Det jobbigaste med turen till kliniken var egentligen själva resan. Ösregn och kraftig vind på vägen dit och på hemvägen dessutom mörker och därmed en sikt som var näst intill obefintlig. Detta kryddat med den där oroskänslan som alltid följer med när jag ska åka till veterinären... Det var en pärs att köra och jag var helt slut när jag kom hem.
Jag fick longera Lotus i ridhuset och sedan fortsatte vi inne i löpargången där veterinären böjde igenom honom. Veterinären tyckte att Lotus såg fin ut, men att man fortfarande kunde se en ojämnhet i vänster bak och även lite fram. Hans bedömning var dock att det här är ungefär så bra som vi kan förvänta oss att Lotus kan bli och därmed ansåg han att Lotus var färdigbehandlad och redo att börja jobba igen.
Jag är så otroligt tacksam att jag har den här veterinären som känner Lotus så väl och vet hans historia och därmed kan anpassa behandlingen efter Lotus lite speciella behov. Han förklarade nu att han normalt sett regelmässigt brukar vilja behandla en hasled två gånger ”för säkerhets skull”. I Lotus fall vill han dock hellre behandla så lite som möjligt och där prioriterar han i stället att hästen kommer igång och jobbar igen eftersom det är det som håller honom frisk. När Lotus nu såg så här fräsch ut och dessutom fått tillbaka arbetsviljan bedömde veterinären att det bara vore dumt att behandla en gång till. Nu är vi redo att trappa upp arbetet och veterinären tyckte att jag inte behövde vara överdrivet försiktig utan att vi ganska snabbt borde kunna vara tillbaka i fullt arbete igen.
För säkerhets skull frågade jag om det var nåt särskilt jag skulle tänka på när jag nu fortsatte att jobba med Lotus för att hålla honom så frisk som möjligt. Svaret blev att jag skulle fortsätta precis som jag gjort hittills och att jag själv är den som bäst vet vad som fungerar för Lotus. Även om jag innerst inne visste detta så ger det mig en trygghet att få höra detta från veterinären.
Jag fick än en gång en massa beröm för jobbet jag gjort med Lotus och veterinären är klart imponerad av Lotus utveckling. Och det är klart att det som veterinär måste vara roligt att se hästar som ”egentligen” lika gärna hade kunnat vara utdömda i stället komma tillbaka i fullt arbete – och dessutom fungera väldigt bra. Han poängterade hur viktig hästägarens inställning är för resultatet – för det hjälper ju faktiskt inte om veterinären gör sitt yttersta om inte hästens ägare gör sin del i det dagliga arbetet. För mig har detta i det närmaste blivit en livsstil och att jobba med att hålla Lotus frisk ger mig en otrolig tillfredsställelse. Att jobba med hästar på det här sättet är fantastiskt roligt och drömmen vore att få jobba med hästrehabilitering på riktigt och rädda flera hästar tillbaka till ett bra liv. Tyvärr lär dock detta få förbli en dröm, men jag ska fortsätta att jobba med Lotus så länge det bara är möjligt.