Dags för utflykt till veterinären. Jag kände mig faktiskt inte alltför orolig när vi åkte iväg, åtminstone inte för själva besöket. Däremot tyckte jag inte riktigt om det lite snömoddiga väglaget, men det visade sig inte vara nån större fara.
Veterinären verkade lite förvånad över att se oss, han kanske inte hade förväntat sig att vi skulle komma tillbaka så pass snart. Efter lite longering konstaterade han att det fanns en lätt hälta på vänster fram, som också blev tydligare vid böjprov. Hoven bedövades bort och hältan försvann. Därmed var diagnosen ställd; det var hovleden som spökade igen. Veterinären tyckte sig även se nån liten störning i vänster bak, men han bedömde det som sekundärt och inget att bry sig om i det här läget.
Känns ju inte helt kul att Lotus nu dras med återkommande hovledsproblem, och jag märkte även på veterinären att han inte var helt nöjd med detta. Dock verkade han inte alltför orolig och framför allt tyckte han att det var bra att vi kom in så tidigt så att problemet faktiskt knappt hade hunnit bli ett problem. Han tyckte även att Lotus var väldigt fint musklad och såg allmänt välmående ut, vilket väl också borgar för att han trots allt mår bra och inte har några större problem av sina skador.
Lotus blev behandlad i hovleden och ska nu vila helt en vecka, först i box och sedan i sjukhage, innan han ska sättas igång igen lite försiktigt. I princip ska han bara vara konvalescent i två veckor, även om jag nog kommer att ta det lite lugnt ytterligare en vecka eller två. Om allt följer planen så ska det här alltså inte bli nån långdragen process. Vi behöver inte heller komma tillbaka på återbesök utan om jag tycker att allt känns bra så jobbar vi bara vidare.
Förhörde mig lite om hur allvarligt det här var och om jag skulle ändra på något i mitt träningsupplägg. Svaret var som vanligt att jag bara skulle fortsätta precis som jag gjort och att det var omöjligt att veta vad det är som påverkar processen med hovleden. Han kan ha vrickat till sig i en knölig hage, det kan vara en allmän nötning eller så har han helt enkelt bara en dålig hovled. Vad vi ska ändra på är dock att Lotus ska skos med specialskor som bättre hanterar den här typen av problem. Det ska vi göra om nån månad, när det förhoppningsvis är lite mindre isigt eftersom den typen av skor tydligen inte fungerar så bra på ”vinterväglag”.
Ja, det är ju bara att ännu en gång konstatera vad jag redan visste; Lotus har kroniska problem och de blir knappast mindre. Det känns lite tungt att veta att varje gång det krävs behandling på sätt och vis också är ett steg närmare det oåterkallerliga slutet. Men det gäller att försöka låta bli att tänka på det och i stället njuta av det vi har så länge vi får. Det känns också som om veterinären fortfarande tror att vi ska kunna få det här att fungera ett bra tag till och så länge han inte ger upp så tänker inte jag heller göra det.
Lotus var lite av en gangster på kliniken. Inte bråkig egentligen, utan bara väldigt mycket Lotus. Han skulle vara med precis överallt och titta och fixa. Varje gång han fick springa på volten laddade han ur i rejäla bocksprång. Och när någon lyfte hans ben ville han helst resa sig på bakbenen. Just det tror jag dock mycket handlade om ett smärtminne sen han hade ont i gaffelbanden och det gjorde fruktansvärt ont varje gång nån böjde honom. Som tur var hade vi med oss världens bästa P som hästskötare, och hon skrattar ju bara åt Lotus när han stökar runt och älskar honom ändå. Och även personalen på kliniken tyckte nog mest att han var rolig och ganska charmig. Det underlättar ju onekligen att ha en häst som de flesta tycker om! Och det är ju trots allt så att även när Lotus är som allra mest stökig så är han aldrig dum på riktigt, utan han vill liksom bara vara med och pigga upp tillvaron lite – vilket han lyckas ganska bra med!
Veterinären verkade lite förvånad över att se oss, han kanske inte hade förväntat sig att vi skulle komma tillbaka så pass snart. Efter lite longering konstaterade han att det fanns en lätt hälta på vänster fram, som också blev tydligare vid böjprov. Hoven bedövades bort och hältan försvann. Därmed var diagnosen ställd; det var hovleden som spökade igen. Veterinären tyckte sig även se nån liten störning i vänster bak, men han bedömde det som sekundärt och inget att bry sig om i det här läget.
Känns ju inte helt kul att Lotus nu dras med återkommande hovledsproblem, och jag märkte även på veterinären att han inte var helt nöjd med detta. Dock verkade han inte alltför orolig och framför allt tyckte han att det var bra att vi kom in så tidigt så att problemet faktiskt knappt hade hunnit bli ett problem. Han tyckte även att Lotus var väldigt fint musklad och såg allmänt välmående ut, vilket väl också borgar för att han trots allt mår bra och inte har några större problem av sina skador.
Lotus blev behandlad i hovleden och ska nu vila helt en vecka, först i box och sedan i sjukhage, innan han ska sättas igång igen lite försiktigt. I princip ska han bara vara konvalescent i två veckor, även om jag nog kommer att ta det lite lugnt ytterligare en vecka eller två. Om allt följer planen så ska det här alltså inte bli nån långdragen process. Vi behöver inte heller komma tillbaka på återbesök utan om jag tycker att allt känns bra så jobbar vi bara vidare.
Förhörde mig lite om hur allvarligt det här var och om jag skulle ändra på något i mitt träningsupplägg. Svaret var som vanligt att jag bara skulle fortsätta precis som jag gjort och att det var omöjligt att veta vad det är som påverkar processen med hovleden. Han kan ha vrickat till sig i en knölig hage, det kan vara en allmän nötning eller så har han helt enkelt bara en dålig hovled. Vad vi ska ändra på är dock att Lotus ska skos med specialskor som bättre hanterar den här typen av problem. Det ska vi göra om nån månad, när det förhoppningsvis är lite mindre isigt eftersom den typen av skor tydligen inte fungerar så bra på ”vinterväglag”.
Ja, det är ju bara att ännu en gång konstatera vad jag redan visste; Lotus har kroniska problem och de blir knappast mindre. Det känns lite tungt att veta att varje gång det krävs behandling på sätt och vis också är ett steg närmare det oåterkallerliga slutet. Men det gäller att försöka låta bli att tänka på det och i stället njuta av det vi har så länge vi får. Det känns också som om veterinären fortfarande tror att vi ska kunna få det här att fungera ett bra tag till och så länge han inte ger upp så tänker inte jag heller göra det.
Lotus var lite av en gangster på kliniken. Inte bråkig egentligen, utan bara väldigt mycket Lotus. Han skulle vara med precis överallt och titta och fixa. Varje gång han fick springa på volten laddade han ur i rejäla bocksprång. Och när någon lyfte hans ben ville han helst resa sig på bakbenen. Just det tror jag dock mycket handlade om ett smärtminne sen han hade ont i gaffelbanden och det gjorde fruktansvärt ont varje gång nån böjde honom. Som tur var hade vi med oss världens bästa P som hästskötare, och hon skrattar ju bara åt Lotus när han stökar runt och älskar honom ändå. Och även personalen på kliniken tyckte nog mest att han var rolig och ganska charmig. Det underlättar ju onekligen att ha en häst som de flesta tycker om! Och det är ju trots allt så att även när Lotus är som allra mest stökig så är han aldrig dum på riktigt, utan han vill liksom bara vara med och pigga upp tillvaron lite – vilket han lyckas ganska bra med!
RSS Feed
