I morgon kommer Lotus att få gå ut i sin beteshage igen, kanske nån halvdag för tidigt om man nu skulle hålla på att han skulle tillbringa en vecka i sjukhagen, men det är så otroligt lugnt i beteshagen att jag inte tror att det gör någon större skillnad. Jag tänkte åka iväg på lite semester och då är det otroligt praktiskt att ha hästen på bete. Lotus kommer att älska att komma ner i hagen till kompisarna igen. Vi har gått förbi hagen flera gånger på våra promenader och Lotus går ivrigt dit för att sedan nästan tvärstanna när han inser att han inte fick gå in i hagen den här gången heller.
Om man nu ska ha en konvalescenthäst så ska man ha det på sommaren! Lotus har klarat sin vila otroligt bra och varit hur lugn som helst. Han älskar inte att stå i sin sjukhage, men han står där snällt och det enda som han varit lite irriterad på är bromsarna, vilket man ju kan förstå. Vi har tagit små promenader flera gånger om dagen och Lotus har snällt lunkat på och då och då påkallat min uppmärksamhet för att jag ska ta bort en broms som sitter så illa till att han inte kommer åt den själv. Med radion i hörlurarna har jag sedan låtit Lotus beta en lång stund varje dag och även då har min viktigaste uppgift varit att jaga bort ovälkomna insekter. Så ja, det har varit en väldigt lättsam konvalescens. Dessutom har det varit så otroligt varmt att jag nästan tycker att det är skönt att slippa jobba med hästen… Ser mina stallkompisar göra iordning sina hästar för ett ridpass och känner mig faktiskt allt annat än avundsjuk! Fast samtidigt vet jag ju att Lotus och jag hade jobbat på om allt hade varit som vanligt och då hade jag tyckt att det var helt OK trots värmen. Men helt klart så var det här ett bra tillfälle för en ofrivillig vilopaus.
I morgon kommer Lotus att få gå ut i sin beteshage igen, kanske nån halvdag för tidigt om man nu skulle hålla på att han skulle tillbringa en vecka i sjukhagen, men det är så otroligt lugnt i beteshagen att jag inte tror att det gör någon större skillnad. Jag tänkte åka iväg på lite semester och då är det otroligt praktiskt att ha hästen på bete. Lotus kommer att älska att komma ner i hagen till kompisarna igen. Vi har gått förbi hagen flera gånger på våra promenader och Lotus går ivrigt dit för att sedan nästan tvärstanna när han inser att han inte fick gå in i hagen den här gången heller.
0 Comments
I torsdags spände vi för maratonvagnen och värmde upp med lite trav ute på vägarna innan vi körde dressyr på gräsbanan. Undvek att köra alltför mycket på volter och andra böjda spår utan körde i stället långa raka sträckor och utnyttjade inte bara det som vi kan kalla dressyrbana utan även den del av ängen som går längs ridhuset. Lotus var riktigt fin. Han tog verkligen för sig, jobbade med massor av energi och blev sådär härligt ”rund framtill”. När jag la in lite volter och serpentiner var han följsam och mjuk och han kändes alltigenom jättefin att köra och jag började fundera på om jag kanske överdrivit när jag trott att det var nåt fel på Lotus.
