Jag har ju levt i flera år med vetskapen om att jag har honom på övertid och hela tiden vetat att varje gång han får ett återfall av sina skador så är vi ett steg närmare slutet. Oftast har jag dock kunnat hålla dessa tankar borta och bara njutit av min fina häst. För jag har verkligen njutit av honom, gjort massor av roliga saker och tagit väl vara på det vi haft, just för att jag vetat om att vår tid är begränsad. Och det är jag väldigt glad för.
Och visst, han har skrämt mig förr genom att visa symptom på skador som jag trott innebär slutet – för att det sedan ska visa sig att det inte var nåt allvarligt och sen har han kommit igen ännu en gång. Det kan bli så den här gången också. Det kan verkligen det. Men samtidigt vet jag ju att en dag kommer jag att få beskedet om att det inte finns något mer att göra. Det kan bli nu, det kan bli en annan gång. Och när det än blir så kommer det att bli en chock för man kan aldrig aldrig förbereda sig.
Läget med Lotus är oförändrat. Han är sitt vanliga glada och pigga jag i stallet och går gärna på promenad, men han har ingen vidare bjudning, vill inte trava och absolut inte jobba. Har tömkört honom bara för att han tycker att det är lite roligare samt att det ger mig en chans att prova att jobba honom lite. Nu tänker jag dock bara promenera med honom resten av veckan. Men det är underbart att bara umgås med honom och jag blir alldeles varm i kroppen varje gång jag möts av hans glada och nästan lite uppfordrande gnäggning och får känna hans mjuka mule.
Ja, livet vore onekligen enklare om man inte tyckte så fruktansvärt mycket om sina djur. Samtidigt vore det då också väldigt tråkigt och innehållslöst. Och om jag tänker på hur många gånger Lotus gjort mig glad och lycklig så är det faktiskt nästan värt några dagar av oro och ångest då och då.