Gjorde sedan samma jobb i trav och här var det svårt för mig att kunna växla mellan förhållningar och eftergifter utan att Lotus bara gav sig iväg. Nej, lätt var det inte, men jag börjar mer och mer förstå hur C tänker. Hon menar att hästen måste få en eftergift i munnen för att kunna få med sig bakbenen. Man vill ha en häst som jobbar med en utsträckt och välvd överlinje och ju mera den söker sig framåt-neråt med ett lagom stöd på bettet desto bättre. Hästen får aldrig lägga sig på i handen och den ska gå på väldigt små hjälper. Samtidigt måste jag som ryttare/kusk vara väldigt snabb med att ge en rejäl eftergift så att hästen verkligen får möjlighet att sträcka ut överlinjen. Om man drar ihop hästen för mycket och får den kort i nacken så har den inte heller nån möjlighet att sätta under sig bakbenen. Och visst känner jag igen detta, bl a så är det ju just detta som Anders E försöker uppnå.
När vi fått någorlunda ordning på skritt och trav och Lotus verkligen började söka sig framåt-neråt och hade en väldigt trevlig hals, började vi samla honom lite till så att han gick in i piaff. Här visade C att det var bättre att gå vid hästens höft och använda ett vanligt dressyrspö. På så sätt kom man åt hästen väldigt bra och Lotus blev riktigt känslig för hjälperna och jobbade faktiskt väldigt bra. Jag fick sedan växla mellan att piaffa honom längs långsidan och ta in honom på en liten volt där han fick en ordentlig eftergift på yttertömmen. När han sedan kom tillbaka till spåret igen samlade jag honom på yttertömmen och fick honom att sätta under sig igen. Wow, han var faktiskt riktigt fin!
C och jag turades om att köra och självklart gick Lotus väldigt mycket bättre så länge C höll i tömmarna. Men även jag fick in känslan mer och mer. Känner att jag har många bra saker att jobba med här. Den här klassiska skolan är nog inget som jag kommer att anamma fullt ut, men jag blir mer och mer övertygad om att det är väldigt bra att plocka bitar från olika filosofier och ta till sig det som passar en bäst.
Det är så otroligt kul att jobba med Lotus just nu och jag känner att jag lär mig massor. Och ju mer jag lär mig desto mer ödmjuk blir jag inför vetskapen om hur lite jag egentligen kan. Dessutom slås jag ständigt av hur fantastiskt det är att den häst som jag flera gånger trott att jag skulle få ge upp kan jobba så bra som han faktiskt gör och ge mig så otroligt mycket tillbaka i form av massor av upplevelser och nya kunskaper.