I fredags började vi dagen med ett tömkörningspass. Vi jobbade både på volter och längs fyrkantspåret och den som inte känner Lotus så bra som jag gör skulle förmodligen ha tyckt att han såg ganska fin ut. Och Lotus jobbade visserligen helt OK, men jag tyckte inte att han riktigt ville böja igenom och komma till jobb så bra som han borde. Framför allt ville han inte riktigt ställa igenom åt vänster och jag som vet vad jag ska titta efter tyckte att han inte riktigt ville belasta sina framben och att det var därför som han exempelvis inte gav efter riktigt i öppnorna. När Lotus blev friskskriven från sin senaste skada i februari var ju veterinärens avskedsord att vi nog skulle ses igen om tre till fyra månader. Jag hoppades ju förstås på att han skulle ha fel – och lite fel hade han faktiskt för det har nu gått nästan fem månader. Men sannolikt så känner Lotus nu av sina framben igen och det är nog dags för ett besök hos veterinären. Det är klart att det känns lite irriterande, men samtidigt är jag inte särskilt förvånad och inte heller särskilt orolig. Jag måste väl också konstatera att vi nog tog oss lite vatten över huvudet när vi tränade så hårt som vi gjorde för två veckor sedan. Lotus ska nog inte gå den typen av intensivträning, det blir helt enkelt för mycket för honom. Men det var ju lite av ett test från min sida och jag kände att jag ville prova gränserna lite. Nu vet jag lite mer var de går och Lotus är nog inte riktigt så frisk och stark som jag kanske ville tro. Jag har fått tid hos veterinären om två veckor och hamnar nu i det vanliga dilemmat; ska jag bara låta Lotus vila till dess eller ska jag hålla igång honom? Förvärrar jag skadan i onödan om jag fortsätter att jobba honom – eller riskerar jag att skadan läker lite lagom för att veterinären inte ska upptäcka den om jag låter honom vila? Att skadan läker är ju förstås ingen nackdel, men risken är ju att den bara läker litegrann, tillräckligt för att veterinären inte ska tycka att det är något att behandla, för att sedan gå upp igen när Lotus börjar jobba igen. Å andra sidan är ju min veterinär förmodligen erfaren nog att bedöma skadan även efter vila. Dessutom kanske en vila redan nu göra att skadan börjar läkas och att hela läkprocessen sedan går fortare när han väl fått behandling. För att han kommer att behöva behandling vet jag, den typen av skada som Lotus har läker inte med bara vila. I stället för att fatta ett beslut direkt bestämde jag mig för att låta Lotus gå ut på bete redan i fredags. Jag har hela tiden velat ha honom ute mer under sommaren, men har av olika anledningar varit lite ovillig att släppa ut honom i den beteshage som erbjuds valackerna, även om det absolut inte är något fel på den hagen egentligen och det är en trevlig flock med lugna och harmoniska hästar. Jag vet dock av erfarenhet att jag uppskattar väldigt mycket att ha hästen på bete när jag själv är ledig eftersom det ger mig en helt annan frihet att ta ledigt från stallet en eller ett par dagar och göra något annat och veta att hästen har det bra där han är. Och att Lotus älskar att vara ute dygnet runt och umgås med sina kompisar, det är det ingen tvekan om! Dessutom är jag ganska säker på att det är väldigt nyttigt för honom med tanke på hans skadebild, han mår helt enkelt bra av att röra sig mycket. Sagt och gjort, på fredagskvällen tog jag ner Lotus till hagen där han möttes av sina betande kamrater. Det var i och för sig inga nya bekantskaper utan samtliga hästar går i hagen bredvid hans resten av året. Därför blev det inte heller några större hälsningsceremonier utan det såg mest ut som om de andra sa ”hej kompis, dig känner vi ju redan, välkommen hit”. En ny kompis fanns det dock, Nalle, som anlände i början av sommaren. Han är om möjligt ännu mer social och kontaktsökande än Lotus och de två fann varandra direkt. Det verkade faktiskt nästan som om Lotus tyckte att Nalle var i mesta laget… Nu har Lotus bara fått gå och ha det bra i hagen hela helgen. Jag var där och tittade till honom i lördags och han såg ut att må hur bra som helst. Jag brydde mig inte ens om att ta med honom upp till stallet utan tog bara ut honom från hagen en stund och tittade igenom honom samt lät honom äta lite betfor – inte för att han behöver extra mat men för att jag vill att han får i sig sitt glucosamin. Men, innan Lotus fick gå ut på bete i fredags så var vi på utflykt. Det var nämligen dags för årets första (och hittills enda inbokade) bröllopskörning. Det handlade om ett väldigt litet familjebröllop som hölls hemma på familjens gård. Vår uppgift var väldigt enkel: vi skulle hämta brudgummen och köra honom ett par hundra meter genom en allé till gårdsplanen, där själva vigselceremonin skulle hållas. Sedan hämtade vi bruden och körde henne till hennes blivande man. Under den korta ceremonin väntade vi lite i bakgrunden och sedan fick brudparet tillsammans kliva upp i vagnen och åka en kort sväng. Alltihop dokumenterades omsorgsfullt både på bild och på film. Lotus skötte sig, förstås, exemplariskt och fick massor av beröm för att han inte bara var både duktig och vacker utan dessutom klok (!). Själv tyckte jag att det var en mysig utflykt och det känns alltid både roligt och högtidligt att få vara med och förgylla ett bröllop. Även om vår uppgift var enkel så vet jag att det betydde oerhört mycket för brudparet och hela familjen och jag kan inte utan en viss stolthet säga att det är ett väldigt vackert ekipage vi kommer med! Man kan väl säga att jag ”fegade ur”. Att jag gav efter för min oro. Jag vill egentligen inte vara den där överbeskyddande och ständigt oroliga hästägaren som vill skydda min häst från precis alla potentiella faror, men just nu är jag så otroligt less på att ha en skadad häst och jag vill verkligen göra allt jag kan för att Lotus nu ska få fungera ett tag. Både för hans och för min egen skull.
