Pust, det har varit bråda dagar med ett 50-årsfirande att ta hand om (dock inte mitt eget). Men med en häst som står i sjukhage var det definitivt inte aktuellt att låta honom vila så det har varit effektiva stallpass. I fredags tömkörde vi i ridhuset. Måste ju fortfarande ta det lite lugnt och vi skrittade mycket, men gjorde även en del travjobb, bl a mycket övergångar och lite försök mot piaff. Lotus var verkligen kalasfin. Jobbade sådär otroligt trevligt, gick verkligen genom hela kroppen och hela han lyste verkligen av arbetsglädje. Och självklart kom det en och annan urladdning i form av bocksprång, helt oprovocerat och utan synbar anledning. Det är väl helt enkelt så att det pyser över lite och på nåt sätt måste man ju släppa ut överskottsenergin.

Igår nöjde vi oss med en timmes ”powerwalk”. Väldigt pigg och glad Tuss och matte var tvungen att skälla på honom några gånger eftersom han var lite väl lätt i fötterna och studsade lite mer än vad jag tyckte var helt trevligt. Och faktiskt, han tog till sig kritiken och höll sig i skinnet, i alla fall en stund åt gången.

Idag tog vi husse med oss i vagnen och gick på tur, landsvägen bort och längs en mysig skogsväg. Lotus skrittade iväg med högburet huvud och bestämda steg och såg verkligen ut som om han tyckte att det var en väldigt trevlig idé att ”gå på tur”. Hela vägen bortåt var han dock någorlunda lugn och sansad och jag kunde sitta ganska avslappnad på kuskbocken. Ungefär där vi skulle vända hörde vi skott i skogen, på ganska långt håll men tillräckligt för att Lotus skulle bli lite spänd, och sen var det full fart hemåt och en bakdel som då och då började studsa betänkligt. Nu tror jag i och för sig inte att han egentligen planerade att börja bocka och hoppa utan det var nog bara några galoppsprång som han helt enkelt inte kunde låta bli att ta, men jag litar inte riktigt på en överladdad Tuss och tänker inte ge honom chansen att sprattla iväg okontrollerat. Med andra ord var det fullt fokus på hästen större delen av hemvägen och ett stadigt tag i tömmarna.

Lotus är faktiskt riktigt lydig och hittills har han snällt hejdat sig i vad det nu var han tänkte göra när jag tar tag i honom, men jag vågar faktiskt inte lita riktigt på honom som det är just nu; överladdad och understimulerad och utan möjlighet att på egen hand göra sig av med överskottsenergin. De där två veckorna när jag skulle fortsätta att hantera Lotus som en konvalescent har passerat nu och det är fritt fram att sätta igång honom lite mer på allvar och släppa ut honom i hagen. Dock har jag bestämt mig för att låta honom gå kvar i sjukhagen ett tag till för att inte ta några risker. Det är egentligen helt mot mina principer, men hagen är en enda lervälling och jag vågar helt enkelt inte låta Lotus sprattla runt där just nu, skaderisken är alldeles för stor. Jag vill att han är lite mer igång först och allra helst vill jag förstås att vintern ska komma och i bästa fall ”trolla bort” leran. Får väl se hur länge jag står ut med min understimulerade häst…

 Det finns dagar när man allvarligt funderar på varför man valt just hästar som hobby. Dagar när man undrar om det kanske möjligen finns nån annan trevlig hobby som innebär lite mindre arbete, oro och ovälkomna överraskningar. Igår var definitivt en sån dag.

Fick en ingivelse framåt kvällen att jag nog borde åka upp till stallet och göra Lotus ren – visste att han hade rullat sig ordentligt i leran. Det första jag såg var att han saknade boots på båda bakfötterna, vilket fick mig att sucka lite. Tog honom till vattenspiltan – och hörde redan vid första steget att han var ”låghalt”; han hade tappat sin ena framsko. Självklart var det på vänster fram, dvs det ben som han just skadat och självklart började jag omedelbart oroa mig för att han dragit upp skadan igen genom att vrida av sig skon. Det krävs ju en ganska rejäl kraft för att dra av en sko, kanske inte den bästa belastningen på en redan överansträngd kota. Det fanns visserligen varken värme eller svullnad som tydde på detta, men ändå.

