Tillbringade en härlig solig söndag på Johannesberg för att försöka förstå det där med maratonkörning. Johannesberg är verkligen ett underbart tränings- och tävlingsområde och både hästar och människor älskar att vara där. Trodde att Lotus kanske skulle vara lite trött efter en lång lördag, men han stod mer eller mindre och hoppade på stallgången när jag gjorde iordning honom och rusade ombord på släpet, lika full av entusiasm som vanligt. Ännu gladare blev han när han klev ur i grönskan på Johannesberg. Sambon kunde inte följa med denna gång så min kompis Å fick agera groom – och det gjorde hon med den äran.
Första uppgiften att lösa var att gå hindren och hitta den bästa vägen genom dem. Inte helt lätt för mig som helt saknar erfarenhet av hinderkörning. Lotus fick följa med oss på promenad kors och tvärs genom hinderområdet – fast han var nog mer intresserad av att äta gräs än att titta på lämpliga vägar. Förutom att jag tyckte att det var svårt att bedöma var jag borde köra så insåg jag att jag har väldigt svårt att lära mig en bana.
Första uppgiften blev att köra en uppmätt slinga på tid och hålla sig inom maxtiden. Det var definitivt inga problem. Lotus travade på med god energi där vägen var bra och även om vi tillät oss att skritta där det var lite mera knöligt så höll vi oss väl inom maxtiden.
Ja, sen var det dags att ge sig i kast med hindren. Började med Hagen, som var relativt enkelt eftersom det är både platt och överblickbart. Men det var svårt ändå. Jag hade svårt att bedöma vägarna och blev osäker på vart jag skulle. Och när jag blev ostadig blev Lotus förstås vinglig och lite osäker och tappade även bjudningen. Fortsatte med Macken, som innehöll lite mera svårigheter. Körde fel flera gånger tills vi insåg att det bästa var om jag överlämnade vägvalet till Å, som hojtade direktiv till mig medan jag koncentrerade mig på körningen. Då gick det bättre. Men det är en ovan situation för både mig och Lotus. Vi är ju vana att träna dressyr under ”ordnade former” alternativt att bara ”lalla på” ute. Nu skulle vi plötsligt kommunicera genom lite krångligare terräng och jag tror att vi blev lite ställda båda två.
Vidare till Målarhindret, som var rejält kuperat. Förutom att jag även här blev osäker på vägen så var det en väldigt ovan situation att köra med lite fart uppför och nerför backar och bland stock och sten. Första varvet blev inte heller nåt vidare, men andra gången, när jag lämnade över planeringen helt till Å och bara körde, ja då fick jag faktiskt en känsla av att vi hittade flytet och Lotus var jättelycklig och fick massor av energi.
Fjärde och sista hindret var Vattnet. Lotus var först lite tveksam till att gå ner och blöta fötterna, men ganska snart kom han ihåg att det där hade han ju gjort förut och sen travade han glatt ner i hindret. Och när just det problemet var avklarat så var det hindret egentligen inte särskilt svårt. Däremot började jag bli trött och fick rejält hjärnsläpp ett par gånger och valde väldigt konstiga vägar. A, som var dagens tränare, var inte alltför imponerad och tog ett ordentligt taktiksnack med både mig och Å. Och sen körde vi, oj vad vi körde. Kunde ta hindret i ganska bra tempo och med relativt snäva svängar och det kändes hur bra som helst. Så himla kul! Och Lotus var hur lycklig som helst. Att han gillar det här med maraton är det inget snack om.
Nu var dagens träning egentligen avslutad, men vi tog en sväng runt området och körde två av hindren igen. Nu hade vi liksom fått lite bättre flyt och lärt oss dels hur vi skulle samarbeta alla tre och dels att vi faktiskt kunde ta snävare vägar än jag först trott. Men sen tog Lotus slut. Han hade då gått med vagnen i nästan två timmar, även om det blev en del vilopauser, och dessutom fått mycket att tänka på så han hade all rätt att vara trött. Men att han hade gillat dagens övningar var tydligt, en glad och lycklig häst hela tiden.
Och jag hade lärt mig en hel del. Som till exempel att det är väldigt svårt att köra hinder… Jag måste våga lita på att Lotus faktiskt reder ut situationen och lämna över en del av ansvaret på honom, men ändå ge honom så pass mycket stöd att han känner att han kan lita på mig. Och så måste jag ha honom mera lösgjord och framme på tömmen så att han blir lätt att manövrera. Men nog ska jag kunna lära mig även det här om jag bara får träna lite. Vi hade ju faktiskt problem även med precisionskörningen i början, innan jag lärde mig ”tänket” där. Nu har vi en ny, och svårare, utmaning. Men Lotus kan, det är inte han som är problemet. Med en van kusk skulle han förmodligen gå klockrent genom hindren. Han är både modig och entusiastisk. Med andra ord har jag en perfekt häst att jobba med, nu är det bara att se till att träna. Kul var det i alla fall, väldigt kul!
Vi hade ingen större brådska hem när vårt pass var avslutat. Vi njöt av lunch och fika, alla tre, och kunde imponeras och inspireras av ekipagen som tränade efter oss – de där som hållit på ett tag och är sådär duktiga som jag också önskar att jag kan bli så småningom.
Och idag får Lotus en väldigt välbehövlig vilodag. Det är han värd efter att under en helg ha arbetat så mycket att det räcker för en hel månad!