Jag klafsade ju ut i hagen för att leta reda på lindor och annat som Lotus lämnade efter sig igår, och jag kunde då konstatera att leran på sina ställen är mer eller mindre bottenlös. Det är området närmaste grindhålet och runt storbalen med hö som bara blivit en enda sörja där man både sjunker ner och fastnar. I resten av hagen är det bara ”normal” lera, men nu är ju problemet att hästarna gärna stannar i den värsta sörjan, förmodligen mest för att det är där som maten finns. Jag kommer att vara ständigt orolig om Lotus ska gå i denna djupa lera och att ha honom där känns som att be om nya skador. Nu är problemet att det inte finns några särskilt bra alternativ. Det finns helt enkelt ingen ledig hage med mindre lera att byta till. Det som står till buds är en större ”sjukhage” som dock inte riktigt är värd just det namnet eftersom det mest är en väldigt lerig före detta gräsplätt. Men den är inte fullt så bottenlös som Lotus ordinarie hage och om han går där ensam så har jag åtminstone tagit bort risken för att han fastnar i geggan när han ska hoppa undan för en kompis. Så det blir i den hagen som Lotus nu får gå den närmaste tiden. Ingen helt lyckad lösning, men den bästa jag kan se just nu. Och han har åtminstone hygglig möjlighet att röra på sig, det är hagen stor nog för. Jag vill egentligen inget hellre än att få ut Lotus i en riktig hage med sina kompisar – jag vet ju att det är då han mår allra bäst både psykiskt och fysiskt. Men jag vill inte heller att han ska bli skadad igen för varken han eller jag orkar med ytterligare en konvalescensperiod. Jag får kompensera det faktum att han inte kommer att röra på sig så mycket som jag skulle önska för egen maskin med att även i fortsättningen se till att promenera mycket med honom. Hur som helst så är min trevliga och lugna men ändå glada häst tillbaka. Åtminstone var han det i dag och jag hoppas att jag kommer att kunna stimulera honom tillräckligt mycket för att han ska vara det även i fortsättningen. Vi gjorde ett riktigt bra dressyrpass med vagnen i ridhuset och Lotus var sådär härligt självgående och bärig. Jättefin i formen, riktigt lösgjord och svarade bra på både tempoväxlingar och övergångar. Riktigt trevlig känsla i körningen och det gav verkligen mersmak. Jag behöver verkligen de här små glädjestunderna nu för att se det roliga i att ha häst istället för att bara se oro och problem! I söndags var jag mer trött på Lotus än jag nånsin trodde att jag skulle kunna bli. Vi var ute på långpromenad och han var verkligen hemsk. På riktigt. Det började redan när vi inledde med att gå en bit på landsvägen. Lotus är inte ett dugg rädd för bilar, men nu kastade han sig både rakt upp i luften och rakt ut på vägen flera gånger, bara för att vi blev passerade av helt vanliga personbilar. Kaoset fortsatte när vi kom in på skogsvägen. Det var ganska isigt och jag försökte att gå där det fortfarande var snö kvar – tänkte att Lotus som var ordentligt broddad kunde gå på isen. Men gång efter gång blev jag omsprungen och mer eller mindre omkullknuffad av en ivrig häst. Jag skällde på honom och jag kan nog erkänna att jag använde både knytnävar och armbågar för att försöka få honom att förstå att han måste respektera mig, men hans minne var extremt kort. Jag kände verkligen att det inte var mycket kvar av mitt tålamod med en konvalescenthäst. Därför visste jag inte riktigt om jag skulle se fram mot eller fasa för tisdagens veterinärbesök. Ett bakslag och en förlängning av konvalescentperioden skulle nog ta mig ganska nära ett sammanbrott.
