Så var det dags att sammanfatta en intensiv helg ( hoppas att ni orkar med ett långt inlägg!). En tävlingshelg som ur tävlingsperspektiv faktiskt var totalt misslyckad, men som ändå blev ganska härlig sommarhelg i hästens tecken. Vi inledde i fredags med besök av kompisar med hästtokiga småtjejer och självklart ville de hänga med till stallet. Två lyckliga små flickor fick borsta och pyssla med en mycket nöjd Lotus. Gjorde sedan ett dressyrpass på gräsbanan, där mina gäster fick turas om att vara groomar. Jag körde igenom programmet och jobbade lite extra med de saker som fungerade mindre bra. Körningen kändes helt OK, men inte riktigt så bra som jag hade hoppats. Bland annat tyckte jag att Lotus kunde ha haft lite mer bjudning, det var först mot slutet som han kom igång ordentligt - och då vågade jag inte fortsätta att köra eftersom jag inte ville trötta ut honom. När vi skrittade av fick småtjejerna turas om att hålla i tömmarna och jag var riktigt imponerad över hur koncentrerat och fint de styrde Lotus kors och tvärs över banan – och hur snällt han följde dem.
Sedan följde det sedvanliga pysslet med allt som hör tävlingsförberedelserna till. Det är mycket som ska putsas, packas och fixas och när jag var klar med allt i stallet och helst av allt bara ville åka hem så var det bara att istället styra kosan upp till tävlingsplatsen med vagnen. Ibland undrar man varför man valt en så komplicerad sport som körning!
På lördagsmorgonen lastade jag Lotus, hämtade jag min groom Åsa vid tåget och åkte upp till Johannesberg. Vi hade gott om tid att både fika och göra oss iordning innan det var dags att bege sig upp till tävlingsområdet. När jag började köra fram kände jag direkt att det här inte var nån bra dag. Lotus kändes loj och oengagerad, men framför allt så gick han och trasslade med munnen mest hela tiden och ville inte alls gå fram. En gång la han tungan över bettet på riktigt så att jag var tvungen att gå ur vagnen och lätta på nosgrimman för att han skulle kunna lägga den rätt igen, en annan gång lyckades han ordna till det själv. Men det är klart att det störde körningen. Mycket. Min tränare såg mitt problem och gjorde sitt bästa för att hjälpa mig. Hon sa åt mig att trava på ordentligt på långa raksträckor och bara låta Lotus rulla på och bli varm i kroppen. Han kom igång riktigt bra, travade med härligt påskjut och satte verkligen under sig bakbenen. Dock kvarstod problemet; så fort jag tog i tömmarna för att svänga eller göra en förhållning så stod han emot, slutade att gå fram och visade med all önskvärd tydlighet att han inte var särskilt nöjd med situationen. Jag ansträngde mig verkligen för att vara extremt mjuk och stadig i handen, ta så lite som möjligt i honom och bara få honom att jobba framåt och visst blev det bättre, men riktigt bra kändes det aldrig. Och jag blev väldigt stressad av att tiden fram till vår start snabbt krympte och det blev alltmer tydligt att jag inte skulle hinna få ordning på körningen innan det var dags för vår start.
Så fick vi startsignal, travade in på medellinjen med en häst som faktiskt bjöd riktigt bra. Gjorde halt - och sen försvann all framåtbjudning. Vi tog oss igenom programmet utan någon som helst bjudning och med en häst som knappt lyssnade på mig. Nu var han i och för sig lugn i munnen, men han jobbade inte överhuvudtaget och det kändes som om jag inte kunde påverka honom det minsta. Inte blev det bättre av vetskapen om att domaren var densamma som tidigare skällt på mig för att jag använt pisken för mycket – därför vågade jag nästan inte använda den överhuvudtaget och istället ”tjatade jag ihjäl” Lotus med smackningar och glada tillrop, utan att få nån större respons. Vägarna blev slarviga och ökningarna obefintliga – inte för att jag egentligen slarvade utan för att jag helt enkelt inte kunde påverka hästen att göra det jag faktiskt ville. Det hela var en pina, jag ville bara att det skulle ta slut och att vi skulle kunna lämna banan.
