Jag betraktar nu Lotus som i stort sett tillbaka i normal träning, även om jag fortfarande lägger in extra många skrittpauser för att han inte ska bli alltför muskeltrött samt att jag är väldigt försiktig med att jobba honom på böjda spår.
I måndags kväll tömkörde vi på utebanan, med alla de problem det innebär att inte ha något staket att ”luta sig” mot. Vi jobbade mycket längs fyrkantspåret med öppnor och skänkelvikningar, många övergångar och lite ”tramp”. Gjorde även några korta jobb på stora volter bara för att ge Lotus en chans att trava på framåt. Han jobbade på det hela taget ganska bra och var fin i formen. Däremot så var han väldigt nonchalant mot min hand. Undrar om det kan vara så att han lite tappat respekten för tränsbettet när jag nu kört honom så mycket på stången? För när jag kör är han jättefin i handen, jag kan jobba honom med en mycket lätt kontakt och han svarar bra på väldigt lätta förhållningar. Nu, med ett snällt (?) tvådelat bett i munnen, la han sig på med hela sin kraft, svarade inte alls på förhållningar och jag fick nästan sätta klackarna i marken och hänga mig bakåt för att han skulle stanna när han lagt sig i en lite väl överilad trav. Jag blev riktigt arg på honom för sådär okänslig får han bara inte vara. Vi jobbade därför vidare med väldigt mycket övergångar och halter och visst blev han lite lydigare, men inte så lätt som jag vill han honom. Här har vi lite att jobba på!
Både onsdag och torsdag har vi gjort pass med maratonvagnen. Vi värmer upp med två varv runt vallen i trav – ett bra sätt att få Lotus att komma igång i kroppen och jag kan även passa på att jobba lite med tempoväxlingar samt på att han ska vara alert för hjälperna. Sedan har vi fortsatt med en knapp halvtimmes jobb på dressyrbanan (har provat både gräsbanan och sandbanan, gräsbanan har generösare ytor men sandbanan har ett bättre underlag). Lotus har känts riktigt fin. Han är väldigt fin i formen och känns ganska lösgjord och liksidig. Tycker faktiskt att han är mer följsam nu än innan vi fick ta vår paus och jag kan manövrera honom med små rörelser i tömmen. Inte heller hade jag några som helst problem med att få honom att ta förhållningarna. Däremot tycker jag inte att han riktigt svarar framåt så bra som jag skulle vilja och antagligen är det även därför som han blir lite för låg i formen. Idag drev jag på honom lite hårdare och då fick han lite mer ”snurr” på bakbenen och blev då också mycket lättare fram. Jag tror egentligen inte att det handlar om dålig bjudning utan om att det var ett bra tag sen jag krävde att han skulle jobba på det här sättet och att han därför blivit lite bekväm och kanske även tappat lite av den styrka som behövs för att leverera det där lilla extra.
Det är tävling nästa helg och som vanligt känner jag mig ganska oförberedd. Det är tydligen inte meningen att vi någonsin ska få tävla när allt känns som bäst! Jag hade velat visa upp Lotus i den form han var i slutet av juni, men dit kommer vi inte att hinna tillbaka. Ska dock försöka att hinna med ett par träningspass för A den närmaste veckan och se om vi i alla fall kan slipa formen en aning. Det som känns viktigast för mig med den förra, ganska misslyckade, tävlingen i färskt minne är att visa upp en häst med framåtbjudning och glädje.
Lotus får gå kvar ute den här veckan också. Igår kväll fick han dock stanna kvar inne. Klockan var nästan 21.30 innan jag var klar med honom och mörkret började lägga sig. Men framför allt kändes det ganska kyligt och Lotus var varm och svettig (om än nyduschad). Eftersom jag ändå skulle till stallet på morgonen idag bestämde jag att han fick vara kvar inne. Förmodligen handlade det som vanligt bara om en överbeskyddande matte och ett förmänskligande av hästar (matte tycker att det är lite kallt, då fryser säkert hästen också). Lotus hade antagligen gärna tillbringat natten ute med sina kompisar. Han såg i alla fall väldigt nöjd ut när han fick gå ut till dem igen i morse.
Jag vet inte hur många av er som läst den fantastiska Mullebloggen. Jag har läst den näst intill dagligen i flera år och har älskat humorn men också den otroliga kärleken som Mulles matte visar sin häst. Därför fick det här inlägget mig att bli tårögd och rörd på riktigt. Den här hästen har i likhet med Lotus kämpat med diverse skador och hans matte har fått anpassa sig och lägga om träningen för att det ska passa hennes Mullehäst. Nu har de tyvärr kommit till den punkt när det inte fungerar längre. Hon beskriver det så otroligt vackert och det här är något som jag ska ta fram och läsa som tröst den dag det är dags för mig att fatta samma beslut. Dock hoppas jag att det är väldigt långt till den dagen!