Som tur var så gick det bra på kliniken. Vi började med att Lotus fick springa på löpargången och veterinären tyckte att han var helt ohalt rakt fram. Fortsatte i ridhuset, där jag försökte att visa Lotus i trav på volt. Gick väl lite si och så, traven innehöll en hel del hopp och studs, men veterinären fick i alla fall se vad han ville. Fortsatte med lite böjprov och sedan var diagnosen klar. Den mer akuta skadan är utläkt och jag kan börja hantera Lotus som en ”vanlig” häst, vilket innebär att vi på ungefär två veckor kan vara tillbaka och någorlunda normalt arbete och att han är redo att gå ut i hagen igen. Samtidigt konstaterade veterinären att Lotus i vanlig ordning är lite ”ytterhalt” och att det handlar om hans vanliga problem. Detta hade nog blivit något värre än innan Lotus drog på sig den här senaste skadan och det kan förmodligen förklaras med att han inte fått röra på sig lika mycket som han behöver under den senaste tiden. Därför ska vi hantera det problemet genom att komma igång och jobba honom igen och i stort sett ska jag blunda för den problematiken tills vidare. Så länge Lotus är glad och arbetsvillig och fungerar bra i jobb är det inget som jag behöver oroa mig för. Men om han skulle bli märkbart sämre, kanske till och med halt, så ska jag åka till kliniken direkt för då behöver han behandling. Veterinären avslutade med att säga att ”vi ses om tre-fyra månader” – det var hans sätt att säga att ungefär så länge skulle Lotus sannolikt fungera innan han behöver lite hjälp på traven igen. Jag vill ju förstås hoppas att det tar lite längre tid… Så ja, jag är väldigt lättad över att vi nu kan dra ett streck över den här skadan och gå vidare. Samtidigt kan jag inte låta bli att oroa mig för de mer kroniska skadorna, och jag avskyr verkligen att bli påmind om dem. Det fanns en kort period när jag nästan lyckades glömma bort att jag har en trasig häst, men nu känns det som om jag ständigt blir påmind. Nästa anledning till oro och ångest är att släppa ut Lotus i hagen igen. Jag vill verkligen inget hellre än att han ska få gå ut till sina kompisar, men samtidigt kan jag drömma mardrömmar om hur Lotus sladdar runt okontrollerat i en lerig hage. Jag ska försöka att avdramatisera utsläppet genom att dels låta honom springa lös i ridhuset och dels låta honom mellanlanda i en större sjukhage/mindre hage innan han får gå ut på riktigt. Sen är det väl bara att bita ihop och släppa ut honom och försöka att bortse från alla skaderisker. Jag kan inte ”linda in Lotus i bomull” utan han måste få vara häst. Dock hade det känts bättre om det varit en annan årstid med lite bättre markförhållanden i hagarna. Tillbaka från kliniken passade jag på att ge Lotus ett motionspass. Efter en promenad försökte vi tömköra på ridbanan. Det gick bra så till vida att Lotus var väldigt fin och jobbade bra, men gång efter annan flög han i luften i fullständigt galna bocksprång. Såna där när han på en och samma gång tvärstannade och samtidigt sköt ifrån med bakbenen med all kraft så att jag fick kaskader av ridbanegrus över mig. Jag hade tillräckligt långa tömmar för att hela tiden vara på behörigt avstånd från hans bakfötter, men kände flera gånger att jag var nära att tappa honom. Insåg därför att jag var tvungen att avbryta övningen (vi har inget staket runt ridbanan…) och fortsätta i ridhuset. Där var han tack och lov klart lugnare, men jobbade fortfarande bra. Som avslutning släppte jag honom lös, i tron att han skulle passa på att springa av sig. Men i stället för att ta chansen att njuta av friheten så höll han sig intill mig och skrittade mest runt. Det var inte förrän jag tjoade åt honom och nästan jagade honom lite som han visade upp trav och galopp och ett och annat bocksprång, men han höll sig fortfarande förvånansvärt lugn. Men förhoppningsvis kan lite mer krävande arbetspass och lite lösspringande i ridhuset göra att han successivt lugnar ner sig och så fort jag vågat släppa ut honom i hagen tror jag att min gamla vanliga trevliga häst är tillbaka igen. Jag längtar efter honom! Det händer ju inte direkt så mycket intressant i Lotus och mitt liv för närvarande. Det är ju helt enkelt inte så särskilt spännande med en konvalescenthäst. Men vintern har i alla fall kommit – och den var efterlängtad. Även om det bara är några ynkliga centimeter med snö så gör det hela världen så mycket ljusare och trevligare och kylan har trollat bort all äcklig lera. Igår kväll hade jag en nästan magisk skogspromenad där snö och månsken lyste upp omgivningarna och gjorde pannlampan helt överflödig. Jag tror att det krävs en hästnörd (eller möjligen en lika nördig hundmänniska) för att till fullo uppskatta en sån upplevelse, men jag njöt i fulla drag när jag gick där i den tysta skogen tillsammans med Lotus. Jag förväntade mig nästan att få se något vilt djur, men där fick jag tyvärr bli besviken. Det var ungefär 12 minusgrader, men alldeles stilla och jag frös inte det allra minsta. Helt klart så klär jag mig hellre för minusgrader än klampar runt i mörker och lera! Den som däremot inte tålde kylan var min telefon, så när jag skulle ta fram den för att ta kort på Lotus fina frostiga pannlugg så var den stendöd.
