När Lotus sedan blev friskskriven vågade jag ändå inte låta honom gå ut i hagen eftersom leran var mer eller mindre bottenlös och jag kände att risken för att han skulle dra upp skadan ännu än gång var alltför stor. Därför fick han gå kvar i en liten hage (dock något större än en vanlig sjukhage), medan jag började jobba honom lite mer ”på riktigt”. Visserligen blev Lotus lite lugnare nu när han fick börja jobba mer, men jag hade fortfarande en ganska spänd häst som bjöd på många krumsprång. Ja, det var en ganska jobbig period helt enkelt och den varade en bra bit in i mars.
Träningen blev lidande, dels på grund av skadan och dels på grund av att min hemmatränare A var bortrest en längre period. Årets första riktiga träning blev därför en kurs för Christer Pålsson i mitten av mars. Jag brukar ju vilja kunna visa upp en utveckling när jag kommer till dessa kurser, men den här gången var det precis tvärtom och det första passet var nog snarare en uppvisning med en olydig häst och en kusk som hade fallit tillbaka till alla gamla fel och olater. Dock blev kursen precis den kickstart vi behövde för att komma igång igen och om helgens första pass var en katastrof så var det sista helt fantastiskt. Ja, bortsett från att Lotus blev sur när Christer ställde lite högre krav på honom och svarade emot genom att sparka bakut i vagnen. Sånt gör man dock inte ostraffat med en elitkusk vid tömmarna och efter det gick Lotus som han aldrig gjort tidigare.
Intensivträningen kröntes av årets tävlingsdebut, som skedde på hemmaplan. Vi gjorde en jättefin precisionsrunda och sedan en mycket lyckad dressyr; alltihop med en glad och entusiastisk häst som verkligen verkade tycka att det var kul att tävla och som visade upp sig från sin allra bästa sida. Vi vann dressyren på riktigt fina poäng och jag var en väldigt stolt matte.
Årets första träningspass med hinderkörning på Johannesberg gjordes i mitten av maj med en mycket taggad Lotus och även i hindren kunde jag märka att jag nu hade en mycket starkare, smidigare och lydigare häst.
Årets första utomhustävling, på Johannesberg i början av juni, blev dock inte särskilt lyckad. Till saken hör att jag strax innan återgått till att köra honom på ett postkandar, efter att under en period bara ha kört på tvådelat tränsbett. Redan tidigare hade jag märkt att Lotus inte riktigt trivdes på postkandaret, men samtidigt hade vi nu kommit till ett stadium i hans utveckling där det faktiskt behövdes ett lite skarpare bett för att jag skulle kunna jobba honom i den form och med de fina hjälper som krävdes. Hela framkörningen till tävlingen gick Lotus och ”trasslade” med munnen och la vid några tillfällen tungan över bettet. Själva tävlingsstarten fick jag bara genomlida med en häst som helt hade slutat att jobba och knappt gick fram alls. Kändes riktigt trist, särskilt med tanke på att han hade gått så otroligt bra på träning.
Efter detta misslyckande började jag att leta efter ett bett som kunde lösa våra problem och lösningen visade sig vara en liverpoolstång med tungfrihet. Med den fick jag återigen en nöjd häst som jobbade jättebra samtidigt som han var lätt och fin i handen.
Dock visade det sig att jag nog överskattade hur mycket träning Lotus faktiskt tål. Nån vecka efter kursen kände jag nämligen att Lotus inte alls jobbade lika bra längre, allt kändes plötsligt lite svårare och han jobbade inte längre med den där självklara lättheten. Jag kände tydligt igen tecknen så jag bokade ett besök hos veterinären. Han konstaterade att Lotus var överansträngd sina hovleder. Det blev behandling och en kortare vila, men eftersom skadan var i ett tidigt skede så krävdes det inget återbesök och vi fick göra en ganska snabb igångsättning. Den här konvalescensen blev klart enklare än den som inledde året. Lotus hade fått gå ut på bete redan en dryg vecka innan veterinärbesöket så han var ganska trött och lugn när vilan inleddes. Efter en vecka i sjukhage fick han gå ut på bete igen så när vi så småningom kunde börja jobba igen så hade jag en väldigt lugn och trevlig häst. Lotus fick sedan gå kvar på betet till mitten av augusti och även om vi under den perioden hann komma tillbaka till normalt arbete så fick han även en del välförtjänt vila.
