Att nu, tio år senare, återse dessa vägar med häst och vagn var en härlig upplevelse som faktiskt nästan fick det att pirra lite i magen. Anna hade cyklat vägarna för att vara säker på att det skulle gå att ta sig fram med vagn. Det var ju inte bara det att det gått tio år utan under den tiden har de även hunnit bygga en Norrortsled och en hel del bostäder. Anna berättade att hon redan under sin cykeltur fått rätt många déjà vu-upplevelser och känt igen både läskiga stenar och galoppbackar. Hon konstaterade också att hon efter detta ännu mer insett vilken fantastisk häst Lotus faktiskt är med sin coola attityd och totala avsaknad av just det här med att skygga och tramsa.
Lotus fullständigt lyste av förväntan redan när vi lastade ur honom och sedan var det en mycket glad och nöjd häst som klev på genom skogen. Lotus fullständigt älskar att komma till nya ställen och i stället för att bekymra sig om eventuella faror så är han ständigt på väg runt nästa vägkrök för att ta reda på om det eventuellt kan finnas något spännande där. Ridvägarna fungerade alldeles utmärkt även för körning, även om det på sina ställen var en aning smalt och man fick se upp för stenar och rötter. Det var dock inget som bekymrade Lotus alltför mycket och han travade glatt på även på ställen där skritt nog hade varit lämpligare för vagnens (och passagerarnas) skull. I skritt och trav tog vi oss fram på välbekanta vägar (även om jag måste erkänna att jag inte kände igen mig riktigt hela tiden).
Efter en knapp timme rullade vi in på stallplanen vid vårt gamla stall och det var en ganska märklig känsla. Det var som sagt tio år sedan det var min dagliga hemvist och även om jag varit tillbaka ett par gånger så är tio år en lång tid. Men allt var sig ändå märkligt likt och även om det bara är ett fåtal kvar av de människor som fanns där på den tiden så var det ändå de gamla vanliga som stod och rökte utanför stallet när vi kom. Vi hade pratat med en av våra gamla kompisar i förväg så vår ankomst var inte helt överraskande. Däremot var vi väldigt välkomna. Helt klart så var det ett kärt återseende och det var fantastiskt kul att surra gamla minnen en stund. Självklart fick vi kaffe och Lotus överraskade alla (kanske mest mig) genom att snällt stå stilla vid fikabordet och till synes njuta av att få vara med och umgås.
På tillbakavägen hittade vi en helt nyanlagd ridslinga med fantastiskt underlag, gott om plats för vagnen och alldeles perfekt kuperat. Lotus bjöd friskt i trav och galopp och var alldeles underbar att köra. Inte utan att jag önskade att några såna slingor även fanns hemma hos oss!
Tillbaka vid bilarna kunde vi inte motstå frestelsen att fortsätta en bit även åt andra hållet. Vi visste sen gammalt att det där fanns fina galoppvägar, och trots (eller kanske tack vare?) att de hade byggt en golfbana sen vi var där senast så var ridvägen faktiskt ännu finare än vi kom ihåg den. Lotus, som redan varit ute i nästan två timmar (även om han även hunnit med en rejäl paus) var allt annat än trött och bjöd som aldrig förr. Som han travade – det var en helt fantastisk känsla att bara sitta där och hålla i tömmarna och se med vilken glädje och lätthet han jobbade framför vagnen. Vi fick nästan tvinga oss själva att vända efter en stund – tror att samtliga tre inblandade nog gärna hade fortsatt. Men Lotus vill ibland lite mer än vad som kanske är bra för honom så man får tänka lite åt honom. Dock var vi alla väldigt överens om att den här utflykten ska vi göra om, snart – det finns mer vägar att utforska!
Lagom tills vi kom tillbaka till bilarna så kom regnet, som hade hängt i luften hela dagen. Nöjda, glada och en ganska trötta kom vi tillbaka till stallet. Lotus såg oförskämt nöjd ut, det är ingen tvekan om att han älskar utflykter. Och det gör jag också! Så himla kul att ha en häst som man ge sig ut på såna här små äventyr med och kul också att vi hittat en bra kompanjon i Anna. Det är ju ett tvåmansprojekt att ge sig ut på utflykt med en körhäst.