Även i lördags hade vi en härlig vinterpromenad, men då i solsken. Fick sällskap av en (ridande) stallkompis och vi gav oss ut på upptäcktsfärd och hittade lite nya stigar. Var ute nästan en och en halv timme och hästarna var hur glada som helst. Den ridande kompisen klagade lite på kalla tår på slutet, själv var jag varm och go efter att ha fått kämpa för att hålla jämna steg med en pigg Lotus. Körningen är däremot inte riktigt lika njutbar i kylan. Väl påpälsad gav jag mig ut i söndags, men efter ungefär 45 minuter var det dags att parkera vagnen och ta en promenad i stället eftersom jag vid det laget var helt stelfrusen. Nej, att skritta med vagn i vinterkyla är ingen höjdare. Nu är det väl inte direkt varmare om man håller ett högre tempo heller, snarar tvärtom, men det känns på något sätt mer motiverat om åtminstone hästen kan göra ett ordentligt jobb. Jag fick i alla fall prova nya selen med maratonvagnen, nu när jag fått mina långa draglinor. Har inte velat göra det tidigare eftersom jag helt enkelt tyckt att det varit synd att använda den nya fina selen i regn och lera. Den passade i alla fall perfekt och jag är verkligen jättenöjd med den. Lotus är fortfarande förvånansvärt lugn, samtidigt som han verkar väldigt nöjd och avspänd. Jag väntar bara på bakslaget, men njuter så länge det varar. Varje dag som han håller sig i skinnet är en dag närmare en hel häst! Börjar fundera på om det är cortisonpreparatet som Lotus får som har en lugnande effekt på honom, men har inga belägg för att det skulle vara så. Han ska få sista sprutan i morgon, sedan får jag svar på om jag har rätt i mina misstankar. Jag är riktigt stolt efter att ha vågat ge honom två sprutor alldeles själv. Inte alls svårt egentligen, men jag har knappt gjort det förut och tycker att det är lite läskigt. Nu är ju Lotus hur snäll som helst att spruta så han är ett bra övningsobjekt. Igår upptäckte jag att Lotus var lite öm på en specifik punkt på vänster framkota och tyckte även att han var lite varm och svullen. Självklart blev jag orolig för att skadan har blivit förvärrad igen. Sen upptäckte jag att han är lite skinnflådd på just den punkt där han ömmar och jag misstänker därför att han fått lite skav av back-on-track-paddarna, som jag haft honom lindad med dygnet runt de senaste veckorna. Nu får han vara utan lindor några dygn så får vi se om det blir någon förändring. Bara att hoppas att lösningen är så enkel! Jag sprang i alla fall några steg med honom i stallgången och tyckte att han lät helt ren och fram till igår har han varit kall och fin i benen och ingen tillstymmelse till svullnad. Hoppas hoppas att skadan läker som den ska! Att ta sig igenom en konvalescens är lite av en nedräkning och nu har vi faktiskt nästan tagit oss igenom den första veckan. Till min stora förvåning så är Lotus fortfarande förvånansvärt lugn och avspänd. Han lunkar snällt på och verkar vara ganska nöjd med sin tråkiga tillvaro. Visst har det kommit något litet ”sprattel” när Lotus (låtsats) bli väldigt rädd för något, men ”sprattlet” har varit mer av karaktären ”rivstart med mycket bakhjulsdrift” än ”luftsprång och landa på ett framben” och det känns inte alls lika allvarligt för skadans skull. Men visst håller jag hårt i ledrepet och är väldigt fokuserad på att Lotus inte ska få chansen att flyga i luften. Är väldigt medveten om att okontrollerade luftsprång kan förlänga konvalescensen och det får bara inte hända. Inser att jag är väldigt ovan vid den här typen av konvalescens. Visst har jag promenerat otaliga timmar med skadad häst, men oftast har skadorna varit av typen förslitning eller överbelastning och då har det inte varit lika allvarligt med ett eller annat krumsprång – nu har vi en akut skada att hantera och då kommer saken i ett annat läge. Och det är klart att jag funderar på om jag var för slarvig och lättvindig i den första igångsättningen och om jag kunde ha gjort annorlunda och då sluppit denna omstart.
