest, inte de där dagarna när saker faktiskt fungerar! Förhoppningsvis kommer jag ihåg detta nästa gång vi hamnar i en liknande situation. Inser att Lotus och jag just nu är inne i en process där vi är på väg att ta ett rejält kliv upp i vår utveckling. Lotus har börjat att arbeta i en högre och mer samlad form än tidigare med mer undersatta bakben. Samtidigt har jag blivit bättre på att verkligen få grepp om honom och placera honom där jag vill ha honom. Allt det här är rejält jobbigt för honom. I dagsläget klarar han därför inte av att samtidigt gå i en kort form och ”kröka på nacken”. Just nu får jag därför nöja mig med att han faktiskt ”jobbar väldigt bra med benen”, bär sig själv och är ganska lösgjord och försöka att stå ut med att han inte riktigt går i den form jag vill. Det framgick också av bilderna som togs i helgen – de gjorde mig faktiskt nästan besviken. Jag hade ju så bra känsla i körningen – varför såg det då inte bättre ut? Men jag vill ändå tro att vi kommer att nå fram till något ännu bättre om vi bara jobbar vidare på det spår som vi är inne på nu. Bilder finns både nedan och på albumsidan så det är bara att bilda sig en egen uppfattning. För övrigt så satte helgens kurs grillor i huvudet på mig. Jag fick ju låna en alldeles väldigt trevlig gigg (Troed Hansson) och jag insåg ganska snart att det är just en sån vagn jag saknar. Inget ont om min maratonvagn – förutom att den kanske inte är så vacker så är den alldeles utmärkt bra att köra med. Men den är ingen dressyrvagn och det är en sån jag ”behöver”. Jag kunde därför inte låta bli titta på annonser för att se om det fanns några giggar till salu, och ”tyvärr” fanns det en. Och den är naturligtvis jättefin och alldeles oemotståndlig. Ganska dyr förstås, såna vagnar ÄR dyra, men ändå är det nog ett ganska bra pris. Så nu för jag en diskussion med mig själv och försöker bestämma om det är ett vettigt köp eller inte. Pust, det är jobbigt att vara på kurs. Och väldigt väldigt roligt! Det var alltså dags att träffa Christer Pålsson igen, drygt ett år sen senast. Den här gången hölls kursen på en otroligt trevlig gård utanför Enköping – bara att få komma dit var en upplevelse i sig. Sen var det förstås fantastiskt kul att träffa alla trevliga körkompisar. Ridning ser jag ju nästan dagligen hemmavid, men att få se andra kuskar träna sina hästar är inte lika vanligt förekommande och därför extra roligt. Allmänt trevlig stämning och roliga samtal – en härlig hösthelg med högsommarvärme.
Jag fick låna en gigg (tack snälla Ulrika!) och det var lite ”meck” att få allt att fungera och passa, men när det väl var klart så trivdes både jag och Lotus väldigt bra med vagnen, så bra att jag gärna skulle köpa en sådan själv. Första passet för Christer gick mest ut på att stämma av var vi var nånstans i vår utveckling och det var Christer som körde större delen av passet, vilket jag var väldigt tacksam för. Vi fick den vanliga kritiken; Lotus vill inte böja igenom åt vänster och skjuter ut höger bog. Lösningen på detta är att konsekvent ”peta in” högerbogen med pisken och vara väldigt stadig på yttertömmen. Helst ska jag inte ge efter en millimeter, inte ens när vi svänger. Christer var ganska tuff mot Lotus och hade höga krav på honom. Lotus svarade med att bli lite frustrerad, men han tog ändå jobbet och till slut var han riktigt fin med massor av bakbensaktivitet, luftiga framben och hög nacke. När jag tog ut honom till det andra passet verkade han till en början knappt vilja röra sig framåt så det var inte utan att jag undrade vad det skulle bli av det hela. Dock blev Lotus helt annorlunda när vi satte igång och jag hade en riktigt trevlig häst att köra. När vi började träningspasset fick jag dock kritik för att Lotus återigen inte kom igenom till vänster så det var det vi fick fortsätta att jobba med. Nu var även banan full med koner som vi fick använda för att komma ut i hörnen, köra rakt upp på medellinjen samt lägga volter på rätt ställe. Väldigt nyttigt – och väldigt avslöjande. Min första tanke när jag såg alla dessa koner var att vi förmodligen skulle ta med oss allihop, så hade det nämligen med all säkerhet varit för nåt halvår sedan. Dock fungerade det över förväntan och jag fick Lotus någorlunda följsam och kunde köra ut honom i hörnen och följa tänkta linjer. Däremot blev Lotus väldigt stark i min hand, vilket Christer också uppmärksammade. För att råda bot på detta så satt han upp och körde en stund och tillrättavisade Lotus varje gång han la sig på i handen genom att ”nappa” lite i tömmen, samtidigt som han drev på honom ganska ordentligt. Kanske inte världens vackraste körning, men det gav resultat och Lotus började