Ture
Berättelsen om mitt hästliv blir inte komplett om jag inte även berättar om Ture. Ture, eller Turbin som han egentligen hette, var min första alldeles egna häst och kommer i egenskap av det alltid att ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta.
Ture var född 1986, e. Lambert, e.u. Pan**. Han blev min 1997, 11 år gammal. Jag hade då varit medryttare på olika hästar och kände mig mogen att skaffa egen häst. Jag hann titta på några olika hästar innan Ture plötsligt bara fanns där, i det stall som varit min hemvist de senaste fem åren. Ture skulle lånas ut på foder för eventuell senare försäljning och det upplägget passade mig egentligen ganska bra. Jag hade Ture på prov några veckor och hann bli väldigt fäst vid honom. När han sedan skulle veterinärbesiktigas inför den egentliga överlämningen visade det sig dock att han hade böjprovsreaktioner i alla fyra benen och inte alls var i skick för ridning. Detta faktum gjorde situationen ganska jobbig för ägarna som plötsligt stod där med en oridbar häst som egentligen varken gick att sälja eller låna ut – och en tonårsdotter som hade tröttnat på hästlivet. Lösningen blev att jag fick köpa Ture för ett pris långt under det han skulle ha varit värd om han varit i ridbart skick. En chansning, visst, men jag visste tillräckligt mycket om hästen för att på ganska goda grunder tro att han bara var överansträngd efter felaktig ridning och att lite vila och en lugn igångsättning skulle få honom att fungera igen. Mitt liv som hästägare började därför med en månads promenader och sedan ett par månaders uppbyggnad. Tack och lov visade det sig att jag hade rätt; Ture fungerade perfekt som ridhäst i många år, med undantag för några skadeperioder som hade helt andra orsaker, och jag fick en mycket finare häst än vad jag egentligen skulle ha haft råd med. Ture var egentligen en ganska ordinär ridhäst utan spektakulära gångarter eller andra speciella egenskaper, men vad han hade så var det ett härligt temperament och massor av charm. Han var helt enkelt en häst som var lätt älska! Han var en bussig häst som man alltid kunde lita på samtidigt som han var full av humor och alltid pigg på glada upptåg. Dessutom var han utbildad upp till medelsvår dressyr och på hans rygg lärde jag mig skolor, galoppombyten och annat som hör hemma i de högre klasserna, även om varken form eller gångarter höll för tävlingsstarter på den nivån. Ture var den perfekta läromästaren och första-hästen och jag lärde mig otroligt mycket tillsammans med honom. Vi tränade dressyr, försökte oss på lite hoppning, åkte på kurser, gjorde några tävlingsstarter (dock utan större framgång, att tävla var helt enkelt inte Tures grej, och egentligen inte min heller), njöt av tokroliga uteritter och gjorde överhuvudtaget allt det där som man ska göra med sin allra första egna häst. |
Och det var inte bara jag som hade glädje av Ture, utan han hade även några trogna medryttare, eller lektanter som de föredrog att kalla sig själva, som också fick njuta av honom. Ture lärde sig snabbt vilka ryttare som han skulle skärpa sig med och vilka han bara skulle leka med. När jag eller min tränare red ut på honom var han väldigt skötsam, men med nån av sina lektanter på ryggen var det ”klackarna i taket”. Bocksprången låg ständigt på lur och en av Tures specialiteter var att sacka efter lite för att sedan utnyttja utrymmet som accelerationssträcka i nästa galopp och när han hade fått upp farten lite lagom göra några rejäla bocksprång. Om han dessutom kunde göra dessa i en kurva var han ännu mera nöjd eftersom centrifugalkraften gav sprången lite extra kraft. Visst ”tappade” han sin ryttare nån gång emellanåt, men det var (nästan) aldrig nån som blev arg på honom, oftast skrattade vi bara åt honom. Han menade ju aldrig nåt illa!
Ture gav mig så otroligt mycket. Så många fina upplevelser, så mycket lärdomar och erfarenhet, så mycket kärlek. Dessutom var det tack vare honom jag träffade Lotus, hans systerson. Och utan all den kunskap jag hade skaffat mig tack vare Ture skulle jag aldrig ha vågat köpa en unghäst. Ingen annan häst kan någonsin ersätta Ture för man kan aldrig ersätta ett älskat djur. Däremot blev Lotus en fantastisk efterträdare och jag kan känna igen mycket av Ture i honom, även om de samtidigt är väldigt olika. Ture och Lotus fick aldrig träffas, men jag är säker på att de hade trivts i varandras sällskap om de hade fått chansen och jag tror att Ture där uppe i sin himmel är stolt över sin efterträdare. Ture blev 18 år och vi fick sju härliga år tillsammans. Han var pigg och busig in i det sista, men en oktoberdag 2004 föll han ihop när jag skulle ta in honom från hagen. Jag såg hur bakkroppen gav vika under honom och han kunde sedan inte resa sig igen. Vi var många som kämpade med och för honom den kvällen och natten och med veterinärhjälp kunde han ta sig fram korta sträckor och så småningom komma in i ridhuset. Jag trodde in i det längsta att vi skulle kunna rädda honom, men där i ridhuset, efter åtta timmars kamp, sa han till mig att han inte orkade längre. Vi tog farväl av honom där och han fick lugnt och stilla somna in tillsammans med mig, min sambo och sin medryttare. Det har gått sex år sedan dess och mycket annat har hunnit hända, men jag får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på denna stund. Ture, jag kommer alltid att minnas dig med mycket kärlek! |