I lördags var det äntligen dags för en tur med parhästarna igen. Det var över två månader sedan vi senast hade båda hästarna framför vagnen, men de uppförde sig som om de aldrig gjort annat än gått i par. Däremot tog det en stund innan mattarna fått ordning på alla saker… Det krävs nog några körpass till innan vi har fått rutin på det här. Men till slut satt vi i vagnen (fyra personer!) och hästarna klev i väg med väldigt bestämda steg. Att de tycker att det är kul att vara två är det ingen tvekan om! Det skrittempo de la upp var ganska imponerande och spetsade öron och pendlande huvuden vittnade om att det var två nöjda grabbar vi hade framför vagnen.
Vi körde landsvägen en bit bortåt för att sedan köra en fin grusväg. Att gå på stora vägen var inga som helst problem, ingen av hästarna var det minsta bekymrad över varken bilar eller motorcyklar som passerade. Däremot var vi helt klart ett pittoreskt inslag denna soliga förmiddag och det var många som glatt vinkade åt oss. När hästarna sedan fick trava på på grusvägen blev det en väldig fart på dem. Det var mycket påskjut, mycket bakben och ett imponerande tempo. Helt klart så triggar de igång varandra och har hejdlöst roligt.
Bakom en kurva stod vi plötsligt öga mot öga med ett annat imponerande ekipage; en traktor med både arbetarbod, sågutrustning och en bil på släp. Vi fick vända lite snabbt, på en yta som egentligen var lite i minsta laget men hästarna fixade det galant. Vi travade sedan tillbaka för att hitta ett bra ställe där vi kunde släppa förbi monstret. Då släppte plötsligt en av draglinorna! Det visade sig att en sprint hade lossnat och därmed bulten till snabbkopplingen. Vi hittade en sidoväg där vi kunde köra undan och släppa förbi monstertraktorn och fundera på hur vi skulle lösa problemet. Som tur var så satt de kopplingar som jag använder när jag kör enbet kvar på vagnen. En av medhjälparna kunde med viss möda (och medhavd tång) få loss och flytta dem och vi kunde få fast draglinan igen. Av denna lilla incident lärde vi oss några saker. Dels att man alltid ska ha med sig nödvändig utrustning för att kunna lösa oförutsedda problem – och att man ska vara väldigt noga när man sätter dit sprintarna till snabbkopplingarna. Men också att våra hästar är helt fantastiska. De var inte det minsta bekymrade över att konfronteras med en jättetraktor och stod snällt stilla medan vi fixade med trasig utrustning. Snacka om trygga och coola hästar! Men sen var de glada över att få springa vidare och traven hemåt gick om möjligt ännu fortare än bortåt. Och en and som plötsligt flög upp ur ett dike mitt framför dem var en väldigt lämplig anledning att fladdra iväg i galopp en stund! Och ja, det var A som fick köra, hela tiden. Känns liksom tryggast så…
Igår fick Lotus bli enbetshäst igen. Vi värmde upp på grusvägarna och Lotus jobbade jättetrevligt. Jobbade lösgörande i skritt och jobbade sedan i trav med övergångar och tempoväxlingar. Lotus kändes jättefin, var väldigt uppmärksam på mig och hade ett härligt påskjut. Fortsatte sedan inne på ridbanan och Lotus var rund och fin i formen och kändes väldigt trevlig att köra.
Även idag har vi dressyrkört, den här gången i ridhuset eftersom vintern hastigt kom tillbaka. Lotus var pigg och entusiastisk och jobbade jättebra. Fick en härlig känsla i körningen och Lotus var rund och följsam, även om jag inte riktigt fick honom så lösgjord i vänstersidan som jag skulle önska. Han var väldigt uppmärksam på mina röstkommandon och svarade bra på tempoväxlingar. Körde de olika momenten ur programmet och faktiskt så fungerade det riktigt bra, även om det finns många detaljer som vi skulle behöva slipa på. Framför allt så måste jag själv ha bättre framförhållning så att rörelserna verkligen utförs vid rätt punkt.
Sedan var det dags för skoning och nu har Lotus fått sina nya fina ”högklackade” skor. Eller rocking toe-skor med kil, som det heter på riktigt. Hovslagaren svetsade helt enkelt på en bit av en annan sko längs bak på skon och därmed blev tjockleken den dubbla. Förhoppningsvis ska detta räcka för att avlasta den överbelastade senan. Det såg väldigt snyggt och prydligt ut och jag är imponerad av hovslagarens hantverk. Lotus tog denna gång varmskoningen med rökeffekter med ro och stod snällt stilla trots att skoningen tog en och en halv timme.
Eftersom jag nu är extremt mån om att Lotus inte ska tappa sina nya skor så får han nu gå med boots i hagen. Det var visserligen länge sen vi hade en tappsko, men med dessa skor känns det extra viktigt att förebygga sånt. Egentligen gillar jag inte att han går med boots eftersom jag har lite dåliga erfarenheter av skav, men vi provar och hoppas att det fungerar.
Foto: Bosse Jacobsson (som vanligt!)