3. Hopp och förtvivlan
För mig var detta besked en chock och min första tanke var att nej, vi orkar inte med ännu en lång konvalescens. Ganska snart utkristalliserade sig dock en operation som det enda vettiga alternativet och knappt två veckor efter vårt senaste besök på kliniken kunde jag lämna Lotus där för operation. Det var med blandade känslor jag lämnade honom. Å ena sidan var det en lättnad att allting hände så fort, men å andra sidan är ju en operation är ju alltid förenad med vissa risker. Det var därför en stor lättnad när jag framåt kvällen nästa dag äntligen fick reda på att allt hade gått precis som det skulle och att Lotus mådde jättebra.
För att ge både mig själv och Lotus en dräglig tillvaro, fick Lotus tillbringa de första sex veckorna av sin konvalescens i ett konvalescentstall. Han fick börja med två veckors total boxvila innan han fick börja gå små promenader och även gå ut i sjukhage. |
Att ställa Lotus i konvalescentstall var helt klart ett bra beslut för så bra som han mådde där hade han aldrig kunnat må hemma i vårt lilla stall. Han verkade lugn och harmonisk och inte särskilt rastlös. Hela anläggningen andades lugn och till sällskap hade han en hel rad med andra hästar som precis som han tillbringade dagarna i sina boxar eller sjukhagar. Jag åkte och hälsade på Lotus flera gånger i veckan och pysslade om honom.
I mitten av augusti hade de sex veckorna passerat och vi åkte till kliniken för återbesök. Veterinären gick igenom hela hästen och konstaterade att det hela såg jättebra ut och att läkningen verkade gå helt enligt plan. Vi fick åka hem med ordinationen att Lotus nu skulle gå i vanlig hage i sex veckor och bara vara häst. Han fick gärna gå på promenader men skulle ännu inte belastas. Nu fick han följa med hem till sitt vanliga stall igen. Sex veckor senare, i början av oktober 2007 var det dags för ännu ett återbesök på kliniken. Veterinären undersökte Lotus och eftersom allt även denna gång såg bra ut fick vi klartecken att påbörja igångsättningen. Vi skulle börja med dagliga skrittpass på ungefär en halvtimme och sedan successivt öka på arbetet och lägga in trav och så småningom galopp. Till att börja med red jag bara ute, men när novembermörkret infann sig började jag göra allt mer av arbetet i ridhuset och varvade travpassen runt fyrkantspåret med lösgörande jobb i skritt. Lotus jobbade i bra balans och trevlig form med bra bjudning och kändes riktigt fin. I början på december förändrades dock Lotus beteende igen. Han blev stökig och istadig, till att börja med mest vid hantering, men så småningom även vid ridning. Han tappade bjudningen och gick inte fram frivilligt utan jag var tvungen att driva honom hela tiden. Han ville absolut inte gå på tygeln och kändes allmänt stum och saknade flyt och mjukhet i rörelsen. Jag kände igen symptomen alltför väl och insåg att vi var tillbaka precis där vi varit flera gånger förut. Om Lotus inte ens höll för denna lätta ridning, då betydde ju det att han inte överhuvudtaget skulle hålla som ridhäst. Under hela den långa skadeperioden hade det nog aldrig känts så hopplöst som nu. I slutet av december 2007 var det åter dags att åka till kliniken. Tanken hade varit att vi skulle ha åkt dit för att visa att igångsättningen hade gått bra och att det var dags att ytterligare öka på arbetet. I stället kom jag dit med en häst som kändes mer trasig än nånsin. Föregående kapitel Nästa kapitel |