Vi har växlat mellan promenader och körning – körning kräver lite mer tid och framför allt vill jag bara köra i dagsljus för säkerhetens skull. Tror inte att det egentligen spelar nån större roll hur jag håller igång Lotus, det enda som är viktigt är att han får röra på sig ordentligt och att han håller sig någorlunda lugn och nöjd. Dock är jag otroligt glad att jag har möjligheten att köra honom, dels för att det är roligare än promenader för både mig och honom och dels för att det ger mig möjlighet att hålla igång honom åtminstone litegrann och förhoppningsvis tappar han inte lika mycket form under vilan tack vare det. Försöker att jobba honom lite i form framför vagnen för att behålla lite av ”dressyrtänket” och han verkar ganska nöjd med att få jobba lite. Under promenaderna har jag lagt in lite lydnadsträning och övat på att Lotus ska följa mig, stanna och starta på kommando, backa samt stå kvar när jag går en bit ifrån honom (självklart har jag honom i lina, men jag försöker att ha linan hängande och inte styra honom med den). Vi har även försökt oss på lite ”arbete på lång tygel”, men det var mest förvirrande för både mig och Lotus. Ska försöka att fortsätta att vara kreativ och hitta på olika saker vi kan göra – om inte annat så håller det oss sysselsatta. Den goda nyheten är att veterinären konstaterade att det ”bara” är mjukdelsskador; senorna runt kotan eller ett ligament. Han verkade inte det minsta oroad utan poängterade flera gånger att det här kommer att läka och att Lotus kommer att bli bra den här gången också. Den dåliga nyheten är att det krävs ytterligare tre veckor med lugn skritt och absolut inget hopp och bus för att Lotus ska läka. Och alla vi som känner Lotus förstår precis hur lätt det kommer att bli…
Det är lite osäkert om det är så att den ursprungliga skadan var värre än veterinären trodde från början, om jag satt igång lite för snabbt eller om det helt enkelt är Lotus bocksprång som ställt till det. Jag tror faktiskt på det sistnämnda. De där tokiga sprången som Lotus inte kan låta bli att ta och där han landar på ett framben – det är klart att det är lätt hänt att han landar fel och överanstränger ett ben som redan är skört. Men visst kan det även vara så att både jag och Lotus var lite för ivriga att komma igång och att jag lät honom ta i lite mer än vad som var lämpligt. Nåja, oavsett vad som hänt så är Lotus halt igen och veterinären såg inga tecken på att det är leden som är skadad, vilket i och för sig är skönt. Nu får han bara röra sig ordnat och kontrollerat i skritt de närmaste tre veckorna, vilket självklart innebär sjukhage. Han fick även en cortisonspruta och ska ha ytterligare tre såna med några dagars mellanrum för att hjälpa läkningen lite. Det bästa sättet att motionera Lotus på för att undvika bocksprång är sannolikt körning. Tömkörning är helt uteslutet, det är då han gör mest krumsprång. Veterinären insåg helt klart problematiken med en överenergisk häst och frågade om det gick att skritta honom trött. Jag bara tittade på honom och frågade hur länge jag fick hålla på… Klart är i alla fall att Lotus gärna får gå både mycket och länge, bara han gör det någorlunda rakt fram och utan luftsprång. Tänk om det gick att förklara för Lotus att bocksprång och allmänt dåligt uppförande inte riktigt ingår i rehabträningen och att alla såna tilltag snarare förlänger fängelsevistelsen, förlåt, jag menade sjukhagevistelsen. Ibland vore det onekligen enklare om hästar förstod det där med orsak, verkan och konsekvenser! Så ja, det känns helt klart lite motigt nu. Jag som trodde att vi skulle kunna komma igång och träna nu; istället är det bara att ställa in sig på en ny konvalescensperiod. När de tre skrittveckorna är avklarade får vi börja trava lite försiktigt, efter ytterligare tre veckor vill veterinären se Lotus igen – om vi får klartecken då kan vi äntligen börja jobba på riktigt igen. Det som jag trodde var en liten enkel skada kommer att innebära totalt nästan tre månaders konvalescens. Det är sånt här som får en att undra lite varför man valt just hästar som hobby… Men ja, det kunde varit värre. Det är ju trots allt inte Lotus ”vanliga” problem som spökar, just det här ska inte påverka hans hållbarhet i längden och det faktum att vi faktiskt får hålla igång med körning gör ju att vi i alla fall kan göra nåt slags jobb och att Lotus inte kommer att hinna tappa så mycket. Vi ska nog ta oss igenom det här också, men jag kan inte låta bli att irritera mig på att vi inte hinner njuta av det faktum att vi faktiskt fått bukt med Lotus gamla problem – istället får vi nya problem att tampas med! Insåg att Lotus måste hållas igång varje dag för att hålla sig någorlunda i skinnet. Tillbaka från kliniken spände vi därför för vagnen och tog en ganska ordentlig skrittrunda på landsvägen. För Lotus var det delvis nya vägar och han var väldigt pigg och entusiastisk. Men han höll sig faktiskt lugn och turen var riktigt trevlig, trots duggregn och gråväder. Dock fick vi inse att en sak som definitivt inte fungerade var att stå stilla; vid två tillfällen mötte vi folk vi kände, men att stanna för att prata med dem var helt otänkbart, Lotus höll på att bokstavligen krypa ur både skinnet och vagnen. Enligt veterinärens rekommendation så var det från i måndags fritt fram att börja jobba lite mer på allvar. I måndags körde vi och vi värmde upp ute på vägarna i skritt och joggade sedan en stund på ridbanan. Lotus var verkligen jättefin, det märktes inte ett spår av att det var det första dressyrjobbet vi gjorde med vagnen på över en månad. Däremot var han lite spänd och lättstressad och det kom ett och annat litet överilat skutt.
