För att ta det hela från början. I lördags bar det alltså av till Johannesberg för den första av två tävlingsdagar. Vi skulle starta i LA och deltog alltså bara i dressyren på lördagen. Åkte upp ett par timmar i förväg för att hinna lära oss maratonhindren. Fyra hinder och ganska snälla vägar. Kändes skönt för oss som var noviser. Tyckte att vi ganska snabbt både hittade och lärde oss de bästa vägarna och den nervositet jag känt inför maraton blev något mindre, jag hade nämligen varit ganska orolig för att det skulle vara svårt att lära sig banan. Lotus fick gå och äta gräs med en snäll hästskötare medan vi inspekterade banan.
Efter en lunchpaus för både två- och fyrbenta var det dags att spänna för och förbereda oss för dressyrstarten. Lotus kändes kanonfin när vi började jogga fram. Massor av energi och fin i formen. Kändes rak och lösgjord och jag fick en väldigt bra känsla i körningen. Eftersom de senaste veckornas regn hade gjort banan tung valde jag att ge Lotus en ganska rejäl paus efter att ha konstaterat att allt kändes bra. Vi stod och tittade på precisionen en stund. Joggade sedan igång igen ungefär 10 minuter före vår start och hann få ganska stora förhoppningar på att vi skulle kunna göra ganska bra ifrån oss på banan.
Så mycket större besvikelse då när Lotus mer eller mindre ”dog” inne på banan. Efter uppkörningen på medellinjen tappade han precis all framåtbjudning. Vi hade faktiskt knappt styrfart och vid ett par tillfällen bröt han av till skritt i en travsväng. Verkligen inte likt Lotus som ju alltid brukar vara så full av energi. Att försöka göra något bra när hästen knappt rör sig framåt och man liksom inte har nånting att köra på, ja det går nästan inte. Och med den senaste tävlingens tillsägelse om piskanvändning i bakhuvudet var jag extremt försiktig med att använda pisken. Faktum var att jag nästan gav upp och bara försökte styra runt utan att ens tro att jag skulle kunna göra nåt bra. Och det var väl just ingenting som blev särskilt bra… Vi kom inte ut i hörnen, fick inte till några bra vägar, skritten blev bara vinglig och så vidare. Kändes riktigt riktigt trist efter att allt fungerat så bra på träning!
Och när vi kom ut från banan och jag travade några slingor för att se hur Lotus kändes då, ja då var han på nytt full av energi och jobbade jättebra. Det berodde med andra ord inte på trötthet. Nej, förmodligen är det så att Lotus har kommit på att jag inte kommer åt honom inne på banan och att han därför kan maska där. Antagligen ändrar jag min körning mer än jag förstår när jag kör in på banan och detta märker Lotus – och utnyttjar. Vi måste alltså komma på ett sätt att träna bort detta; genom banträning och genom mera disciplin.
Poängen blev trots allt inte riktigt så dåliga som jag hade väntat mig, jag skrapade ihop 65 straff och fick faktiskt några 6:or och en 8:a (på gångarterna!). Och dessa poäng räckte till seger. Detta var dock en seger som jag inte var särskilt stolt över och inte tyckte att jag förtjänade. Jag kommer hellre utanför placering efter att ha gjort en prestation som jag är nöjd med än att vinna efter en dålig insats. Men den fina blågula rosetten kanske kan få vara en belöning för de senaste månadernas fantastiska träning.
Efter detta var det dags för bangenomgång inför maraton. A var snäll och tog sig an mig och en annan tjej som också skulle köra sitt första maraton och visade oss banan och förklarade alla konstigheter. Väldigt tacksam för detta, där försvann ytterligare lite av min nervositet. Lotus stod i släpet under tiden och var hur lugn och nöjd som helst. Han är verkligen fantastisk!
Lördagskvällen ägnade vi åt att räkna tider och förbereda allt administrativt inför söndagen. Tur att jag har en ingenjör som groom, själv hade jag aldrig klarat av att räkna fram alla mellantider…
Ja, så var det då söndag och dags för vårt livs första maratonstart. För bara nåt år sedan hade det varit helt otänkbart för mig att ens tänka tanken att ställa upp i maraton – och en kompis brukar då och då påminna mig om att jag minsann sagt att Lotus ALDRIG skulle gå ett maraton. Men det var då, man är ju inte sämre än att man kan ändra sig! Dessutom kunde jag ju aldrig i min vildaste fantasi tro att Lotus skulle bli så stark som han faktiskt är idag.
