Galoppjobbet kändes jättebra och fattningarna blev fina. Efter några lyckade fattningar – och fin efterföljande galopp – blev jag dock lite övermodig och provade att fatta på rakt spår utan så mycket förberedelser och då blev förstås varken fattning eller galopp bra. Ingen idé att fuska alltså utan jag måste verkligen vara noga och rida varje steg. Efter att ha jobbat i långsam och ganska samlad galopp i båda varven (där även vänstergaloppen kändes riktigt fin), lät jag Lotus galoppera några varv åt varje håll i lite högre tempo medan jag stod i fältsits. Kul, tyckte Lotus, och drog iväg ganska god fart. Dock låg han hela tiden kvar i en rund och fin galopp och jobbade i en väldigt trevlig form. Detta gladde mig enormt för det hade inte varit möjligt för bara nån månad sen.
Efter galoppen var en redan pigg häst ännu mer i gasen och att ge honom en skrittpaus för att hämta andan var lönlöst för han bara taktade och småtravade. Det blev avslutande jobb i trav i stället och Lotus kändes otroligt härlig med ett bra driv och rund fin form.
Ridningen känns verkligen bra just nu och det är lätt att glömma hur motigt det faktiskt var för inte särskilt länge sen. Nyttigt att ibland tänka tillbaka på hur mycket vi faktiskt jobbat för att nå den lättheten som jag nu kan njuta av. Mycket tålamod, många ”speciallösningar” som kanske ibland känts lite konstiga, men som varit viktiga steg i utvecklingen. Jag är så otroligt tacksam för att jag lärt mig att jobba så här långsiktigt och noggrant och det är fantastiskt kul att ibland få skörda frukterna av mödan. Sen vet vi ju alla att ridningen är en berg-och-dal-bana där det går upp och ner och det gäller att njuta när man är uppe på en av topparna för fortare än man anar så är man nere i en dal igen, på väg mot nästa – högre – topp. Och det är väl just det som gör ridningen så fantastiskt rolig. Ja, förutom samarbetet med de underbara hästarna då!