När vi var klara passade jag på att släppa Lotus lös i ridhuset så att han fick sprattla av sig lite. Egentligen skulle han kunna gå i hagen nu, något som jag inte vågar riskera så länge det är så lerigt ute. Men därför kändes det som om det i alla fall var fritt fram att låta honom springa lös – och hellre bocksprång i ridhuset än ute i leran. Dock var han faktiskt inte alls så ”sprattlig” som jag hade förväntat mig, men det är klart att det kom några krumsprång. Tisdag och onsdag fick det bli tömkörning i ridhuset. Jobbade länge i skritt, men nu vågade vi oss på lite längre pass i trav med lite högre krav än tidigare och Lotus var verkligen jättefin. Han jobbade i en otroligt trevlig form med väl undersatta bakben samtidigt som han blev hög och luftig fram. Även om han skötte sig större delen av tiden kunde han förstås inte låta bli att explodera i bocksprång några gånger, oftast helt oprovocerat. Nyårsdagens pass avslutades med en liten överraskning. När vi var nästan klara var det nämligen nån galning som brände av ett rejält fyrverkeri i närheten av ridhuset. Lotus låg i en lite överilad trav när första smällen kom och självklart tog han ett av sina luftsprång. Men sen var han helt lugn, trots att smällandet fortsatte utanför. Jag trodde sedan att fyrverkerierna var över och lät Lotus vara lös medan jag plockade av utrustningen. Då smällde det plötsligt till igen, det lät som om det var precis utanför knuten. Och Lotus brydde sig inte det allra minsta utan stod blick stilla, helt oberörd. Snacka om att jag var imponerad av min häst som trots att han är så understimulerad ändå är så lugn! Jag har tyckt att Lotus varit aningen varm i sitt vänstra framben de senaste dagarna, men inte känt någon direkt svullnad och tänkt att jag nog bara oroar mig i onödan. Men naturligtvis har jag inte kunnat släppa tanken på att något skulle vara fel och naturligtvis har jag tittat och tittat för att avgöra om han går rent eller ej. Nu har jag ändå tyckt att han sett ut som han ska och han har ju jobbat med stor arbetsvilja. Jag har haft honom lindad dygnet runt under hela konvalescensen, oftast med back-on-track, och jag började undra om det var det som kanske spelade mig ett spratt. Därför lät jag honom vara utan lindor igår – och när jag kom till stallet idag så var det ingen tvekan om att vänstra framkotan var både varm och svullen. Vi gav oss ändå ut på en lugn tur med vagnen. Lotus drog iväg i trav på landsvägen och jag tyckte då att han såg lite ojämn ut. När vi kom fram till grusvägen och jag satte honom i trav igen tyckte jag dock inte att det var nån fara, men lite senare tyckte jag nog ändå att han inte var riktigt ren. Till slut visste jag varken ut eller in, men tillbaka i stallet bad jag A om hjälp för att få ett par oberoende ögon på Lotus. Sprang med honom i stallgången och det var ingen tvekan; han gick inte rent. Så nu tyder allt på att han av nån anledning dragit upp skadan igen. Det skulle kunna vara så att jag jobbat honom lite mer än han kanske tålde, men egentligen tror jag inte det. Jag tror snarare att det är hans galna bocksprång som är boven i dramat, de där sprången som plötsligt bara kommer och som jag inte har en aning om hur jag ska kunna undvika. Och det känns bara så otroligt hopplöst och trist. Nu skulle vi ju äntligen få komma igång och jobba lite mer på riktigt, jag som verkligen sett fram emot att Lotus skulle kunna få jobba sig lite trött och därmed bli lugnare. I stället är det tillbaka till gå, bokstavligt talat. Jag är nog egentligen inte jätteorolig för att skadan är allvarligare än vi trodde, nej jag tror nog att han blir frisk den här gången också. Men jag orkar inte med ytterligare en konvalescensperiod, vi är så trötta på det! Tack och lov så kan jag i alla fall ännu en gång konstatera att det har sina fördelar att ha klippkort hos veterinären; vi får åka dit igen redan på lördag. Alltid nåt. Men det känns som en väldigt dålig start på året. Hade egentligen planerat att köra utomhus i helgen, men varken väder eller underlag (regn och lera) inbjöd till utomhusaktiviteter så det fick bli tömkörning i ridhuset i stället. Lekte med skolor och sidvärtsrörelser i skritt och Lotus var jättefin. Det syntes verkligen att han vill börja jobba igen.