Efter att ha spolat Lotus ren från det lerpansar som han försett sig med, utrustade jag mig med gummistövlar och pannlampa och gav mig ut på skojakt i mörkret. Om det hade handlat om en alldeles vanlig sko så hade jag inte ens försökt, men nu var det en dyr specialtillverkad sko som saknades. Sökte av hagen som en spårhund – och tänkte flera gånger att det nog var helt lönlöst och högst osannolikt att jag skulle hitta skon. Hade kommit en bra bit upp i hagen och nästan gett upp när skon bara låg där! Vad var oddsen för det? En av bootsen hittade jag också på vägen. Dessutom hade jag fått besked från hovslagaren om att han kunde komma och slå på skon idag, så vid det laget var jag på något mindre dåligt humör.

Lotus får tillbringa helgen i sjukhage. Vi ska till veterinären på måndag morgon och jag orkar inte oroa mig för att han ska hinna tappa nån mer sko innan dess. Dessutom vet jag att han inte direkt tappade skon under en lugn promenad utan det hade tydligen varit en hel del tjo och tjim och glada bocksprång i hagen i går och en viss herre hade varit galnast av dem alla. Nu får han hålla sig lugn och läka sina skador i stället så att vi förhoppningsvis kan få ett bra besked från veterinären.

Nu är skon påslagen igen och vi tog en ordentlig promenad på töm. Lotus marscherade på bra och matte fick kämpa lite för att hänga med. Dessutom träffade vi en vildsvinsgalt på ganska nära håll, då blev det riktig fart på Lotus och jag fick se flera av hans fötter sådär lite underifrån.

Det fungerade den här gången också. Ett par dagar i vanlig hage och Lotus hade lugnat ner sig betydligt och jag kände igen min trevliga häst igen. I tisdags kunde vi göra ett tömkörningspass i ridhuset utan minsta tillstymmelse till hopp och studs. Däremot hade jag en väldigt entusiastisk häst som verkligen marscherade på och på alla sätt visade att han var arbetssugen. Nu krävde jag inte mer än att han skulle skritta på i form och stanna och starta på kommando, men det var å andra sidan det mest avancerade jobb han gjort på tre veckor så han tyckte nog att det var ganska roligt.

Ännu nöjdare var Lotus igår när han äntligen fick gå framför vagnen igen. En skrittrunda på 45 minuter på en ganska lerig och inte alltför inspirerande skogsväg, men det var ingen tvekan om att Lotus verkligen uppskattade detta enkla nöje. Han skrittade på med bestämda steg och spetsade öron och verkade verkligen njuta av att få vara körhäst igen.

Jag provade, förstås, nya selen. Den passade jättebra, men det fanns ett problem: draglinorna var för korta för maratonvagnen. Jag hade haft detta på känn så jag blev inte helt förvånad. Bara att byta till gamla bröstan i stället. Idag körde vi med giggen i stället, enbart för att prova hur selen fungerade då. Till den var draglinorna perfekta. Lösningen får bli att jag beställer ett par extra draglinor, med en längd som passar maratonvagnen.

Dagens körpass gjorde vi i ridhuset. Varvade jobb ”på tömmen” med att bara skritta runt på lång töm. Fick sällskap av en kompis som också bra skulle skritta sin häst (dock uppsuttet) så vi satt och pratade varv efter varv och hade riktigt trevligt. Och selen var väldigt snygg till giggen, nu har jag ett riktigt stiligt ekipage!

Jag är faktiskt lite förvånad över de reaktioner jag fått när jag berättat för folk om mitt beslut att låta Lotus vara körhäst på heltid i fortsättningen och helt släppa ridningen. Hade nog väntat mig att en och annan skulle ifrågasätta beslutet och tycka att det var märkligt. I stället har det varit precis tvärtom. Nästan alla jag pratat med har tyckt att det är både rätt och självklart. Nu är jag inte den som bryr mig sådär jättemycket om vad andra tycker utan jag brukar stå för mina egna beslut, men det är klart att det känns skönt när man får stöd i det man tror på. Och jag är nu helt säker på att jag gör rätt, även om jag kan känna ett styng av vemod när jag tänker på hur långt vi faktiskt kom med ridningen och att jag inte kommer att få jobba vidare med detta. Å andra sidan kommer jag att kunna utveckla körningen ännu mer – och kanske få glädje av Lotus ännu lite längre än vad jag fått annars.

