1. Kärlek vid första ögonkastet
Jag hittade Lotus i december 2004. Jag hade nyligen hastigt och oväntat förlorat min förra häst, Ture, och när hans uppfödare fick reda på det tyckte hon naturligtvis att det var väldigt tråkigt, men berättade att hon hade en ny häst åt mig; ”likadan som Ture fast bättre”. Lotus mamma Tosca var halvsyster med Ture.
När jag träffade Lotus en kulen och blåsig decemberdag var det nog kärlek vid första ögonkastet, även om själva provridningen egentligen var en katastrof. Det blåste en hård vind och ridbanan var täckt med blötsnö. Lotus var precis så vinglig som en treåring är och jag hade väldigt svårt att rida honom. Men det gjorde inget, jag gillade honom ändå och uppfödaren kunde visa honom så att han kom lite mer till sin rätt. Vid ett senare tillfälle fick en kompis som arbetar som beridare provrida Lotus i deras ridhus och hon tyckte mycket om honom. Efter en prickfri veterinärbesiktning köpte jag honom. Lotus och mitt första år tillsammans förflöt bra. Lotus visade sig vara väldigt lätt att ha att göra med och mina farhågor om att få problem med en stökig unghäst besannades inte. Visst stötte vi på ett och annat problem och då och då blev det bakslag i ridningen, men på det hela taget fungerade allt väldigt bra. Min beridarkompis hjälpte mig med träningen och hon red Lotus regelbundet. Lotus startade i ett kval till unghästchampionatet samt i kvalitetstävlan med klart godkända resultat. Under våren 2006, när Lotus var fem år, började han dock bli alltmer ovillig till arbete. Han tappade bjudningen, blev alltmer motvillig vid dressyrträning och började även vägra på hinder. Till en början var det dock långt ifrån självklart att denna förändring berodde på att det skulle vara något fel på honom. Han var ju en växande unghäst som vi började ställa lite högre krav på och det kunde finnas flera tänkbara orsaker till att han plötsligt förändrades. |
Så småningom blev jag dock allt mer säker på att något inte stod rätt till och i början av sommaren 2006 åkte jag till klinik med honom. Där gjordes en hältutredning som visade att han hade inflammation i båda sina framknän samt i vänster framkota. Han behandlades och ordinerades boxvila. Efter ett par ombehandlingar och totalt drygt en och en halv månads vila fick jag klartecken att försiktigt börja sätta igång honom igen.
Efter en tid ökade jag kraven lite mer i ridningen och tyvärr visade det sig då att de problem som fanns i våras kvarstod. När jag försökte rida Lotus mer i form tappade han helt bjudningen och ville inte alls gå fram. Han ville inte heller böja sig åt vänster. Jag började allt mer misstänka att inflammationerna i frambenen inte var ursprungsproblemet utan att det nånstans fanns en annan skada som var orsaken till alla problemen. En korrekt byggd unghäst som ridits både klokt och sparsamt borde väl inte helt utan anledning få en dubbelsidig inflammation i sina framben? Genom en kompis fick jag kontakt med en annan, och erkänt duktig, veterinär och i mitten av september 2006 åkte vi till hans klinik. Veterinären gjorde en grundlig undersökning av Lotus. För honom var det tydligt att grundproblemet satt nån helt annanstans än i frambenen och han undersökte Lotus med denna helhetssyn som utgångspunkt. Han gjorde en mängd upptäckter som skulle kunna vara möjliga felkällor och ville göra en scintigrafiundersökning för att få svar på vilket av dessa möjliga problem som verkligen var aktivt. Efter en hel del väntan och diskussioner med försäkringsbolaget, som till en början inte ville bekosta en scintigrafi, kunde undersökningen till slut genomföras. Scintningen gav ett tydligt svar om var problemet satt; i stora hasleden vänster bak. Röntgen och ultraljud visade inga förändringar och allt tydde på att det var en inflammation orsakad av nån form av skada eller olyckshändelse. Det fanns även hältor i frambenen, men veterinären bedömde att dessa skador hade orsakats av att Lotus länge gått och felbelastat frambenen pga att han hade ont i bakbenet. Även ryggen var öm av samma anledning. Hasleden, en framkota och ryggmuskulaturen behandlades. Det blev två veckors boxvila med promenader innan det var dags för återbesök. Fantastiskt nog visade det sig att hältan bak var borta och Lotus visade inga som helst tecken på smärta någonstans. Jag fick byta ut promenaderna mot skritt under ryttare. Så småningom fick jag öka arbetsbelastningen lite och lägga in korta travsträckor och Lotus kändes till en början fräsch och pigg och travade med bra bjudning och i god balans. Nästa kapitel |