Idag körde vi igen och nu kände jag igen honom. Skrittade iväg med bestämda steg och låg på lite i traven, utan att på nåt sätt bli stökig. Idag kom han också till riktigt bra jobb, satte under sig bakbenen och tuggade på bettet och var riktigt trevlig. Den här gången vågade vi oss hela vägen bort genom skogen. Igår ville jag nämligen inte ta risken och gå uppför den backe där vi körde fast i halkan för ett par veckor sedan. Dock har det varit plusgrader i flera dagar så isen är uppluckrad och dessutom har Lotus nu tåbroddar bak och eftersom han inte hade halkat en enda gång så vågade vi oss uppför backen. Det var inte heller några som helst problem. Däremot mötte vi några ridande kompisar som varnade för att gå nerför den sista branta backen eftersom den var rejält isig. Det betydde att vi fick vända innan den och där fanns det ingen särskilt bra vändplats – istället gjorde snövallarna att vägen snarare var smalare än normalt. Men Lotus snodde enkelt runt på ungefär ingen yta alls, jag mer eller mindre mötte honom innan vagnen ens rört sig. Jag blir lika imponerad varje gång han gör sådär, men egentligen är det nog inte särskilt svårt för honom, han märker nog inte ens att det är trångt.
Imponerad blev jag också när vi på vägen hem stötte på en av stallkamraterna och hennes häst, som kom i frisk galopp längs en åkerkant, korsade vägen precis framför oss, försvann bakom en kurva för att så småningom dyka upp igen en bit framför oss, fortfarande i god fart. Precis just en sån situation som skulle kunna trigga igång en häst rejält, särskilt en häst som just vilat ett tag. Men Lotus nöjde sig med att titta intresserat, småtakta lite en stund, och sedan lugnt och städat fortsätta det tempo som jag bestämde. Det är sånt som gör att man verkligen vågar lita på sin häst!