I början känns Lotus nästan lite loj, tar inte alls i med bakbenen och är väldigt lång i formen. När jag sedan börjar att ta lite mer i honom kan jag till en början tycka att han svarar lite dåligt och är lite för lång samt att han inte riktigt följer tömmen, men jag har lärt mig att bara vänta ut det, trygg i vetskapen om att han snart är precis där jag vill ha honom.
Och mycket riktigt, den här veckan har jag gjort två pass där jag efter kanske 20 minuters framkörning har kunnat njuta av en jättetrevlig häst som sätter under sig bakbenen ordentligt, är hög i nacken samtidigt som han är lätt i handen och framför allt så går han på väldigt små hjälper och jobbar med den där lättheten som jag alltid letar efter samtidigt som energin finns där. Ur detta kan jag samla och länga, göra volter och serpentiner i olika tempon, minska och öka volterna och hela tiden känna att hästen verkligen är med mig.
Jag kommer på mig själv med att sitta på kuskbocken med ett leende på läpparna. Allt känns så okomplicerat, jobbet liksom bara flyter på och Lotus bjuder på en otrolig arbetsglädje. Kändes verkligen som om vi kommit en nivå till och att ytterligare några bitar fallit på plats. En sak tror jag kan vara att Lotus nu vant sig vid att gå dressyr med den lite tyngre maratonvagnen och att han nu har kraften nog att jobba med lätthet även framför den.
Så otroligt häftig att jobba med den här hästen!
Här är ett kort klipp från ett körpass i helgen. Tyvärr fastnade inte de bästa sekvenserna på film, men ändå.