Samtidigt kan jag beundra henne för att hon klarade av att ta detta jobbiga och oåterkalleliga beslut. Det där beslutet som alla vi djurägare vet att vi en dag troligen kommer att ställas inför. Det där beslutet som är djurägandets baksida. Vi är skyldiga våra djur att ta väl hand om dem så länge de lever, men vi är också skyldiga att klara av att se när de inte längre har möjlighet att leva ett liv som är värdigt. Två gånger har jag själv fått ta detta beslut. Båda gångerna har det handlat om svårt sjuka eller skadade djur där det inte funnits någon annan utväg. Beslutet har då varit enkelt, om än fruktansvärt jobbigt ändå. Men att ta ett sånt beslut om ett djur som till synes är friskt, men som tyvärr inte klarar av de krav vi ställer på det måste kännas ännu jobbigare. Jag vet ju att jag med största sannolikhet kommer att tvingas ta det beslutet om Lotus så småningom och varje gång nån annan i min närhet tvingas säga farväl till en älskad fyrbent vän tänker jag på att det när som helst kan vara min tur. Och det gör ont att tänka på det!
En del väljer att ha hästarna kvar som sällskapshästar och det kan säkert vara en bra lösning ibland. Men då krävs det att man har en häst som är nöjd med att bara ”gå och skrota” och man måste nog vara beredd att fortfarande lägga en massa tid på hästen för att den ska ha ett någorlunda intressant liv. I mitt och Lotus fall är detta inget alternativ. Lotus är en häst som älskar att jobba och som vill att det händer saker. Han skulle säkert vara nöjd med att bara gå i hagen och äta gräs med sina kompisar en sommar, men sen skulle han ganska snart tröttna och bli mer eller mindre odräglig. Jag vill också minnas honom som just den fina och aktiva häst han är så länge han får jobba, inte som den spillra han skulle bli om han bara fick tyna bort som nån slags uttråkad sällskapshäst. Och själv skulle jag också tröttna väldigt snart. Jag älskar ju att träna och utvecklas och även om min häst är min bästa kompis så vill jag ju inte bara ha honom som gossedjur (till just det passar vår underbara katt bättre). I Lotus fall är det dessutom så att han mår så bra som han gör nu (ja, förutom hältan just nu då) just tack vare att han jobbar, rör på sig och bygger muskler. Om jag plockade bort allt detta tror jag att han ganska snart skulle börja drabbas av andra problem eftersom kroppen skulle börja fungera sämre.
Därför vet jag också ganska väl var jag står i den här frågan. Lotus och jag ska fortsätta att träna och ha kul så länge det fungerar. Och när det inte fungerar längre, ja då börjar det bli dags att ta detta fruktansvärda beslut. Det kommer att vara bland det svåraste jag gjort i mitt liv, men jag tror att det faktum att jag vet ganska väl var jag står ändå kommer att göra det lite mindre svårt. Dessutom är jag väldigt tacksam för att jag blivit så bra på att verkligen njuta av och uppskatta min underbara häst och att jag gör så mycket roliga saker tillsammans med honom. Jag kommer i alla fall att slippa tänkta tillbaka och gräma mig över allt vi inte gjorde medan vi fortfarande hade chansen.
Jag måste också ge en stor eloge till vår stallbonde som varje gång en häst måste sluta sina dagar ställer upp och hjälper till. Han har levt större delen av sitt liv som mjölkbonde och för honom är det en naturlig del av livet att ett djur så småningom måste avlivas. Dessutom har han ingen direkt personlig relation med våra hästar. När det är dags för en häst att sluta sina dagar i vårt stall så sker det alltid tidigt på morgonen. Hästen hinner lagom äta sin frukost och sedan tas den ut av stallbonden, i lugn och ro, precis som om den skulle ut till hagen som vanligt. Där väntar i stället nödslakten och lugnt och värdigt avslutas hästens liv innan den ens hinner förstå vad som hände. Jag tror att det är få stall som har så bra rutiner för detta och som gör det otroligt svåra i alla fall lite mindre svårt för oss hästägare.
Men nu ska jag lämna detta jobbiga ämne. Idag kom Lotus nämligen till en annan sorts himmelrike. Man skulle nästan kunna vara lite filosofisk och säga att dörrarna till himmelriket öppnade sig. A öppnade nämligen upp från Lotus hage ut mot stora sommarhagen. Jag ledde Lotus hela vägen dit upp för att han skulle märka att det var öppet och han såg alldeles lycklig ut när han kastade sig över gräset och började äta. Hans kompisar verkade inte förstå vad som hände så jag gick för att hämta Lillen som var närmast. När han kom ut bland gräset blev han alldeles yr och sprang runt, ryckte åt sig en tugga gräs i farten och sprang en sväng till. Det verkade nästan som om han inte riktigt trodde på att det verkligen var sant att han hamnat i paradiset. Efter en stund märkte även Bonzai att hans hage hade vuxit och anslöt sig till de andra. Han gjorde dock ingen stor affär av det hela utan började bara nöjt att äta. Undrar just om dessa tre grabbar har nån större lust att gå in till stallet i kväll?
Beträffande Lotus skada så bad jag A om hjälp med att titta på honom i går och nu är vi i stället helt säkra på att det är på vänster fram han haltar. Hältan var för övrigt fortfarande lika rejäl, åtminstone på liten volt. Att det faktiskt är vänster fram som spökar gör också det hela mer förståeligt. Det var ju i vänster knä som han ömmade när kiropraktorn var här och det var vänster ben som var svullet i söndags, och där det fortfarande finns en liten svullnad, om än nu knappt märkbar. I bästa fall betyder allt detta att det faktiskt är nån form av akut skada och att det inte är de gamla vanliga förslitningsskadorna som är tillbaka, i så fall alldeles för tidigt. Nu kan ju även en akut skada vara nog så allvarlig och besvärlig, men i Lotus fall tror jag ändå att det är bättre. Men det är bara att vänta och se till på tisdag.