Det finns sämre sätt att börja dagen på än att sätta sig i vagnen bakom en glad Tuss och ta en tur i morgonsolen en vacker höstdag! Det får man nog kalla vardagslyx. Nu när kvällarna blir allt mörkare uppskattar jag verkligen att mitt jobb gör att det passar bra att jag ibland jobbar eftermiddag/kväll och då kan använda några ljusa mrogontimmar till att motionera häst.

Eftersom det har regnat ungefär hur mycket som helst på sista tiden så är det blött och lerigt överallt och de där fina vallarna som jag hade hoppats på att kunna köra på ser mest ut som sjöar. Med andra ord är det grusvägen lite fram och tillbaka som gäller, men det fungerar bra det också – även om jag önskar att vi hade en halvmil lång sandslinga där vi kunde körträna. Nåja, Lotus var lika glad som vanligt och jobbade på i väldigt trevlig form. Massor av energi och arbetsvilja och på slutet travade han i den där riktigt runda och låga formen och kändes både lösgjord och liksidig. Känns verkligen otroligt skönt att han verkar så fräsch igen! Och det är också väldigt kul att kunna få honom att jobba så bra bara genom att köra ute på vägarna i stället för att behöva ligga på en ridbana.

Lotus fick trava på ganska mycket idag, mest för att han själv verkligen inbjöd till det. Han blev till och med lite svettig, vilket delvis berodde på att det var ganska varmt och han har hunnit anlägga en ganska rejäl vinterpäls redan. Blev lite orolig för att jag kanske jobbade honom för mycket, men veterinären var verkligen tydlig med att vi ganska omgående skulle komma igång med travjobb och ledskadorna är ju utläkta sen länge så det borde inte vara någon fara. Dock tycker jag alltid att det är lite läskigt med dessa igångsättningar och jag är alltid lite orolig för att vi jobbar mer än vi borde. Vi tycker ju att det är så kul!

Idag fick Lotus sista dosen Finadyne. Nu håller vi tummarna för att han känns lika fräsch och fin även när smärtlindringen går ur kroppen. På måndag kommer kiropraktorn och tittar till honom så får vi se om han hittar nån förklaring till ryggproblemen.

Jag ska snart åka på en veckas välbehövlig semester och världens bästa P har lovat att ta hand om Lotus under tiden. Med tanke på att vår semester hamnade mitt i hans rehabiliteringsperiod var det inte riktigt aktuellt att bara låta gå och skrota i hagen. Nej, han måste jobba, och detta helst framför vagnen. Och vem får ta på sig det jobbet? Jo, P! Hon har en del erfarenhet av körning sen tidigare och har följt med mig ett antal gånger och även fått hålla i tömmarna ibland. Dessutom håller hon på och kör in sin egen häst. Att få köra lite Tuss är ju därför ett alldeles utmärkt sätt för henne att skaffa sig lite mer körträning. Men, det är ju en viss skillnad på att bara åka med jämfört med att faktiskt ta hela ansvaret själv. Igår hade vi därför övningskörning (dock utan grön skylt bakpå vagnen…).

Och det gick jättebra! Lotus var lite osäker först, förmodligen var det lite ovant för honom att inte riktigt få det stöd som han är van vid. Tack och lov så löste han det genom att bli lite försiktig och gå ganska långsamt i stället för att utnyttja situationen och hitta på bus. Men allteftersom P blev mer säker och ställde lite mer krav på Lotus så började han också jobba bättre och på vägen hem jobbade han riktigt fint och verkade väldigt nöjd och glad. Vid nåt tillfälle låtsades han bli rädd för en konstig buske och började bromsa och visa tendenser till att vända. Då fick han en skarp tillrättavisning av P och det var nog precis vad han behövde för att inse att man faktiskt ska lyssna även på henne och efter det jobbade han jättebra. Så det här kommer att bli jättebra och jag kommer att kunna njuta av min semester utan att vara det minsta orolig för Lotus. Och med tanke på hur mycket han gillar P så kommer han inte att sakna sin matte det allra minsta.

