Glad i hågen gjorde jag iordning Lotus för ridning och skyndade ner till ridbanan för att hinna utnyttja det sista kvällsljuset. Och ungefär i samma stund som jag satt upp i sadeln så kände jag att det inte riktigt stämde. Lotus hade ingen som helst bjudning och kändes nästan lite stapplig på vägen ner till ridbanan. I den lilla lilla nerförsbacken vid ridhuset gick han väldigt försiktigt och nästan lite ovilligt. Inne på ridbanan började jag jobba honom i skritt men fick inget vidare svar. Kändes lite stelt och stumt och Lotus ville inte riktigt hitta formen och komma igång och jobba.
Joggade igång i trav och insåg att jag satt på en häst som bara var stel och stum och inte överhuvudtaget ville gå fram. Så långt ifrån en normal Lotus som man kan komma. Försökte förklara bort det med att han nog bara behövde komma igång lite mer i kroppen så jag fortsatte att trava på i hopp om att det skulle lossna. Men det gjorde det inte, det blev snarare värre. Lotus hade ingen som helst framåtbjudning och flera gånger bröt han av till skritt. Verkligen inte likt min glada Lotus. Och i stället för att vara mjuk och rörlig och gå genom kroppen fick jag en känsla av att det tog emot överallt.
Naturligtvis avslutade jag ridpasset. Och naturligtvis började tårarna rinna. För jag är helt säker på att något är fel, riktigt fel. Såg ju tendenserna redan när jag tömkörde dagen innan, men då blev jag inte lika orolig för då trodde jag mest att han tyckte att det var jobbigt att samla sig och då såg han ju fin ut när han fick trava framåt på stora volter. Men den dåliga framåtbjudningen och en liten ovilja att runda sig och komma till arbete fanns ju där redan då.
Visst kan det vara nåt tillfälligt fel. Rent teoretiskt skulle han kunna vara hovöm efter skoningen, något som visserligen inte hänt förut och som dessutom motsägs av att han faktiskt visade tecken på att allt inte var rätt redan strax innan skoningen. Det skulle också kunna vara gaffelbanden, de började trassla vid ett tidigare tillfälle efter en behandling och viloperiod. Men min magkänsla säger att det är nåt värre än så och självklart börjar jag misstänka att det är hovlederna som spökar igen. Och om hovlederna inte tålde några veckors lugn igångsättning, ja då är de riktigt dåliga.
Just nu befinner jag mig i nåt slags vakum. Försöker att inte oroa mig, samtidigt som jag befarar det värsta. Har dock en riktigt dålig magkänsla som säger mig att det här är riktigt riktigt dåligt. Nu blir det en jobbig väntan. Ringde kliniken och fick den första lediga tiden som fanns hos min veterinär; nästa måndag. Har även bett att han ska ringa mig, inte för att han kan göra något per telefon men det vore skönt att få diskutera symptomen. I helgen ska jag testa att tömköra lite igen, får väl se om det gör mig lugnare eller ännu mer orolig.
Min älskade finaste underbaraste Lotus – jag vill så gärna få njuta av dig ett tag till!