Helgen blev inte riktigt som jag tänkt mig – vaknade med magsjuka på lördagsmorgonen. Framåt eftermiddagen kände jag mig i alla fall pigg nog att släpa mig till stallet. Dagen bjöd på snö, blåst och kyla – och en mer eller mindre galen häst. Faktum är att jag plötsligt hade fått tillbaka den där hästen jag inte sett på de senaste 5–6 åren – och jag har inte saknat honom. Särskilt inte en dag när jag själv kände mig totalt kraftlös. Försöket att promenera utomhus fick snabbt avbrytas. Lotus kunde i princip inte skritta ett enda steg och gick som en ostkrok runt mig när jag försökte bromsa honom med följden att jag höll på att ramla i diket flera gånger. Promenerandet flyttades in i ridhuset, och då kunde Lotus åtminstone hålla sig i skritt. Dock inte lugnt och sansat utan han marscherade verkligen fram. Jag var faktiskt riktigt avundsjuk på de av mina kamrater som hade hästar som lugnt och sansat lufsade fram. En del av dem var tydligen avundsjuka på Lotus energi i stället. Och visst, i normala fall älskar jag verkligen Lotus sätt att alltid ta sig an sin uppgift med full entusiasm. Men när matte är klen och skritt är den enda tillåtna gångarten, ja då tänker man lite annorlunda.

I morse hade jag ”nöjet” att sköta morgonpasset i stallet. Inga problem i vanliga fall, men eftersom jag fortfarande kände mig ganska matt blev det ett ganska jobbigt pass. Det är trots allt 30 hästar som ska fodras, kläs på och tas ut. Fördelen var att jag kunde regissera Lotus återanpassning ut i vanliga hagen. Med tanke på hur han uppfört sig dagen innan insåg jag att det nog skulle kunna medföra en del sprattel. Därför fick han vänta i sjukhage tills jag fått ut övriga hästar. Sedan tog vi en promenad – inte så mycket för att rasta av honom som för att han åtminstone skulle vara lite uppvärmd innan själva sprattlet började. Och jag hade rätt; Lotus klev in i hagen, tittade sig omkring och flög sedan rakt upp i några rejäla bocksprång. Sprang lite, hälsade på kompisarna, rullade sig, studsade lite till, tjafsade lite runt höbalen (antar att de var tvungna att återställa ordningen där) och sedan var det lugnt. Känns jätteskönt att han får vara ute igen!

På eftermiddagen försökte vi oss på ett tömkörningspass. I skritt, i ridhuset. Lotus var väldigt överladdad, väldigt arbetsvillig och tog alla chanser att börja trava. När han efter en stund fick sällskap av sin hagkompis Dando med vagn så tog han alla tillfällen i akt att reagera på minsta lilla ljud. Nej, Lotus är definitivt inte rädd för vagnar, inte för så mycket annat heller för den delen. Men är man totalt överladdad och helt svältfödd på spänning, ja då letar man verkligen efter anledningar att ”bli rädd”. Gång efter gång flög han i luften i rejäla krumsprång och jag skämdes nästan för honom – och oroade mig förstås för att han skulle störa Dando som är relativt ny som körhäst. Dando brydde sig dock inte och Dandos matte skrattade bara. Dock valde jag att avsluta vårt arbete innan allt gick helt överstyr. Och bocksprång är väl trots allt inte det bästa sättet att ta hand om en skadad fot. Hoppas att Lotus blir friskskriven vid återbesöket om en vecka, killen behöver jobba sig trött!

Lotus har helt klart mognat. För några år sedan var en Lotus i sjukhage likhetstecken med en hopplöst överenergisk och stökig häst som knappt ens gick att promenera med. Nu har han tillbringat drygt en vecka i sjukhage – och är fortfarande både lugn och snäll och verkar relativt nöjd med livet. Visst är han pigg när vi promenerar och visst är han lite mer ”pysslig och plockig” än vanligt, men inte värre än att han fortfarande känns helt OK att hantera. Och detta trots att han är i hög kondition och van vid relativt hård träning.