Äntligen, sa Lotus när han insåg att han faktiskt skulle få dra vagnen idag. Åh, vilken glad häst jag hade som mer eller mindre spurtade iväg när jag väl fått vagnen på plats. Det blev en 45-minuterstur längs skogsvägen med en mycket nöjd och pigg kille. Lite trav här och där fick det bli och Lotus och jag hade nog lite delade meningar om både mängden och hastigheten. Han är ju trots allt fortfarande konvalescent under igångsättning så det kändes lämpligt att ta det lite försiktigt, men om Lotus hade fått bestämma så skulle det nog ha varit trav mest hela tiden och i ett klart högre tempo än det jag bestämde. Men nu är han ju tack och lov snäll och lydig så även om han nog tyckte att jag var både trist och tråkig som inte förstod hur kul man faktiskt skulle kunna ha, så fogade han sig och höll sig i det tempo som jag bestämde.

Han kändes riktigt fin faktiskt och jobbade i trevlig form. Möjligen lite stel i sidorna, men det är omöjligt att avgöra om det beror på stelhet pga vilan, att han eventuellt har ont eller om han helt enkelt inte hade tid att slappna av och jobba. Och jag la heller inte särskilt mycket jobb på att få honom att lossna. Däremot var han trevlig i formen och kom upp med ryggen och fick in bakbenen precis sådär som jag vill ha honom. Och precis så som veterinären ville att han skulle gå för att i bästa fall komma tillrätta med ryggproblemen.

Nu måste man ju komma ihåg att han fortfarande går på smärtlindrande och därför är det för tidigt att säga om han faktiskt mår bättre eller om smärtan bara är kamouflerad. Men en del av tanken med medicineringen var ju just att han skulle få vara smärtfri och därför kunna jobba på obehindrat och i bästa fall jobba bort spänningar och smärta på det sättet. Om det verkligen fungerar kommer jag inte att veta förrän om nån vecka, när den sista medicindosen gått ur kroppen. Dock tycker jag att han verkar lite spänd i ryggen, vilket bland annat tog sig uttryck i att han spände emot lite när jag skulle spänna svanskappan. Ett kiropraktorbesök är nog definitivt på sin plats.

Men just den här kvällen var jag bara glad, lika glad som min häst. Om hästar hade kunnat le så skulle nog Lotus ha haft ett leende som gick från öra till öra när han äntligen fick trava framför sin vagn igen. Och mitt leende var nog nästan lika stort. Man blir glad av att sitta bakom en glad häst och ännu gladare blev jag eftersom jag för en dryg vecka sen var rädd för att jag aldrig mer skulle få sitta i vagnen bakom denna härliga kille.

I helgen tjuvstartade vi med lite tömkörning. Bara i skritt visserligen, men Lotus tycker ändå att det är så himla mycket roligare att tömköras än att bara gå på en vanlig tråkig promenad. Jag har haft honom släntrande ett par meter bakom mig helt utan engagemang när vi promenerat de senaste dagarna, men när han fick på sig tömkörningsgrejorna och fick gå först och vara lite ”viktig” så blev han väldigt mycket piggare och gladare.

Kunde förstås inte låta bli att plocka ihop honom lite och kräva lite lite jobb och jag tyckte nog att han såg bättre ut än innan behandlingen. Men ett litet motstånd finns där och han liksom ”hugger” lite efter bettet när jag ber honom att kröka på nacken. De tendenserna försvann dock efter en stund och då skrittade han på i riktigt fin form, men det får mig ändå att misstänka att han har nån låsning nånstans. Vi vet ju faktiskt inte varför han ömmar i ryggen och visst kan det vara nån form av sträckning efter ett race i hagen, men det kan ju också vara nåt som ”sitter fast”. Jag ska därför ta ut kiropraktorn så snart som möjligt efter avslutad finadyne-kur.

