Förra helgen skruvade vi terrasstrall och redan på lördagen fanns det tillräckligt mycket terrass för att vi skulle kunna ställa dit ett litet bord och ta en första fika. Själva trallskruvandet gick faktiskt fortare än vi hade föreställt oss och på måndagen var det i stort sett klart. Kanske gick det ännu fortare tack vare att vi gjorde det till ackompanjemang av Eurodisco – på polska!
Hela förra veckan hade vi två arbetslag som jobbade. Tre killar jobbade heltid med köksutbyggnaden och fick på både tak och panel. Tre riktigt duktiga killar som gjorde ett väldigt bra arbete. De avslutade arbetsveckan med att öppna upp mot köket (det har suttit en skiva där) och vi kunde se hur stort det blev. Vårt kök kommer att bli ett jättehärligt rum! Dock är det fortfarande en byggarbetsplats och det saknas gipsskivor och lite annat. Dessutom väntar vi fortfarande på fönstren, som vi var lite sena med att beställa och därför inte kommer att få förrän om ett par veckor.
På måndagseftermiddagen påbörjades resandet av uterummet. Det var sambon, en av snickarna och entreprenören som stod för det mesta av det jobbet. Och det var ett stort – och framför allt tungt – jobb. Rejäla limträbalkar som skulle hanteras och ibland lyftas rejält högt, tak som skulle komma på plats och så vidare. Arbetslaget jobbade stenhårt och sambon skämtade om att han var projektledare OCH hantlangare till en galen polack. För polacken var verkligen galen, i ordets positiva bemärkelse. Sällan har jag sett någon som jobbat så hårt och varit så råstark. Han klättrade, klängde, lyfte, skruvade, hamrade på ett imponerande sätt och sambon hade fullt sjå att hålla jämna steg.
Men det var nog tur att sambon var med, rent tekniskt hade det blivit katastrof annars. Efter att ha ritat upp och sågat alla delar hade han bra koll på hur det hela skulle hänga ihop och kunde vara guide under själva monteringen. Och det var nog en förutsättning för att det skulle fungera för Willabs monteringsanvisning lämnade en del övrigt att önska. Det var mycket som inte ens var med, en del som kändes felaktigt eller inte anpassat för just vårt uterum. En hel del småsaker, t ex vissa lister, lim, tätningsmassa och liknande, följde inte med i leveransen, vilket också framgick av monteringsanvisningen. Dock hade man ju kunnat önska att de hade varit lite tydligare med vad det var för material man skulle använda. Ett par gånger ringde vi kundservice för att bringa klarhet och fick väldigt snorkiga svar. När jag t ex ringde för att fråga vilken typ av tätningsmassa man skulle använda i aluminiumprofilerna fick jag till svar att jag skulle fråga i byggvaruhandeln. Vid ett annat tillfälle ringde vi för att få redan på vilken typ av skruv som skulle användas till en viss typ av fönster och det hade de ingen aning om. Det var flera såna incidenter och det kändes minst sagt oprofessionellt.
Men till slut stod i alla fall uterummet där och i lördags kunde vi inviga det med middag. Det blev otroligt fint med härlig rymd och ljus. Vi kommer att älska detta rum! Dock är det en del jobb kvar innan det kan kallas vinterbonat. Även där har vi en del klagomål mot leverantören. De har sålt ett vinterbonat uterum, men det är glipor bland annat mellan tak och väggar där den kalla luften kan blåsa rakt in så det kommer att krävas en del extra isoleringsjobb innan vi verkligen tycker att det kan kallas vinterbonat. Så nej, vi är långt ifrån imponerade av Willab, men känner oss säkra på att vi så småningom kommer att ha ett fantastiskt uterum trots detta, efter en hel del egna lösningar och extrajobb.
Den här veckan kommer hantverkarna att avsluta sin del av projektet. Dock är det fortfarande ungefär ”en miljon” småsaker kvar som vi måste själva fixa. Det kommer att ta sin tid innan det är färdigt, men det faktum att allt nu har golv och tak gör att det i alla fall känns som om en viktig milstolpe har passerats.
Avslutningsvis måste jag ju bara berätta om vår nyfikna lilla katt Tippis och hans äventyr. Han tycker ju att det här med bygge är fantastiskt spännande för varje dag bjuder på nya äventyr med nya spännande saker att upptäcka och varje kväll går han en inspektionsrunda. I samband med att elementet flyttades gjordes en inspektionslucka i köksgolvet ner mot ett av rummen i källaren. Vi skämtade om att det var en bra kattlucka och undrade hur lång tid det skulle ta innan Tippis skulle upptäcka hålet. En morgon när vi satt och åt frukost hörde vi konstiga ljud från källaren. När ljuden återkom gick sambon ner för att titta om det var nån katt instängd nånstans. Ingen katt i matkällaren och ingen katt i pannrummet – men i det lilla förrådet med inspektionslucka i taket, där satt en liten Tippis och undrade hur han skulle komma ut. Kan ju inte säga att nån av oss var förvånad! Däremot blir man lite orolig och jag kan inte låta bli att undra hur lång tid det ska ta innan Tippis klättrar in nånstans där det faktiskt inte går att ta sig ut och där ingen hör honom…