Vi promenerar ungefär en timme varje dag. Ofta sker promenaderna i kvällsmörker, i pannlampans sken. För att få bra promenadvägar och undvika det som är mest knöligt och lerigt så blir det en hel del ”fram och tillbaka” på de närmaste grusvägarna. Inte alltför spännande med andra ord. Tack och lov så har jag kommit på det perfekta sättet att ändå få riktigt trevliga promenader: jag har fyllt min telefon med nedladdade radioprogram och promenerar nu framför allt till ”Sommarpratarna”. Plötsligt går tiden fort och det händer att vi tar en liten extra sväng bara för att jag vill höra det sista av programmet!

Igår hämtade jag min nya sele! Har inte hunnit studera den i detalj än och framför allt så har jag inte hunnit prova den på Lotus, men en sak vet jag: den är fantastiskt fin, ännu finare än jag vågade hoppas, och jag längtar verkligen efter att få köra med den. Hoppas på att hinna prova – och fotografera – den i morgon.

Med en ny fin sele i skåpet känns det beslut som jag nu nästan tagit ännu mera rätt. Beslutet att inte köpa någon ny sadel och låta Lotus vara körhäst på heltid i stället. Tanken har funnits ett tag och när vi var hos veterinären pratade vi lite om hur bra Lotus mår av körningen, jag berättade att jag nu inte ridit Lotus på nästan tre månader – och att han aldrig mått så bra som nu. Jag sa i och för sig inte att jag trodde att det fanns något direkt samband mellan att Lotus fungerade så bra nu (innan skadan förstås) och det faktum att jag inte ridit honom på länge, men jag förstod ändå att veterinären nog tyckte att det var ganska bra att jag inte red. Jag frågade då om han trodde att jag skulle kunna förlänga den tid som Lotus faktiskt skulle fungera i träning om jag valde att helt avstå från ridning. Hans svar kom direkt och självklart: ja, det skulle jag troligen göra.

Jag saknar egentligen inte ridningen särskilt mycket och har flera gånger kommit på mig själv med att fundera på hur jag ska hinna med att börja rida igen, då finns det ju inte lika mycket utrymme för körning och tömkörning. Dessutom krävs det ju en stor investering i form av en ny sadel om jag ska börja rida igen, och det är väl egentligen just det som är upptakten till att jag nu ens funderar i de här banorna. Det riktigt roliga med ridningen, och som jag saknar, är träningarna för S, men mina egna pass däremellan har inte alltid känts så roliga och ibland har jag ridit bara för att jag känner att jag borde. Så känns det nästan aldrig med körningen eller tömkörningen, den är i stort sett alltid rolig.

Så ja, en tanke har definitivt fötts i mitt huvud och det lutar alltmer åt att jag låter Lotus vara körhäst på heltid i fortsättningen – med hopp om att jag får ha glädje av honom lite längre på så sätt. Och det är ju trots allt körningen som vi båda tycker är absolut roligast. Dessutom har jag ju förmånen att stå i ett stall där jag har möjlighet att träna körning året runt samtidigt som jag har arbetstider som ger mig stor frihet och därmed ökad möjlighet att träna häst på det sätt som jag vill.

Till sist en rekommendation om ett inlägg på en av mina favoritbloggar, Veterinärstudenterna. Det här inlägget handlar om de där hästarna som kanske inte riktigt håller för träning på den nivå som deras ägare vill vara på, men som kan fungera alldeles utmärkt på en lägre nivå, kanske som läromästare åt en ryttare/kusk på hobbynivå. Så otroligt klokt tänkt! Och jag måste ju förstås bara tillägga: om hästen inte fungerar för ridning kan den kanske må alldeles utmärkt som körhäst!

Äntligen fick jag lite tid att samla tankarna efter lördagens veterinärbesök. Kan väl säga att jag ännu en gång är otroligt glad att jag lyssnade på min magkänsla. Minst lika glad är jag över att jag har en veterinär som verkligen känner min häst, bryr sig om honom och förstår hur viktigt det är att han får rätt omhändertagande.