Det gick sedan ganska snabbt att få honom tillbaka till den goda formen som han var i innan vilan. Årets sista tävling låg i slutet av augusti och då var vi någorlunda tillbaka i god form. Dock blev även denna tävling lite av en besvikelse eftersom Lotus, trots att han gick jättebra på framkörningen, ännu en gång började att maska inne på banan och tappade det mesta av både framåtbjudningen och mjukheten. Poängen avspeglade dock att vi höjt vår lägstanivå och trots att Lotus inte riktigt presterade på topp så fick vi ganska bra betyg och vann klassen samt blev tvåa i DM för stockholmsdistriktet.
I mitten av september var vi på ännu en kurs för Christer Pålsson och den här gången kände jag att jag verkligen kunde visa att vi utvecklats – och få hjälp med att komma ytterligare ett par steg på vägen. De pass vi gjorde på den kursen är bland de bästa vi någonsin presterat och jag fick massor av beröm av Christer för min fina häst.
Även under hösten så har vi hunnit med ett par aktiviteter utöver den vanliga vardagen, förutom kursen för Christer. En riktig nostalgitripp var det när jag och min kompis tog med oss häst och vagn och körde på våra gamla fina ridvägar i Täby och hälsade på i vårt gamla stall. Vet inte vem som var lyckligast över att få trava på fina skogsvägar; Lotus eller hans passagerare. Vi åkte även på utflykt till kompisar som ville ha hjälp med att lära sig att tömköra. Lotus och jag agerade lärare och Lotus visade sig från sin allra bästa sida. Vi har även deltagit i vår interna dressyrtävling Thorsholma cup vid två tillfällen. En tävling som egentligen är till för ryttare, men jag har varit med utom tävlan bara för att det är ett bra sätt att få lite tävlingsrutin. Lotus har gått riktigt bra och framför allt så visade han inga tendenser till att maska på banan.
År 2014 får nog sammanfattas som ett väldigt bra år, kanske ett av de bättre i Lotus liv. På sätt och vis är det nog det år där Lotus har visat mest utveckling. Visserligen har det funnits tidigare år där utvecklingen på sätt och vis varit ännu större eftersom vi då utgått från ett mycket sämre läge och även små framsteg därför blivit stora. Men i år har vi hittat styrkan och formen på riktigt och den häst jag har idag är så otroligt långt från den som jag ”började om med” för sju år sedan. Då trodde jag att jag i bästa fall skulle få något som var lite mer än en promenadhäst. Idag har jag istället en fantastiskt fin dressyrhäst framför vagnen, en häst som jobbar mycket bättre än jag någonsin kunnat drömma om att jag överhuvudtaget skulle få uppleva med någon häst. En häst som fullständigt sprudlar av livsglädje och utstrålar att han mår otroligt bra. Så långt från den häst som flera gånger varit mer eller mindre utdömd! Jag njuter verkligen varje dag av det vi uppnått och känner en enorm tacksamhet för att jag får vara med om detta. Det har också gått ett helt år, och mer än så, sen jag red senast. Och faktum är att jag inte saknar ridningen ett dugg, även om jag ibland när Lotus jobbar som allra bäst kan bli lite nyfiken på hur det skulle kännas att sitta på honom nu.
Jag är också otroligt tacksam för att jag har så bra träningsmöjligheter. Att ha en jätteduktig och extremt engagerad tränare på hemmaplan är verkligen guld värt. A har varit mitt stora stöd sedan jag började att köra Lotus och utan hennes hjälp och stora engagemang hade vi inte varit där vi är idag. För mig har det alltid varit viktigt att kunna träna kontinuerligt, helst minst en gång i veckan. Att åka iväg på kurs då och då är väldigt givande, men det är den regelbundna träningen som gör den stora skillnaden. Dessutom har jag ju förmånen att stå på en anläggning som verkligen månar om körningen – om jag inte hade haft tillgång till ridhus och därmed möjlighet att träna lika intensivt året runt så hade nog inte Lotus varit den han är idag.
Det känns som om vi hittat en bra balans i träningen och att jag nu lyckats bygga upp en stark och sund häst som faktiskt håller för träning – och att träningen i sig bygger upp en ännu starkare häst som håller för ytterligare lite mer träning. Även om vi inledde året med en lång konvalescens, så klarade sig Lotus rekordlänge från återfall av sina gamla skador och hans specialskor verkar göra sitt jobb.
Jag är visserligen väldigt medveten om att jag har en häst som fortfarande är ganska skör och som förmodligen inte kommer att hålla riktigt så länge som jag skulle önska. Men jag tänker fortsätta att njuta av honom så länge jag får och egentligen är varje dag vi får tillsammans en bonus – vår saga kunde ha varit slut för länge sen! Nu ser jag fram emot ett minst lika bra 2015. Då firar Lotus och jag tioårsjubileum tillsammans. En plan jag har för året är att vi ska debutera i medelsvår klass.
Massor av bilder från året finns här och här finns det filmer. Vi ses 2015!