På lördagen var det påskfirande för matte och vilodag för Lotus. Söndagen bjöd däremot på körning i härligt soligt väder som gav en liten känsla av vår, även om is och snö fortfarande ligger tjock på sina ställen. Vi började ute på vägarna, som bjöd på lite varierat underlag och därmed även tempo. Gjorde sedan ett kortare dressyrpass på ridbanan. Lotus jobbade riktigt bra och var trevligt lösgjord och rund och fin i formen. Däremot saknade han den där riktiga bjudningen och tempot blev lite jämntjockt.
Idag red vi på utebanan för första gången i år. Ja, vi har inte ridit där särskilt många gånger överhuvudtaget eftersom den inte blev klar förrän i höstas och då var Lotus skadad. Otroligt skönt att rida utomhus och även om banan nog inte är större än ridhuset så känns det som om man har mera utrymme. Lotus var lite märklig. Han saknade nämligen helt framåtbjudning – och det är ju inte direkt likt honom. Han svarade inte nåt vidare när jag drev på honom och jag önskade att jag haft ett spö med mig så att jag hade kunnat väcka honom lite. Samtidigt var han egentligen fin att rida. Han jobbade jättebra, kändes mjuk och lösgjord och vi gjorde det mesta av fredagens övningar och gjorde det ganska bra. Bland annat gjorde vi ett riktigt bra galoppjobb med en härligt lösgjord häst. En person som inte är van vid Lotus närmast överdrivna arbetsvilja och energi skulle förmodligen tycka att han kändes ganska lagom, men för mig som är van att sitta och bromsa honom kändes det lite konstigt. Faktum är att han inte var jättepigg i fredags heller (fast då tyckte vi att det var ganska lagom och att det kändes rätt skönt att inte behöva bromsa och förhålla hela tiden).
Nu hade jag kunnat bli väldigt orolig och i vanlig ordning börjat fundera på om Lotus känner av sina skador igen. Men jag tror faktiskt inte att det är så. Han känns alldeles för fin i jobbet för att jag ska tro att han har ont nånstans. Och när han har problem så brukar det oftast inte påverka framåtandan, däremot viljan att jobba. Så jag tror faktiskt att Lotus bara är lite vårtrött. Det är varmt och soligt på dagarna och hästarna står och dåsar i solen. Dessutom fäller han rejält. Ska jobba honom nån dag till och se om den bristande framåtbjudningen kvarstår, i så fall får han jobba lite lättare en period. Känns väldigt fel – och inte särskilt roligt – att jaga på en häst som under normala omständigheter är helt självgående.
I lördags hände en riktigt otäck olycka i vår hage. En av hästarna, flockens ledare, hittades med ett stort sår på ena bakbenet när hästarna skulle tas in. Det blödde ymnigt och han kunde inte stödja på benet. Efter misslyckade försök att få ut distriktsveterinären så körde de honom i stället till djursjukhuset. Där konstaterade man ganska direkt att benet var brutet rakt av och att det inte fanns någonting att göra. Vad som hänt får vi aldrig veta, men att det var en sparkskada verkar ganska klart. Fruktansvärt tragisk historia! Lider verkligen med hästens matte som fick det där telefonsamtalet som alla vi hästägare fruktar. Jag vet hur mycket hennes häst betydde för henne. Att så plötsligt förlora sin älskade fyrbenta vän gör fruktansvärt ont. Och när sånt här händer blir man så plågsamt påmind om just det faktum att det KAN hända. Nästa gång kan det vara jag som får det där samtalet. Och därför är jag så glad över att jag verkligen njuter av och uppskattar min häst så länge jag får ha honom kvar och att jag har så otroligt många fina minnen av honom att vårda den dag jag inte får ha honom kvar längre.