verkligen att bära sig själv. Sen fungerade det förstås inte lika bra när jag tog över tömmarna… Jag var helt övertygad om att Lotus skulle ha så mycket träningsvärk efter att ha gått två pass som i princip var långt över hans förmåga, men faktiskt så var han ännu finare på söndagen. Han kändes riktigt fin när jag värmde upp honom och jag tyckte att jag fick loss vänstersidan ganska bra. Vi fortsatte lite med samma jobb som igår, med tillägget att jag fick lägga in tempoväxlingar och både länga och samla. Visst blev det ganska vingligt ibland och det var inte alltid som Lotus var riktigt där jag ville ha honom, men jag kände ändå en avsevärd skillnad mot tidigare och på slutet fick vi till några riktigt fina ökningar (som förhoppningsvis fastnat på bild). Högervarvet var jag riktigt nöjd med och där fick jag också Lotus att gå i en högre och bärigare form än tidigare. I vänstervarvet däremot fick vi inte samma lätthet, men vi har i alla fall kommit en bit på väg. Jag visste först inte riktigt om jag skulle vara nöjd med vår insats eller inte. Tyckte att jag mest fick skäll och visste inte riktigt vad Christer tyckte om vår prestation egentligen. Ju mer jag smälte det hela, desto mer kände jag dock att jag ska vara väldigt nöjd. Christer är en hård tränare som vill se att hans elever utvecklas. Jag tror att han vill tvinga oss att prestera lite över den förmåga vi tror att vi har. Därför blir det också väldigt svårt. Men när jag tänker efter vilken känsla jag hade i körningen, särskilt det sista passet, så inser jag att Lotus nog aldrig gått på det sättet tidigare. Nu gäller det bara att träna vidare och försöka att befästa det här. Som tur var så var A med som medhjälpare och åskådare – nu får hon hjälpa mig vidare! Bilderna är lånade från Facebook, fotografer Ulrika Gindemo och Torill Haug Lotus och jag har haft en lugn helg. Dels var jag borta större delen av helgen och hade lite svårt att hinna med nåt riktigt jobb med Lotus och dels kändes det som om det var dags för en liten paus för Lotus del. Lotus fick nöja sig med promenader och mys i hagen. Söndagskvällens promenad innehöll dock även lite jogging – på Lotus initiativ. Tolkar det som att han tyckte att vi var färdiga med vilan. I lördags fick vi också förklaringen till något som vi funderat på länge. För ungefär två veckor sedan kom Lillen in från hagen med väldigt konstiga skador. Han var full av sår och långa repor och det såg väldigt mycket ut som om han fastnat i nån form av tråd eller vajer. Tack och lov så var skadorna bara ytliga och han var inte det minsta halt eller liknande. Självklart blev hans matte orolig och hon sökte noga igenom hela hagen för att försöka hitta förklaringen till vad som hänt, dock utan framgång. I lördags kom en man ner till stallet. Han bodde med utsikt över sommarhagen och frågade om nån av hästarna i den hagen varit skadad på sistone. Han hade nämligen lagt märke till att en telefonstolpe i utkanten av hagen var splittrad uppifrån och ner och han hade grubblat mycket på hur detta hade kunnat hända. Han hade haft teorier om att det skulle ha kunnat vara en kranbil eller liknande som orsakat skadan, men till slut kom han fram till att det förmodligen var en häst som sprungit in i staget. Vi gick och tittade på stolpen och den var verkligen spräckt uppifrån och ner och det låg splitter på marken. När Lillens matte gick dit och tittade lite noggrannare såg hon att det satt hästhår och hudflagor cirka tre meter upp på vajern! Förmodligen så har Lillen kommit i god fart runt bergknallen, inte sett vajern som är lite dold bland sly och stenar och därför sprungit rakt in i den. Han väger ungefär 700 kilo, det blir en väldig kraft när han kommer med lite fart. Den kraften tog rakt i vajern, som fungerade som en hävstång och knäckte den kraftiga stolpen. Att Lillen inte blev skadad på riktigt är helt otroligt! Han kunde lika gärna ha brutit ett ben eller fått en sena avskuren. Den hästen hade verkligen änglavakt! Jag behöver väl knappast säga att vi nu stängt den delen av hagen och att hästarna nu får nöja sig med vinterhagen. Innan nästa betessäsong ska vi stängsla bort alla läskiga stolpar. Tror att alla mattar till hästarna i den hagen drar en suck av lättnad över att något värre inte hänt. Bilden är lånad från Facebook. I fredags fick jag ett USB-minne med 280 bilder från träningen i onsdags. Bra bilder, väldigt bra. Det var ett digert men roligt arbete att sortera dem i mindre bra, bra, riktigt bra och allra bäst. Och det var ganska många som hamnade i ”bäst-mappen”… Nedan finns ett litet smakprov. Här finns ett större urval. Tack Carolina Kjellström som tagit alla bilderna.
|
Vi finns på Instagram:
|