Min första kommentar när vi kom ut var att jag aldrig mer skulle tävla. Men sen började vi att analysera det hela och det stod alltmer klart vad det var som var fel. Lotus vill helt enkelt inte gå på postkandaret längre. Han gick bra på det från början, men sen blev det bara problem och jag slutade helt att använda det under en lång period. I våras tog jag fram det igen eftersom han blivit väldigt stark i handen och då fick jag på nytt bra resultat av det. På sistone har jag dock återigen sett tecken på att han inte riktigt gillar det längre. Han har grimaserat lite när jag tränsar och när jag börjar korta upp tömmarna första gången blir han ibland lite ”trasslig” med munnen. Dock har det gått över så fort han kommit till arbete och sedan han gått väldigt bra på det bettet. Det är därför jag ändå fortsatt att köra på postkandaret, trots att det kanske inte fungerat helt perfekt. Vi är inne i ett skede i utvecklingen när ett tränsbett känns lite för ”trubbigt” och jag har behövt det lite skarpare postkandaret för att få en större känslighet. Jag har dock varit väldigt medveten om att det är ett ganska skarpt bett och verkligen ansträngt mig för att vara extremt mjuk och stadig i. Men nu var det tävlingsnerver, en kusk som blev lite för stressad och ville lite för mycket – då fick Lotus nog och gjorde sitt bästa för att bara stänga av. Det är klart att jag borde ha sett tecknen långt tidigare och bytt ut bettet mot ett som jag vet att han trivs på. Det är ju synd att det skulle krävas en tävlingsstart innan jag lyssnade på min häst!
Till precisionen la jag helt om strategi. Hela framkörningen gick ut på att få en glad häst som bjöd framåt, helt utan krav på formen. Hade ett par bakslag när han började att ”greja med tungan” igen och nästan stannade, men vi löste det och mestadels jobbade han på bra framåt. Inne på banan lyckades jag ratta runt bland konerna nästan utan att ta i tömmarna (det var ganska snälla vägar) och Lotus jobbade på riktigt bra och vi petade faktiskt bara ner två bollar. Inte nån fantastisk runda, men jämfört med den katastrofala dressyren så var det ändå riktigt bra.
Jag kunde ha varit fullständigt missnöjd med min dag, men konstigt nog så tyckte jag ändå att dagen på det hela taget var riktigt lyckad. Kanske hänger det ihop med att jag aldrig varit nån riktig tävlingsmänniska. Jag tycker att det är kul med tävlingar, men det är inte så viktigt att vinna. Men solen sken, jag hade jättetrevligt sällskap av min kompis och dagens groom Åsa, som jag träffar alldeles för sällan. Vi hade gott om tid att fika och prata mellan klasserna, Lotus var på sitt allra mysigaste humör och tyckte att det var jättetrevligt att umgås med oss och fika på sitt sätt (dvs varva gräs med betfor och äpplen som Åsa snällt matade honom med). Vi hade helt enkelt en mysig utflykt. Körningen gick ju visserligen fullständigt ”åt pipsvängen”, men jag kan ändå glädjas åt att Lotus under uppvärmningen stundtals ändå jobbade otroligt bra – den trav han hade när han bara fick jobba på ostört vad helt fantastisk, om vi någon gång kan få visa upp den på banan så kommer det att bli riktigt bra. Och poängen blev ju, förstås, låga, men inte så låga som jag hade trott. Att vi trots allt fick en hel del sexor och nån sjua trots en dålig uppvisning får jag väl ändå ta som ett bevis för att vår lägstanivå har stigit ordentligt. Dessutom vet jag ju precis vad det var som gick fel och jag har ett konkret problem att börja jobba med. Så vi kommer igen, synd bara att det är så lång tid till nästa tävling!
Söndagen tillbringade jag som funktionär på maratonbanan. Jag har ju tagit ett ”principbeslut” att inte köra maraton med Lotus. Han skulle förmodligen klara det alldeles utmärkt och han skulle alldeles säkert tycka att det var vansinnigt roligt. Men jag känner att jag inte vill riskera att pressa honom hårdare än vad som är lämpligt, något som är väldigt lätt hänt i en tävlingssituation. Men visst blev jag sugen på att köra och beslutet kanske kan komma att omprövas. Hur som helst så var det både roligt och lärorikt att se de andra köra, inte minst tack vare att jag hade kunniga ”kollegor” i mitt hinder som delade med sig av sina erfarenheter. Och Lotus fick en välförtjänt vilodag.
Det blev inga bilder på hela ekipaget så ni får hålla till godo med bilder på Lotus och groom!