Apropå finadyne så har Lotus helt klart tröttnat på medicinering. För att vara säker på att han får i sig allt så väljer jag att lösa upp pulvret i vatten och trycka in det i hans mun med en spruta och det har gått ganska bra. De senaste dagarna har han dock försökt smita undan när jag kommit med sprutan och igår spottade han ut en del av innehållet – varav en del hamnade i mina ögon och det sved ordentligt kan jag berätta. Men på det hela taget är han ändå ganska snäll och sväljer sin medicin, även om det syns att han inte gillar det.

Känns lite som om jag fått livet tillbaka. Äntligen vågar jag tänka framåt igen, se att det finns en framtid. Egentligen är det helt otroligt hur mycket man engagerar sig och hur otroligt dåligt man mår när ens häst inte mår bra. Det är ju trots allt ”bara” en häst. Men alla som har djur vet ju att det inte fungerar så. Det är inte bara en häst. Nej, det är ens vän, familjemedlem, ens ”allt”. Jag visste att jag tycker fruktansvärt mycket om min Lotus, men efter den här senaste veckan inser jag att han nog betyder ännu mer för mig än jag kanske insett. Och det är nog inte så konstigt. Men tanke på hur mycket vi gått igenom tillsammans så är det klart att banden mellan oss blivit väldigt starka och det känns som om vi har ett väldigt speciellt förhållande. Att sen Lotus är den underbara individ han är med all sin charm gör ju inte att man direkt tycker mindre om honom…

Jag är också väldigt tacksam för allt stöd jag fått i min oro från alla möjliga håll. Inte en enda gång är det nån som tyckt att jag sjåpat mig och oroat mig i onödan utan alla har verkligen förstått hur jobbigt det varit och varför jag befarat det värsta. Alla, inklusive veterinären, tog min oro på största allvar och allt stöd har hjälpt mig genom de hemska dagarna när jag trodde att jag skulle förlora min älskade häst.

Men Lotus överbevisade oss ännu en gång och visade att han tänker hänga med ett tag till. Och jag är glad över att jag ändå upptäckte problemet i tid, för även om det nu ”bara” var en öm rygg som spökade, så skulle det kunna orsaka betydligt större problem om vi inte hanterat det i tid. Lotus sköra kropp tål inte riktigt att gå med problem som gör att han felbelastar sig – det är som att be om problem. Därför tänker jag ta ut kiropraktorn när han är färdig med sin Finadyne-kur, bäst att låta honom gå igenom hästen och kontrollera så att det inte finns några konstigheter som behöver åtgärdas.

Så den här veckan är det promenader som gäller. Och nu när vi vet att det finns en framtid så kan vi njuta även av dem. Men vi ser nog båda fram emot nästa vecka när vi ska plocka fram vagnen igen.

Vilken otrolig lättnad! Efter en vecka av total ångest, en minst lika ångestladdad resa till kliniken och en stunds jobbig väntan där, så får jag höra min veterinär säga orden jag aldrig trodde att jag skulle få höra: det är inget fel på din häst! Jag var tvungen att fråga honom en gång till vad det egentligen var han sa, men han vidhöll att det faktiskt inte var nåt fel på Lotus. Vilket i och för sig inte var helt sant; han ömmade nämligen rejält i ländryggen. Men det fanns ingen som helst hälta, inga böjprovsreaktioner. Tvärtom så tyckte veterinären att Lotus rörde sig ovanligt bra för att vara Lotus, dvs en liten rörelsestörning på ytterbenet fram hade han som vanligt, men det är inget som stör honom.

Ja, oj vilken lättnad! Befann mig nästan i chock efteråt och det tog en stund innan jag landade i denna insikt att jag faktiskt inte hade en totalt trasig häst där det kanske inte fanns mer att göra, utan en någorlunda hel häst som bara väntade på att vi skulle spänna honom för vagnen igen.

