I morse körde vi. Började med en dryg halvtimmes skritt och trav ute på vägarna. Lotus var lagom framåt och jobbade på ganska bra, men kanske utan den där riktiga entusiasmen. Den kom i stället när vi kom in i ridhuset. Där skrittjobbade vi en stund, gjorde bland annat serpentiner, och Lotus blev snabbt rund och mjuk och jobbade trevligt. När vi sedan jobbade vidare i trav så var han otroligt fin i formen. Sådär riktigt rund och fin, väldigt mjuk och följsam med massor av energi och bara så rolig att köra. Allt kändes enkelt och han visade en otrolig entusiasm för arbetet. Jag avslutade efter ungefär 20 minuters ridhusjobb, Lotus är ju trots allt fortfarande under lite igångsättning, men jag tror att vi båda två gärna hade jobbat på ett tag till. Helt otroligt vilken arbetsglädje den här hästen har!
Och nu nåt helt annat. Blev tipsad om en upprörande historia om en häst som fick lida alldeles för länge på grund av att försäkringsbolaget ville tjäna/spara pengar. I korthet handlar historien om en häst som hade en mycket allvarlig – och smärtsam – sjukdomsbild och där flera inblandade veterinärer var överens med ägaren om att hästen borde få slippa lida. Problemet var dock att hästen var högt försäkrad och försäkringsbolaget ville därför göra ytterligare några försök att ”rädda” hästen i hopp om att slippa betala ut livförsäkringen. Hästens lidande inte bara förlängdes utan förvärrades också på grund av detta. Läs hela historien här.
Den här berättelsen bekräftar min bild av att försäkringsbolag inte helt sällan verkar tycka att det är viktigare att tjäna pengar än att faktiskt hjälpa djuren till ett bättre (i många fall längre men i vissa fall faktiskt kortare) liv.
Jag har ju också haft problem med mitt försäkringsbolag, men i mitt fall har problemet snarare varit det motsatta. Jag har nämligen haft en relativt låg livförsäkring, vilket gjort att försäkringsbolaget flera gånger nekat att ersätta vård, sannolikt på grund av att det skulle ha varit billigare att döma ut hästen än att bekosta vård.
Vid två tillfällen har försäkringsbolaget nekat att ersätta undersökningar/behandlingar som min veterinär föreskrivit. Detta utan att någon representant från försäkringsbolaget ens har läst journalen, än mindre pratat med behandlande veterinär. Icke desto mindre ansåg försäkringsbolagets veterinär att en operation, som min veterinär bedömde vara det enda sättet att få bukt med en skada, inte var ”veterinärmedicinskt motiverad”. Tilläggas kan att jag vid båda dessa tillfällen låg långt under ”taket” för hur mycket ersättning jag kunde få från min försäkring och det fanns inte heller några andra godtagbara anledningar till att neka vård.
Vid båda dessa tillfällen valde jag att ändå göra den behandling/undersökning som min veterinär rekommenderade och riskera att själv få stå för kostnaden. Båda gångerna överklagade jag sedan försäkringsbolagets beslut – och fick rätt. Jag fick ersättning för precis allt (utom självrisken förstås) och jag fick t o m ett samtal från försäkringsbolagets veterinär, som plötsligt tyckte att den där operationen var väldigt bra. Ja, om detta skulle jag kunna berätta väldigt väldigt mycket... Bland annat att min veterinär vid ett samtal med försäkringsbolaget fick höra att ”den där hästen har redan kostat oss alldeles för mycket” som motivering till varför de avslog en undersökning.
Den här diskussionen är viktig. Självklart är försäkringsbolagen affärsdrivande verksamheter som vill tjäna pengar. Och visst kan de få tjäna pengar inom rimliga gränser, men de måste ju ändå vara till för djurens bästa! Vilket livförsäkringsbelopp man valt för sin häst ska inte påverka vilken vård hästen får utan den ska få precis så mycket – eller lite – vård som den behöver (inom rimliga gränser naturligtvis, jag förstår att det finns både undantag och ett tak för hur mycket pengar det får kosta). Den som gör bedömningen borde egentligen inte ens veta vilket livförsäkringsbelopp som gäller. Och hur kan det komma sig att försäkringsbolagets veterinär kan ställa en bättre diagnos än den behandlande veterinären, utan att ens ha sett hästen?
I artikeln jag refererar till rekommenderar man att ha hästen lågt försäkrad (eller bara för veterinärvård) för att slippa ”tvingas” att gå med på vård som bara förlänger lidandet. Problemet är bara att om man har hästen FÖR lågt försäkrad riskerar man istället att bli nekad vård som faktiskt skulle göra skillnad. Det gäller alltså att hitta en lagom nivå på försäkringen så att man vet att man får precis den hjälp man vill ha. Det är väl ändå inte så en försäkring ska fungera? En försäkring har man för att vara säker på att man alltid har råd att ge sin häst den vård den behöver. Tyvärr kan den tryggheten vara falsk.