Var på plats tidigt för veterinärkontrollen. Väntetiden använde vi till att gå ett par av hindren igen och äta en andra frukost. Och att tejpa fast alla kartor och andra papper på vagnen.
När vi kom så långt som till att sätta oss i vagnen och göra oss klara för start var all nervositet helt borta och Lotus var lugnet själv – till skillnad från vissa av hans kamrater som visste vad som väntade och knappt kunde vänta tills de fick ge sig iväg. Men när vi fick startsignal blev det full fart på Lotus och han travade iväg bortåt vägen med massor av energi och spetsade öron. A-sträckan var nära 4 kilometer. Vi har ju inte tränat på att hålla tempon och tider så jag hade egentligen ingen aning om vad som väntade, men när vi passerat ett par kilometermarkeringar stod det klart att vi inte hade några problem att hålla oss inom maxtiden. Vi hade en dryg halvminut tillgodo när vi gick i mål.
Skritten blev lite svårare. Där fick jag vara på Lotus hela tiden för att han skulle skritta på, hans vanliga och faktiskt ganska vägvinnande skritt räckte inte riktigt. Men vi klarade maxtiden med god marginal så det var ingen fara, men jag inser att vi måste träna skritt om vi ska kunna kliva upp en klass.
Efter en paus var det dags för E-sträckan och det var ju den som kändes roligast. Drygt 4 kilometer skulle vi springa och fyra hinder skulle vi klara av på vägen. A- och D-sträckan gick på grusväg, men E-sträckan gick uteslutande på gräs och det var ganska tungt. Det verkade dock inte bekomma Lotus alltför mycket. Han var full av energi och bjöd friskt. Första hindret började bra, men sen kom jag alldeles för tight i en sväng, fick stanna och nästan backa lite för att komma igenom. Kändes lite irriterande, borde ha gjort det bättre, det var ett av de hinder som jag INTE gick en extra gång på morgonen. Nåja, vi rusade vidare mot nästa hinder, full fart på Lotus även på knöliga vägar och nerför backar – så har jag aldrig kört honom förut men han älskade det. VM-porten gick med bra flyt, likaså vattenhindret. Där hade vi verkligen repeterat vägen och jag höll bra flyt hela hindret igenom. En besvikelse dock att det faktiskt inte var något vatten i vattenhindret eftersom slangen blivit avklippt vid gräsklippning. Synd eftersom jag är lite stolt över att Lotus inte har några problem med just vatten.
Sambon var exemplarisk som groom, höll reda på vägar och tider och gav mig precis det stöd som jag behövde. Synd bara att jag inte lyssnade noggrannare på honom i sista hindret, Macken, då hade jag sluppit lägga en extra volt där. Men i övrigt gick även det hindret bra.
När vi kom in på sista biten mot mål sa sambon åt mig att han trodde att vi kanske låg något i underkant tidsmässigt så det var bra om Lotus kunde hålla tempot och inte sakta ner. Vadå sakta ner, verkade Lotus säga, och la in bakhjulsdriften och ökade. Han var glad och pigg och med massor av bjudning hela banan igenom och att känna hur han ökade när han hade drygt 8 tuffa kilometrar i kroppen var imponerande.
Vi gick i mål med god marginal till maxtiden och med en häst som visserligen var lite trött, men långt ifrån utmattad och han hade helt klart mer att ge. Dock har jag nog aldrig sett honom så svettig och löddrig. Jag var otroligt stolt över vår insats. Mest över Lotus förstås för han var helt fantastisk hela vägen. Men jag är också nöjd med att jag och sambon genomfört detta och faktiskt på ett riktigt bra sätt, även om vi gjorde en del mindre misstag. Men vi klarade alla tider och fick inga extra straff utöver de som inte går att undvika, dvs de för tiden i hinder. Och i hindren var vi inte särskilt snabba, vilket inte heller var avsikten. Nej, vi skulle göra en bra första start där allt kändes bra för alla inblandade – och det tycker jag verkligen att vi lyckades med.
Så otroligt stolt över att vi nu genomfört detta – och för att Lotus och jag överhuvudtaget kunnat nå hit. Vem hade trott det för några år sedan? Och mersmak fick vi definitivt så det här ska vi göra snart igen. Nu väntar dock en veckas välförtjänt semester för Lotus. Dock var han inte tröttare än att han la in en serie bocksprång när jag släppte ut honom i hagen när vi kommit hem igen efter tävlingen!