Vad den ömmande ryggen beror på kan man bara spekulera i. Han kan ha gjort ungefär vad som helst. Och att felet blev tydligt när jag satt upp och red är väl ingen slump. Om han nu hade en lite öm rygg så är det klart att det problemet blev tydligare när han fick en ryttare på ryggen. Men det viktiga är att veterinären inte tror att detta är nåt egentligt problem och framför allt är det en enorm lättnad att kunna konstatera att det inte var hovlederna som störde honom igen.

Nu får Lotus äta Finadyne i tio dagar för att bli av med smärtan. Den första veckan ska han bara ta det lugnt och gå i hagen och kanske promenera lite, men sen ska han jobba igen. Och det blir framför vagnen. Än en gång poängterade veterinären hur otroligt bra körningen var för Lotus och nu ska han ut och trava framför vagnen. Och han ska verkligen trava på så att han kommer igång i kroppen och får upp ryggen. Om några veckor kan vi smyga in lite dressyrkörning, men till en början ska vi bara köra ”rakt ut rakt fram. Och jag är helt säker på att Lotus inte kommer att misstycka, det här är en igångsättning helt i hans smak.

Rida ska jag inte göra förrän om kanske sex veckor. Och just det stör mig inte det minsta, jag har ingen brådska upp i sadeln. Visst är det kul att rida, men jag har redan tidigare konstaterat att det är minst lika kul att köra och om det är så jag får en frisk och glad häst, ja då är det självklart att det är körning vi ska ägna oss åt.

Om Lotus hade varit en ”vanlig” häst utan en lång historia av jobbiga skador, ja då hade man kanske redan tidigare kunnat tro att det var just nåt sånt här som hade drabbat honom. Det är flera personer som sagt att det ju skulle kunna vara en infektion, pälssättning eller foderbyte som påverkade honom. Det är bara det att han dels aldrig brukar påverkas av sånt och dels vet jag ju att han har alla de problem han har och då ligger det väldigt nära till hands att tro att det är de som ställer till det varje gång han visar tecken på att allt inte är som det ska. Oftast har så också varit fallet. Men den här gången hade jag fel – och det är jag otroligt tacksam för. Samtidigt vet jag att det är väldigt viktigt att även den här typen av problem tas om hand så att de inte blir värre och risken är stor att de leder till värre problem om han får gå med dem.

Ja, just nu är jag bara glad, lycklig och otroligt lättad. Jag var verkligen allvarligt orolig för att det här var slutet på min och Lotus historia, men han har ännu en gång överbevisat oss och visat sig vara tuffare än man kan tro. Ibland undrar man om Lotus kanske är en katt med nio liv. Frågan är dock hur många av dessa han förbrukat. Och hur många liv hans stackars matte förbrukat under tiden av ren oro... Min allra finaste underbaraste Tuss, jag är så otroligt glad för att jag får ha kvar dig ett tag till!

Ovissheten är värst. Och väntan. Längtar till måndag och veterinärbesök, samtidigt som jag bävar. Men även ett negativt besked är klart bättre än ovisshet. Om man har vetskap så har man i alla fall en chans att hantera det. Tankarna snurrar. Ibland lyckas jag nästan glömma bort att det är nåt fel på Lotus. I nästa stund får jag ont i magen av oro.

Jag har ju levt i flera år med vetskapen om att jag har honom på övertid och hela tiden vetat att varje gång han får ett återfall av sina skador så är vi ett steg närmare slutet. Oftast har jag dock kunnat hålla dessa tankar borta och bara njutit av min fina häst. För jag har verkligen njutit av honom, gjort massor av roliga saker och tagit väl vara på det vi haft, just för att jag vetat om att vår tid är begränsad. Och det är jag väldigt glad för.