Det första veterinären sa när han fick syn på Lotus var ”oj vad han ser ut om kotan”. Och ja, Lotus var verkligen tydligt svullen runt kotan. Veterinären visste ju redan vad som hade hänt, och frågan är om han inte redan hade diagnosen delvis färdig. Han började prata om både inflammerade kotor och trasiga gaffelband. Jag som hade hoppats på att jag kanske inbillat mig den här gången och att jag skulle behöva förklara och ursäkta varför vi ens var där. Istället blev vi inskickade på röntgen som sedan åtföljdes av ultraljud. Klart att jag hann bli orolig! Dock fick jag några lugnande ord från veterinären, som förklarade att han bara ville vara säker i sin diagnos och att det nog inte var alltför allvarligt.

Röntgen visade att det inte fanns några frakturer. Dock muttrade veterinären om att hovbenet inte såg nåt vidare ut, vilket i och för sig varken var något nytt eller någon överraskning, men jag ville inte riktigt bli påmind om det. Det syntes också att det var inflammerat runt kotan. Ultraljudet visade också på en inflammation samt att ett pyttelitet benfragment slitits loss från kotsenbenet och följt med senan.

Veterinären verkade dock inte alltför oroad och sa att Lotus kommer att bli frisk även denna gång. Han sammanfattade det som att Lotus var rejält överansträngd i och runt kotan, både i leder och senor, och att detta alldeles säkert hänt när han gick i bottenlös lera eftersom det blir en väldigt ansträngande belastning. Det hela har inte något direkt samband med hans gamla skador, men det är klart att Lotus är lite extra skör just på grund av sina gamla problem och att han därför drabbades lite hårdare än vad han skulle ha gjort annars.

Behandlingen blev lite kortison i blodet mot allmän svullnad och lokal behandling i kota och kotsenben med ”tuppkam”. Lotus ska stå i sjukhage en vecka och promeneras. Sedan blir det en vecka i vanlig hage och skritt framför vagnen (ja, veterinären ordinerar alltid körning som igångsättning, aldrig ridning) innan vi ska tillbaka och visa upp oss igen.

Ja, det var verkligen tur att jag åkte till kliniken och att jag fick en tid så snabbt. Annars hade det nog kunnat bli en betydligt allvarligare skada. Om jag förstått sambanden rätt så är det nu området runt kotan som drabbats och inte runt hovbenet, som ju är Lotus stora svaghet. Därför är det kanske trots allt inte ett alltför allvarligt bakslag utan "bara" ett högst irriterande och onödigt avbrott i träningen. Men det är klart att även kotan varit utsatt för stor belastning tidigare och därför är extra skör och sannolikt drabbades hårdare än vad den skulle ha gjort på en ”normal” häst.

Dock blev besöket en plågsam påminnelse om att Lotus tid som fungerande häst nog ändå är ganska begränsad. På sista tiden har jag kommit på mig själv med att för första gången på många år våga betrakta Lotus som någorlunda frisk och faktiskt våga planera för nån sorts framtid för honom. Nu kändes det som om den känslan ännu en gång fick sig en törn.

Det är tydligen inte meningen att vi ska komma igång med nån träning på riktigt. När jag gjorde den vanliga ”känna-på-benen-kontrollen” på Lotus igår så var han ordentligt svullen i sitt vänstra framben. Eftersom han går med boots i hagen misstänkte jag först att han kanske hade fått skav av dem och att det blivit infekterat. Tog ner honom till ridhuset för att se hur han rörde sig. Tömkörde en stund i skritt och då jobbade han riktigt bra. När vi gick över till trav visade det sig dock att han var tydligt halt. Så var det med den saken. Fortsatte att klämma och känna på honom när vi var tillbaka i stallet och fick känslan av att han ömmade i karleden. Misstänker att problemet sitter i hoven och det känns inte helt otroligt att det skulle kunna vara en hovböld. Fanns inte mycket annat att göra än att avvakta – Lotus får stå i sjukhage idag och så får jag väl göra en bedömning i kväll och fundera på vad som eventuellt ska göras.

Ibland blir man faktiskt lite trött... Lotus har nu klarat sig från sina ”vanliga” skador sen i februari, vilket nog får betraktas som rekord. I stället har han drabbats av diverse andra problem, såna problem som ”vanliga” hästar får, men som Lotus hittills varit förskonad från. Ryggont i ett par omgångar, blödning i hoven och så nu detta, som jag ännu inte riktigt vet vad det är. Det är klart att det är fantastiskt skönt att jag nästan vågar tro att vi fått ordning på de gamla problemen – men det vore ju ännu bättre om Lotus då kunde få vara frisk och sund så att vi kunde få lite regelbundenhet i träningen!

