2. Bakslag
Tyvärr tog det inte mer än ett par veckor innan jag tyckte att bjudningen försvann och plötsligt blev Lotus väldigt ovillig att gå i nerförsbackar. Samtidigt började han bli väldigt stökig och flög i luften i bocksprång mest hela tiden, även från skritt.
I januari 2007, efter några veckor med travarbete, åkte vi till kliniken på vad jag trodde var ett rutinmässigt återbesök. Det visade sig då att hasen och framkotan hade läkt helt enligt plan, men i stället hade Lotus rejält ont nånstans ”på baksidan nedanför knät” på vänster fram. Smärtan var uppenbarligen rejäl för när veterinären böjde ihop benet så gick Lotus rakt upp i luften av smärta. Vänster ben verkade värst, men tendensen fanns även på höger fram. Veterinären la flera bedövningar, men inte förrän han bedövat hela vägen från knät och neråt försvann smärtan. Lotus blev kvar på kliniken för vidare utredning. Undersökningar med röntgen, ultraljud m.m. visade att han hade problem med gaffelbandsfästena fram. Vänster sida var värst, men problemet fanns även i höger ben. Han hade förmodligen gått länge med denna skada och skadan hade läkt lite grann när han vilat i omgångar, men den hade aldrig hunnit läka ordentligt utan gått upp igen så fort han utsatts för belastning. Behandlingen blev stötvågsterapi och den behandlingen skulle upprepas några gånger med tvåveckorsintervall. Under tiden skulle Lotus bara skrittas. Redan efter några dagar märkte jag att Lotus mådde mycket bättre, något han visade genom att vara mera lugn och harmonisk än han varit på länge. Ganska snart rörde han sig också betydligt bättre i nerförsbackarna – istället för att långsamt och knackigt ta sig ner taktade och nästan småsprang han nerför. När det efter två veckor var dags för återbesökt på kliniken och ny stötvågsbehandling reagerade Lotus inte överhuvudtaget på böjprov och visade inga som helst tecken på att ha ont längre. Helt enligt plan fick han dock ytterligare två behandlingar. Drygt två månader efter att gaffelbandsskadan hade konstaterats, i mars 2007, konstaterade veterinären att Lotus var helt återställd från alla skador och jag fick påbörja igångsättningen. På tre månader skulle vi i stort sett vara igång med normal ridning. Till att börja med gick allt enligt planerna. Jag kom igång med lite dressyrträning och Lotus kändes jättefin. Jag fick äntligen uppleva den där härliga känslan när hästen bär sig själv och känns lösgjord och självgående. Ridningen var äntligen rolig igen och jag vågade faktiskt tro på att Lotus kunde betraktas som frisk. I slutet av juni 2007, tre månader efter vårt förra besök, skulle jag på återbesök hos veterinären och tanken med detta besök var att jag skulle få bekräftat att Lotus var frisk. En dryg vecka innan detta besök började jag dock få onda aningar. Lotus hade börjat bli alltmer ”trögstartad” när jag skulle rida dressyrpass. Han kändes stel och ovillig och ville inte alls gå fram i början av ridpasset, för att sedan när han kommit igång i kroppen bli självgående och lösgjord. Ute i skogen var han fortfarande lika pigg och glad, men så fort jag kom in på en ridbana mer eller mindre stannade han. |
Lotus som 4-åring på kvalitetstävling på Strömsholm.
Vid veterinärbesöket bedövades den vänstra hasleden och då plötsligt började Lotus att fungera nästan som vanligt igen. När även i kotor och gaffelbandsfästen fram hade bedövats rörde han sig helt obehindrat. Diagnosen blev att det var inflammationen i hasleden som spökade igen. Troligen var det där grundproblemet satt och pga av smärtan där felbelastade han sina framben och fick ont även där. Inflammationen hade läkt ut när vi behandlade den, men nu när jag börjat rida lite mer ”på riktigt” igen och tvingat Lotus att belasta sina bakben så kom inflammationen tillbaka.
Veterinären gav mig i princip tre alternativ. Det ena var att ge upp. Det andra var att börja om och göra samma behandlingar som tidigare. Det skulle göra honom frisk ett tag, sen skulle förmodligen inflammationen komma tillbaka igen. Det tredje alternativet var att gå in och ”rensa hasleden” med en operation. En operation skulle, förutom de risker som alltid finns med en operation, dessutom innebära tre månaders boxvila. Prognosen var dock rätt god, men några garantier fanns förstås inte, inte ens för att operationen verkligen skulle hjälpa. Föregående kapitel Nästa kapitel |