Han kändes riktigt fin faktiskt och jobbade i trevlig form. Möjligen lite stel i sidorna, men det är omöjligt att avgöra om det beror på stelhet pga vilan, att han eventuellt har ont eller om han helt enkelt inte hade tid att slappna av och jobba. Och jag la heller inte särskilt mycket jobb på att få honom att lossna. Däremot var han trevlig i formen och kom upp med ryggen och fick in bakbenen precis sådär som jag vill ha honom. Och precis så som veterinären ville att han skulle gå för att i bästa fall komma tillrätta med ryggproblemen.
Nu måste man ju komma ihåg att han fortfarande går på smärtlindrande och därför är det för tidigt att säga om han faktiskt mår bättre eller om smärtan bara är kamouflerad. Men en del av tanken med medicineringen var ju just att han skulle få vara smärtfri och därför kunna jobba på obehindrat och i bästa fall jobba bort spänningar och smärta på det sättet. Om det verkligen fungerar kommer jag inte att veta förrän om nån vecka, när den sista medicindosen gått ur kroppen. Dock tycker jag att han verkar lite spänd i ryggen, vilket bland annat tog sig uttryck i att han spände emot lite när jag skulle spänna svanskappan. Ett kiropraktorbesök är nog definitivt på sin plats.
Men just den här kvällen var jag bara glad, lika glad som min häst. Om hästar hade kunnat le så skulle nog Lotus ha haft ett leende som gick från öra till öra när han äntligen fick trava framför sin vagn igen. Och mitt leende var nog nästan lika stort. Man blir glad av att sitta bakom en glad häst och ännu gladare blev jag eftersom jag för en dryg vecka sen var rädd för att jag aldrig mer skulle få sitta i vagnen bakom denna härliga kille.