Nåja, halt eller ej – nu ska Lotus i alla fall få en ny sele! Efter moget övervägande bestämde jag mig för att det just nu är viktigare att satsa på en sele som passar riktigt bra än en ny sadel. Dessutom känns det på något sätt enklare att köpa en ny sele. När jag köpte min nuvarande sele för drygt tre år sedan hade jag ingen aning om hur mycket vi skulle ägna oss åt körning, om Lotus ens skulle fungera som körhäst och om han överhuvudtaget skulle hålla. Då kändes det ganska självklart att köpa en relativt enkel sele som inte heller var alltför dyr. Den selen har fungerat bra hittills, men nu inser jag att den inte riktigt räcker till längre. Vi satsar helt enkelt lite för mycket på körningen för att vara nöjda med en ”nybörjarsele” (som numera dessutom klämmer på manken). Därför blir det nu en fin måttbeställd sele (dock till ett ganska rimligt pris). Brun ska den förstås vara, med ljust foder. Lite speciallösningar har jag unnat oss, bland annat en ullstoppad däckel som förhoppningsvis går att anpassa efter hästen om han fortsätter att växa på alla brädder samt några detaljer som kommer att göra att selen fungerar bra med såväl gigg som maratonvagn. Ekonomin räcker knappt till EN ny sele, att ha en finsele till giggen och en maratonsele är en utopi. Att leveranstiden kan bli ganska lång känns just nu väldigt jobbigt, jag vill ha min nya fina sele nu!

En av mina "bloggkompisar" har skrivit ett riktigt bra inlägg om hur det fungerar med körning, egentligen. Lite "Körning för dummies" helt enkelt. Rekommenderas varmt om du vill veta lite mer om det här med körning - läs här.

Både måndag och tisdag har vi varit ute och tömkört. Pigg och glad häst som verkligen tydligt visar att han vill komma igång och jobba igen. På tisdagen la vi in några korta travpass och ett väldigt kort pass på ridbanan bara för att jag ville få honom att jobba i form en liten stund. I måndags fick Lotus sista dosen butta. Han var helt klart väldigt trött på äcklig medicin; när jag kom med medicinsprutan i handen försvann han längst in i hörnet av boxen och visade med all önskvärd tydlighet att han inte tyckte att det var det minsta kul att få illasmakande medicin i munnen. Tack och lov är han ändå snäll och foglig och när jag väl fått tag på honom var det inga större problem att få in sprutan i munnen. Däremot har jag lärt mig att jag måste hålla upp huvudet på honom en stund efter att jag tömt sprutan – annars kommer medicinen ut igen.

Redan i måndags var hältan så gott som borta och på tisdagen, utan medicin i kroppen, var han ännu bättre. Visst kan man fortfarande ana en liten orenhet på böjt spår på hårt underlag, men nu när jag vet vad det är för diagnos räcker det bra för mig att han ändå är så pass mycket bättre. Det som känns bra med den här typen av skada är ju att den inte är farlig och framför allt att det inte är något som man riskerar att dra upp igen om man är oförsiktig. Vi fortsätter att skritta så länge det finns spår av hälta kvar, men sen kommer jag nog att våga sätta igång honom ganska fort och räknar med att vi snart är tillbaka i full träning igen. Skönt!  

Vi har fått ännu en bokning för bröllopskörning! Den här gången är det i en närbelägen kyrka så det kommer inte att bli ett lika stort projekt som förra gången, även om vi även den här gången kommer att behöva transportera både häst och vagn till kyrkan. Inte heller kommer det att bli lika fint som förra gången eftersom den miljön ju faktiskt var helt unik. Men roligt ska det bli ändå!

Det var länge sen jag ägnade Lotus så lite tid som jag gjort de senaste dagarna. Självklart har jag pysslat om honom, mockat och fixat och allt det vanliga, men mer än så har det inte blivit. Inte ens några promenader har vi tagit, åtminstone inga längre utan bara en kort runda runt stallet för att se hur han rör sig. Men sommaren har kommit, det är varmt och härligt, Lotus går i sin stora hage och äter gräs och är sommarhäst på riktigt. Och en sommarhäst tycker att promenader är onödiga, man kommer nämligen in från hagen trött och solmosig och tycker att om nu matte nödvändigtvis ska promenera så kan hon göra det själv. Så man får väl se det som att Lotus fick sitt sommarlov nu, några veckor tidigare än jag planerat. Och jag borde ju ha hållit på med hästar tillräckligt länge för att veta att det inte är nån idé att planera vilopauser, de brukar nämligen komma alldeles av sig själva – och sällan när man tänkt sig.