Och visst, han har skrämt mig förr genom att visa symptom på skador som jag trott innebär slutet – för att det sedan ska visa sig att det inte var nåt allvarligt och sen har han kommit igen ännu en gång. Det kan bli så den här gången också. Det kan verkligen det. Men samtidigt vet jag ju att en dag kommer jag att få beskedet om att det inte finns något mer att göra. Det kan bli nu, det kan bli en annan gång. Och när det än blir så kommer det att bli en chock för man kan aldrig aldrig förbereda sig.

Läget med Lotus är oförändrat. Han är sitt vanliga glada och pigga jag i stallet och går gärna på promenad, men han har ingen vidare bjudning, vill inte trava och absolut inte jobba. Har tömkört honom bara för att han tycker att det är lite roligare samt att det ger mig en chans att prova att jobba honom lite. Nu tänker jag dock bara promenera med honom resten av veckan. Men det är underbart att bara umgås med honom och jag blir alldeles varm i kroppen varje gång jag möts av hans glada och nästan lite uppfordrande gnäggning och får känna hans mjuka mule.

Ja, livet vore onekligen enklare om man inte tyckte så fruktansvärt mycket om sina djur. Samtidigt vore det då också väldigt tråkigt och innehållslöst. Och om jag tänker på hur många gånger Lotus gjort mig glad och lycklig så är det faktiskt nästan värt några dagar av oro och ångest då och då.

Det fick bli en ”tömkörningspromenad” i kväll. En sväng runt vallen med en ganska glad häst som ändå hade en del bjudning, men samtidigt tydligt visade att han inte ville jobba. Kunde inte låta bli att även ta ett litet pass på ridbanan. Ville ju så gärna se om det hade skett någon förbättring. Det hade det dock inte, tyvärr. Fortfarande stel och stum och ovillig till arbete. Men han var i alla fall inte sämre och jag tyckte att humöret var bättre och jag känner igen min glada pigga Lotus. Och så länge vi håller oss till att skritta utan krav så verkar han lika glad och nöjd som vanligt. Därför tänker jag fortsätta att hålla igång honom lite lätt, tror trots allt att det är det bästa för honom.

Försöker att ta en dag i taget och bara överleva fram till måndag, och på nåt konstigt sätt klarar jag av att förtränga verkligheten och bara mysa med Lotus. Vänder och vrider på allt och vill ändå inte tro att det är så illa som man kanske kan befara. Och det finns ju faktiskt olika fullt möjliga anledningar till att Lotus visar de symptom han gör. En teori jag funderat på är att det skulle vara nån form av infektion, kanske fästingburet. Dock har han inte haft nån feber och hans allmäntillstånd har hela tiden varit bra. Men jag ska försöka att fortsätta att hoppas, även om oron gnager.

På fredagskvällen blev det en kort promenad med en häst som helst inte verkade vilja gå alls. I går bestämde jag mig för att ännu en gång försöka ta reda på hur han egentligen mådde så jag satte på tömkörningsgjorden och gick ut en sväng. Ingen vidare bjudning i skritten och när vi kom ut på vallen, där jag för nån vecka sen mer eller mindre hängde i tömmarna för att hänga med, så ville Lotus knappt trava alls. Inte alls likt min glada häst! Gick in på ridbanan och kände mig lite elak när jag drev på Lotus i ett försök att kräva lite jobb, men jag gjorde det ju bara för att försöka få lite klarhet. Och nej, Lotus ville verkligen inte jobba. Ingen bjudning alls, ville inte runda sig och gå i form. Visst svarade han snällt framåt när jag drev på honom, men han saktade av lika fort igen. Så det är ingen tvekan, något är fel. Väldigt fel. Usch, det känns riktigt riktigt tungt. Anar naturligtvis det värsta, samtidigt som jag försöker trösta mig med att Lotus skrämt mig rejält förr men att det då visat sig att det var nåt helt annat, ofarligt.

