Oskar
Oskar flyttade in i Mullebo bara några veckor efter oss, på min sambos födelsedag och han säger att han aldrig fått en så fin födelsedagspresent. Oskar förblev husses kisse och de två hade ett väldigt speciellt förhållande.
Oskar var drygt ett halvår gammal när han kom till oss. Han föddes på loftet i mitt gamla stall i april 2004 av en halvvild kritvit mamma och en kringstrykande svart pappa. Det var tre ungar i kullen, två svartvita och en vit. Den svartvita honan blev kvar i stallet som stallkatt medan de två hanarna flyttade hem till en av tjejerna i stallet. Det visade sig dock att Oskar inte trivdes nåt vidare i lägenhet och resultatet blev att han blev ganska stökig. Vi fick därför frågan om vi ville ta över honom och eftersom vi redan bestämt att vi skulle ha en katt när vi flyttade till hus så var valet lätt. Ett drygt år senare flyttade även hans bror Diesel, eller Disse som vi kallar honom, hem till oss. De två var väl aldrig såta vänner, men de accepterade varandra och njöt av att jaga varandra runt trädgården ibland. Det var dock Oskar som var husets härskare och Disse höll sig alltid i bakgrunden. Oskar blev snabbt en älskad familjemedlem. Han var en otroligt charmig katt med mycket humor. Han var faktiskt en riktig liten slarver som många gånger ställde till det för sig genom att till exempel gå in genom en öppen dörr – som sedan råkade stängas så att han blev instängd eller genom att klättra upp nånstans för att sedan inte komma ner igen. Flera gånger såg vi honom spatsera på fönsterkarmen utanför köksfönstret – för att sedan tappa balansen och ramla ner på grusgången två meter nedanför. Han var också en mästare på att hitta mysiga gömställen och sovplatser. När min bil vid ett tillfälle fick stå några dygn med nervevade rutor för att torka ur upptäckte Oskar snabbt detta och gjorde förarsätet till sin sovplats. En annan gång var det fiatbussen som skulle lagas och stod på gårdsplanen med ett hål i underredet. Oskar upptäckte snabbt detta och klättrade in underifrån för att sova i stolen. Han var en mycket bestämd kisse med mycket egen vilja och de gånger vi av olika anledningar var tvungna att hålla honom instängd gjorde han allt för att rymma och lyckades ganska ofta. Han lyckades pilla upp den låsta kattluckan och nån gång tog han sig ut genom ett fönster som stod på glänt. Oskar var också den där lilla kissen som alltid ville vara med. När vi fikade hoppade han gärna upp på bordet och ville ha ett alldeles eget fat med kaffe med mjölk. Om vi inte var snabba nog att ge honom detta så började han lapa ur någon av våra koppar – och brände ibland sin lilla tunga. Om vi åt nåt gott ville han gärna vara med och dela måltiden – och nåt gott i Oskars smak kunde gärna vara både kryddstarkt och vällagat. Salami var en favorit, krabba en annan. På sommaren ville han gärna dela filtallriken med husse. |
Oskar hade en massa konstiga hyss för sig, som att stryka sig runt husses ben just när han blöt kom ut från duschen eller bita i husses skägg när just hade satt på rakvatten. Mest kommer jag kanske att minnas hans förkärlek till att ligga i konstiga ställningar på sängen med den lurviga magen i vädret.
Ja, det finns hur mycket som helst att berätta om Oskar och om man skulle berätta om alla tokiga saker han gjorde skulle man få hålla på länge. Han gav oss i alla fall väldigt mycket glädje. Dock tänkte jag flera gånger att hans dumdristighet skulle bli hans fall – och kanske var det också det som hände. En torsdagsmorgon i januari 2010 hittade vi Oskar liggande på vägen nere vid järnvägskorsningen. Första tanken var att han bara låg där ”och skräpade” som Oskar brukade kunna göra, men det stod snart klart att Oskar var illa skadad, förmodligen påkörd av bil eller tåg. Vi tog honom till djursjukhuset, där de satte in intensivvård eftersom det visade sig att han var både nedkyld och chockad. Röntgenbilder visade så småningom att hans bäcken var krossat. Oskar opererades dagen därpå, en operation som tog tre timmar. Kirurgen konstaterade att det var ett avancerat brott, men verkade ändå vara nöjd med vad han lyckats åstadkomma och han gav Oskar goda chanser att läka ihop igen. Dessvärre visade det sig att det inte bara var skelett och muskler som var skadade utan även nerver. Vänster bakben hängde slappt och likaså svansen. Detta var något han kanske skulle ha kunna lära sig att leva med, men vad som var värre var att han inte kom igång och kissade och bajsade själv. Veterinärerna sa dock att det mycket väl kunde läka ihop och att det inte ens var säkert att nerverna verkligen var skadade, det kunde även bero på svullnader och blödningar. Vår älskade lilla Oskar kämpade på djursjukhuset i tio dagar. Efter de första kritiska dagarna kunde vi se hur han dag för dag blev allt piggare och han verkade uppskatta våra besök. På fredagen, en vecka efter olyckan, fick vi ta hem honom på permis över natten. Även om han inte kunde röra sig på grund av sin förlamade bakdel, så verkade han må mycket bättre bara av få komma hem till sin invanda miljö. Vi hoppades verkligen att vi skulle få hem vår fina lilla Oskar igen och förberedde oss på att ta hand om honom mer eller mindre dygnet runt under en period. Därför var det ett hårt, men kanske trots allt inte helt oväntat, besked när veterinären på söndagen sa att hon inte längre trodde att Oskar skulle få igång sina kroppsfunktioner igen, det hade helt enkelt gått för lång tid. Och även om en katt kan leva med ett förlamat eller kanske till och med amputerat ben och definitivt utan sin svans, så kan de inte klara sig utan att kunna göra sina behov själva. Söndagen den 31 januari 2010 sa vi farväl till Oskar. Det kändes väldigt tungt och väldigt sorgligt och fruktansvärt orättvist. Varför skulle inte vår fina Oskar få leva i många år till? Mullebo förlorade därmed en av sina mest älskade invånare. |