Sedan gick vi ut och vi gick den väg vi brukar gå, men fortsatte lite längre än vi gjort hittills, vilket innebar att vi fick gå över järnvägen och sedan en liten bit parallellt med densamma. Ingen stor sak egentligen, vi har gått den här vägen otaliga gånger, dock aldrig med vagn. Och tåget ska inte vara några problem, i förra stallet gick Lotus i en hage granne med järnvägen så är det nåt han har sett så är det tåg. Men det känns alltid ändå som ett orosmoment.
När vi kommit över järnvägen såg jag att det låg en hög med ris i vägkanten – och självklart såg även Lotus denna. Han brukar inte vara särskilt tittig av sig, men den här var tydligen obehaglig – och man vet ju aldrig, det kan faktiskt bo sabeltandade tigrar i en oidentifierad rishög! Lotus stannade upp och började skygga bakåt. Hade jag gjort vad som helst utom att ha suttit bakom honom i en vagn, hade jag bara drivit på honom framåt och sagt åt honom att skärpa sig. Nu kände jag mig dock minst sagt osäker och skickade snabbt fram groomen som fick gå bredvid hästen, som var på helspänn. Vi kom lyckligt förbi, men en liten bit längre fram låg ytterligare en rishög och dessutom kom naturligtvis tåget. Det var bara att bita ihop, hoppas på att hästen var klok och ”angripa” tåg och rishög samtidigt. Och Lotus, underbara kille, tittade bara på tåget som var sådär tio meter från honom, struntade fullständigt i rishögen och gick lugnt där bredvid sambon. Pust, jag var faktiskt lite knäsvag efteråt, men samtidigt väldigt väldigt nöjd. Jag vet ju att incidenter som denna, och betydligt värre, kommer att inträffa många gånger och för varje gång vi klarat ut en lite halvknepig situation så känner jag mig ytterligare ett snäpp säkrare på att vi kommer att reda ut även framtida situationer.
Efter denna upplevelse gick vi uppför en ganska brant, och dessutom lerig, backe. Lotus har nog aldrig behövt ta i så mycket med vagnen tidigare och det syntes på honom att det var lite jobbigt, men han löste situationen genom ta i och dra och tappade varken tempo eller energi. Duktiga killen! Sedan vände vi och knallade hemåt, förbi rishögarna som nu inte var det minsta läskiga längre. En nöjd och glad häst med god energi och frenetiskt tuggande på bettet. Kändes så otroligt bra!