Idag fick det bli en skogspromenad, helt utan krav. Och idag kände jag faktiskt igen honom lite mer för han var mera glad och alert än de senaste dagarna och klev bitvis på i en fart där jag nästan hade svårt att hänga med. Då gick det nästan att för en stund glömma bort att det är nåt fel på honom. Men det är ju en väldig skillnad på att promenera jämfört med att jobba och jag tror väl egentligen inte på att det skulle ha inträffat en radikal förbättring från den ena dagen till den andra. Men just idag tillät jag mig att försöka glömma en liten stund.

Ibland undrar man varför man håller på med hästar, ja varför man har djur överhuvudtaget. Och framför allt varför man fäster sig så mycket vid dem. Samtidigt vet man ju att det är just därför. För att man älskar dem och för att man inte kan leva utan dem. Men igår var en sån dag när den frågan kändes jobbigt aktuell.

Glad i hågen gjorde jag iordning Lotus för ridning och skyndade ner till ridbanan för att hinna utnyttja det sista kvällsljuset. Och ungefär i samma stund som jag satt upp i sadeln så kände jag att det inte riktigt stämde. Lotus hade ingen som helst bjudning och kändes nästan lite stapplig på vägen ner till ridbanan. I den lilla lilla nerförsbacken vid ridhuset gick han väldigt försiktigt och nästan lite ovilligt. Inne på ridbanan började jag jobba honom i skritt men fick inget vidare svar. Kändes lite stelt och stumt och Lotus ville inte riktigt hitta formen och komma igång och jobba.

Joggade igång i trav och insåg att jag satt på en häst som bara var stel och stum och inte överhuvudtaget ville gå fram. Så långt ifrån en normal Lotus som man kan komma. Försökte förklara bort det med att han nog bara behövde komma igång lite mer i kroppen så jag fortsatte att trava på i hopp om att det skulle lossna. Men det gjorde det inte, det blev snarare värre. Lotus hade ingen som helst framåtbjudning och flera gånger bröt han av till skritt. Verkligen inte likt min glada Lotus. Och i stället för att vara mjuk och rörlig och gå genom kroppen fick jag en känsla av att det tog emot överallt.

Naturligtvis avslutade jag ridpasset. Och naturligtvis började tårarna rinna. För jag är helt säker på att något är fel, riktigt fel. Såg ju tendenserna redan när jag tömkörde dagen innan, men då blev jag inte lika orolig för då trodde jag mest att han tyckte att det var jobbigt att samla sig och då såg han ju fin ut när han fick trava framåt på stora volter. Men den dåliga framåtbjudningen och en liten ovilja att runda sig och komma till arbete fanns ju där redan då.

Visst kan det vara nåt tillfälligt fel. Rent teoretiskt skulle han kunna vara hovöm efter skoningen, något som visserligen inte hänt förut och som dessutom motsägs av att han faktiskt visade tecken på att allt inte var rätt redan strax innan skoningen. Det skulle också kunna vara gaffelbanden, de började trassla vid ett tidigare tillfälle efter en behandling och viloperiod. Men min magkänsla säger att det är nåt värre än så och självklart börjar jag misstänka att det är hovlederna som spökar igen. Och om hovlederna inte tålde några veckors lugn igångsättning, ja då är de riktigt dåliga.

Just nu befinner jag mig i nåt slags vakum. Försöker att inte oroa mig, samtidigt som jag befarar det värsta. Har dock en riktigt dålig magkänsla som säger mig att det här är riktigt riktigt dåligt. Nu blir det en jobbig väntan. Ringde kliniken och fick den första lediga tiden som fanns hos min veterinär; nästa måndag. Har även bett att han ska ringa mig, inte för att han kan göra något per telefon men det vore skönt att få diskutera symptomen. I helgen ska jag testa att tömköra lite igen, får väl se om det gör mig lugnare eller ännu mer orolig.

Min älskade finaste underbaraste Lotus – jag vill så gärna få njuta av dig ett tag till!