Lotus hälta blev klart bättre efter ett par dagar på butta. Vilket ju i sig inte är särskilt konstigt, en häst som äter smärtstillande ska inte vara särskilt halt. Därför är det också svårt att säga hur mycket bättre han egentligen är. Idag hade de där tre dagarna gått som veterinären tyckte att jag skulle vänta innan jag började att jobba Lotus lite lätt. Jag hade hoppats på att han skulle vara helt ren idag, men det var han inte. Rakt fram kan jag inte se nån hälta, men så fort han svänger syns det att han inte går riktigt rent. Jag har ingen aning om ifall det är ett dåligt tecken eller om det är i sin ordning, men det är väl bara att vänta och se. Vi tog i alla fall en liten skritt-tur på töm idag och Lotus var pigg och glad och kändes som om han ville jobba. Och DET är ett gott tecken. Men hur pass frisk han egentligen hunnit bli vet jag inte förrän framåt onsdag när buttan gått ur kroppen.

Igår tog hemresan från jobbet två timmar eftersom det var strul med tunnelbanan. Var på rejält dåligt humör när jag väl kom hem och kan villigt erkänna att soffan lockade klart mer än att ge sig iväg till stallet – i snöyra dessutom. Men nu är det ju inte riktigt så det fungerar – och innerst inne ville jag ju förstås åka dit. Väl där möttes jag av glada kompisar och en väldigt glad häst. Glatt prat i stallgången medan vi mockade, mys med en mycket kelsjuk häst och sedan en skön promenad i en alldeles tyst och stilla skog i pannlampans sken – sen var jag som en ny människa igen och det dåliga humöret var som bortblåst. Vilket fantastiskt andningshål stallet är! Det är verkligen som en lisa för själen att få komma dit och en sån fantastiskt skön kontrast mot den del av mitt liv som utgörs av jobbet.

Nu är Lotus konvalescentvecka äntligen slut och det bästa med det var att Lotus fick gå ut i sin vanliga hage igen. Han såg väldigt nöjd ut när jag släppte honom och det första han gjorde var att lägga sig ner i snön och rulla sig länge och väl. Sedan gick han och knuffade lite på sina kompisar och var lite allmänt ”störig”. Att han tyckte att det var skönt att ha fått friheten tillbaka var ganska tydligt!

Innan han fick gå ut i hagen hade vi dock hunnit med en liten tömkörningstur. Stallbonden har varit bussig och plogat upp skogsvägen igen så vi kunde gå en bra bit bort genom skogen, vilket gjorde promenaden lite mer intressant. Lotus var förvånansvärt lugn med tanke på att han inte jobbat på en vecka, men han klev på med stor entusiasm och ett och annat krumsprång kunde han förstås inte låta bli att göra. Jag försökte få honom att jobba lite i form, men det hade han inte riktigt tid med. Travade några sträckor på slutet och Lotus såg riktigt fin ut.

Tyvärr hade vi lite problem med snöstyltor så Lotus halkade rejält ett par gånger och jag fick stanna då och så och försöka knacka bort den hårda snön - med det verktyg jag hade till hands vilket råkade vara pisken. En hovkrats i fickan nästa gång är nog en bra idé. Jag valde ju att sko utan snösulor och det har inte varit några problem förrän nu, när jag verkligen skulle vilja ha dem.

Veterinären tyckte ju att Lotus skulle igång ganska snabbt, på ungefär en vecka skulle han vara tillbaka i normalt jobb. Jag tänker nog ta det lite lugnare än så och om bara inte snön ställer till för mycket problem så håller vi oss nog utomhus och jobbar ”rakt ut rakt fram” hela den första veckan. Till helgen hoppas jag på att vi kan ta fram vagnen så att Lotus kan få trava på lite utan att jag behöver springa benen av mig.

Nedan finns en liten bildserie från våra senaste parövningar.