Idag var det nästan sol och faktiskt riktigt skönt väder och jag bestämde mig för att vi skulle ta landsvägen bort till de fina grusvägarna vid kyrkan. Lotus tyckte att det var en utmärkt idé och höll ett imponerande skrittempo bort till kyrkan. Dock var han fortfarande lugn. Det lugnet försvann så fort vi svängde in på grusvägen. Att vinden plötsligt tilltog i kraftiga byar (eller om det var så att vi tidigare varit i lä av skogen) gjorde säkert sitt till, men framför allt tror jag att denna grusväg för Lotus för alltid är förknippad med att springa i mer eller mindre full fart, gärna i galopp. Och full fart stod definitivt inte på dagens schema. Nej, jag hade ju tänkt mig en lugn tur i mestadels skritt med lite inslag av lugn och balanserad trav. Vet inte riktigt hur jag tänkte där…
Lotus låg på så att skummet stänkte om munnen på honom, jag fick tjuvhålla honom i traven och då och då bromsa honom ordentligt när rumpan började guppa – oklart om det bara betydde att han tänkte slå över i galopp eller om han planerade att lägga av några bocksprång. Jag har ju mer än en gång sett de där kraftfulla bocksprången han kan prestera när jag tömkör och nej, jag hade ingen lust att ta reda på hur de skulle fungera framför vagnen. Nu är dock Lotus tack och lov ganska lydig även när han är full av överskottsenergi och laddad till bristningsgränsen. Han gjorde snällt som jag sa (även om han i sitt stilla sinne förmodligen tänkte att matte var en ovanligt trist kärring) och inga incidenter inträffade. Nej, vi hade faktiskt riktigt roligt, jag kunde inte låta bli att småskratta åt min knasiga häst efteråt och han blev nog ganska ordentligt avrastad, både i kropp och huvud. Faktiskt så stod han och gäspade inne i stallet efteråt och är det nåt som jag tycker om att se så är det en trött Tuss, i alla fall när tröttheten beror på att han faktiskt ansträngt sig lite.