Vi körde fram till LA:n och jag kände direkt att det inte skulle bli nån riktigt bra start. Fick helt enkelt känslan av att Lotus inte riktigt var med mig. Han gick inte riktigt fram, lyssnade inte på mig så bra som jag vill och vi fick helt enkelt inte till den där riktiga kommunikationen.
Själva starten blev inte alls som jag hade hoppats. Precis som på uppvärmningen saknade jag känslan av att Lotus jobbade med mig och även om vi genomförde det hela utan större missar så blev det också utan några större höjdpunkter. Det hela blev lite matt, vi fick inte till några ökningar, vägarna blev dåliga eftersom Lotus inte riktigt följde mig. Hade helt enkelt en dålig känsla. Kändes jättetrist eftersom det ju har gått bra på de senaste tävlingarna och dessutom känts väldigt bra på träning. Inte heller har jag nån förklaring till varför det blev som det blev.
När vi kom ut från banan träffade vi A, som ändå tyckte att det hade sett ganska bra ut och som dessutom visade några bilder hon tagit, där Lotus såg väldigt fin ut. Då kände jag mig lite gladare – för att sedan bli rejält nertryckt när jag fick se poängen eftersom jag fick ännu sämre poäng än jag tyckte att det kändes. Att vi dessutom bara fick en 6:a på presentationen kändes väldigt märkligt.
Vi hade en ordentlig paus mellan våra starter innan det var dags att gå upp till tävlingsområdet igen. Nu hade jag en helt annan känsla i Lotus och han gick med tryck och energi och kändes fantastiskt trevlig att köra. Kommunikationen var tillbaka och vi travade in på banan med en helt annan självklarhet och genomförde det medelsvåra programmet klart bättre än LA:n. Dock lyckades jag inte behålla hela känslan från framkörningen och även nu blev det lite väl matt och Lotus följde mig inte riktigt så bra som jag skulle önska så vägarna blev återigen lite slarviga.
Så även om den andra starten kändes klart bättre än den första så var vi även nu långt under den nivå jag vill att vi ska vara på – och som jag vet att vi kan vara på. Kändes faktiskt riktigt tråkigt. Jag blev dessutom ganska hårt bedömd även den här gången och poängen kändes riktigt låga.
Svårt att veta varför det blir så här. Lotus har ju haft tendenser att maska på banan tidigare, kanske var det lite av det beteendet som kom tillbaka. Det stora problemet är dock förmodligen att jag ”vill lite för mycket” och lätt faller tillbaka i gamla mönster där jag blir lite för stor i mina gester och gör för mycket eftersom jag blir frustrerad över att saker och ting inte fungerar som jag vill. Mycket av det som nu börjat att fungera bra på träning är inte så pass väl befäst att det riktigt fungerar i en pressad situation. Vi behöver helt enkelt träna på att tävla, synd bara att det är så få tävlingstillfällen!
Sen var det bara att packa ihop allting och åka hem till stallet med Lotus, för att några timmar senare åka tillbaka till Johannesberg för att lära oss maratonhindren. Man måste nog vara lite galen för att frivilligt gå runt runt bland maratonhindren i ösregn i ett par timmar….
Vi körde fyra hinder med fyra portar i varje. Jag hade verkligen jobbat på att lära mig hindren och kände att jag kunde dem utantill, vilket var väldigt skönt. Min fantastiska groom Anna hade dekorerat vagnen med banskisser och kom-ihåg-lappar och det kändes riktigt proffsigt och välförberett. Lotus var på ett strålande humör och travade på med stor entusiasm när vi joggade fram och gav sig iväg i god fart när vi fick startsignal. Däremot höll han sig snällt i trav hela vägen, jag hade varit lite orolig för att han skulle ligga på för mycket och vilja slå över i galopp hela tiden.
Vår strategi var att hålla en fräsch trav där underlaget var bra för att ”ha råd” att skritta där det var mindre bra. Den strategin visade sig hålla och vi låg hela tiden väl inom tiden. Banan var ganska tung och blöt efter gårdagens ymniga regnande och det fanns helt klart ställen där det kändes skönt att kunna låta Lotus ta det lite lugnt.
I hindren hade vi planerat snälla vägar med stora runda svängar. Jag hade velat hålla ett fräscht travtempo i alla hindren, men tyvärr tappade vi lite fart så fort vi kom in i hindren och ett par gånger visade sig svängarna vara lite svårare än vi trott och vi fick till och med gå ner i skritt nån gång samt vid ett tillfälle göra en extra sväng för att rädda situationen. Att banan var tung gjorde sitt till, det är svårare att hålla tempot i svängarna när vagnen nästan fastnar i leran. På det stora hela kändes det dock väldigt bra och vi höll oss till vår plan. Dock måste vi jobba på att få upp tempot och kanske även köra snävare vägar.
Jag tyckte att vi ändå gjorde en helt OK insats och vi blev godkända och fick vår clear round-rosett. Det var väldigt kul att prova på att köra maraton och det gav helt klart mersmak hos samtliga inblandade.
På det hela taget verkade veterinären väldigt nöjd med vad han såg och jag fick beröm för jobbet jag gjort. Han noterade att Lotus var väldigt fin i kroppen och väl musklad och jag tror att han faktiskt var lite förvånad över att hästen blivit så fin. Att Lotus inte behövt veterinärvård på ett år – och egentligen inte behövde det nu heller – är något jag är stolt över. Det kändes framför allt väldigt skönt att få bekräftat att Lotus tålt den ganska intensiva träning som han gjort den senaste tiden.
Eftersom Lotus var lite allmänt stel och sannolikt har artros ”lite här och där” så fick han en förebyggande behandling med ett preparat som heter Bonefos. Det används egentligen mot benskörhet på människor, men fungerar allmänt stärkande och jobbar mot inflammationer i skelettet. Den här behandlingen ska upprepas var sjätte månad. Preparatet gavs i form av dropp och det tog nästan 40 minuter innan allt hade runnit igenom. Lotus stod snällt i sin box och åt under tiden och verkade inte tycka att det var ett dugg konstigt att vara ansluten till en droppställning.
Kändes väldigt skönt att åka hem igen med en häst som klarat kontrollbesiktningen! Nu vet jag att jag vågar fortsätta att träna – dock ska Lotus få några lugnare dagar nu och han ska definitivt få en ordentlig sommarvila.