Och idag har vi varit på återbesök hos veterinären. Ett av världshistoriens snabbaste klinikbesök för övrigt – tror nästan att Lotus var lite besviken över att han inte hann prata så mycket som han ville med alla sina kompisar där. Dock hann han umgås lite med veterinären – och slita loss en ”flärp” från dragkedjan på hans jacka. Matte skämdes, veterinären skrattade – och Lotus var väldigt nöjd. Veterinären noterade direkt att svullnaden runt kotan var borta och efter ett par vändor på löpargången och ett par böjprov så konstaterade han att det inte syntes nån hälta. För säkerhets skull ville han dock även se Lotus på böjt spår. Dock vågade han inte låta mig släppa ut honom på linan eftersom jag redan berättat att Lotus var minst sagt överladdad. Därför fick jag i stället springa med på volten och hålla Lotus i schack. Veterinären var nöjd med vad han såg även på volt och Lotus var att betrakta som friskskriven. Men, även om skadan nu anses vara läkt så är Lotus fortfarande skör. Veterinären tyckte inte om att höra att Lotus hoppat och bockat i hagen och studsat ur en sko av bara farten. Därför kom vi överens om att han ska gå i stor sjukhage i ytterligare två veckor medan jag sätter igång honom. Helst ska han köras och det får gärna vara både länge och ofta, men han ska framför allt skritta och absolut inte hoppa och studsa. Lite travsträckor är OK, rakt fram och på bra underlag, men det ska vara organiserat och kontrollerat. Inte Lotus allra bästa gren med andra ord, men just framför vagnen tror jag att det ändå går bättre än när jag själv befinner mig på marken. Jag vill verkligen inte vara den där som ”lindar in min häst i bomull” och är överdrivet försiktig. Hästar måste få vara hästar. Men nu fick jag, tyvärr, bekräftat att Lotus är lite skör och klen och att jag nog måste vara lite extra försiktig med honom i vissa lägen. Just nu är han förstås lite extra skör eftersom han har en nyligen läkt skada, men även annars måste jag undvika tunga och sliriga underlag (djup lera) eftersom han på grund av sina gamla skador inte riktigt tål samma saker som ”normala” hästar. Jag har haft det på känn, därför kändes det egentligen ganska skönt att få det bekräftat av en veterinär så att jag inte behöver känna att det bara är jag som är pjoskig. Tyvärr blev dock hela den här historien en lite plågsam påminnelse om att Lotus inte är riktigt så hållbar som jag faktiskt började tro nu när han hade fungerat så bra så länge. Samtidigt var veterinären väldigt positiv och verkade inte tro att just den här skadan skulle ge honom några men. Så vi kommer igen den här gången också! Och nu vet jag vad jag ska göra på mitt jullov – långa turer med Lotus. Äntligen fick jag lite tid att samla tankarna efter lördagens veterinärbesök. Kan väl säga att jag ännu en gång är otroligt glad att jag lyssnade på min magkänsla. Minst lika glad är jag över att jag har en veterinär som verkligen känner min häst, bryr sig om honom och förstår hur viktigt det är att han får rätt omhändertagande.
Det första veterinären sa när han fick syn på Lotus var ”oj vad han ser ut om kotan”. Och ja, Lotus var verkligen tydligt svullen runt kotan. Veterinären visste ju redan vad som hade hänt, och frågan är om han inte redan hade diagnosen delvis färdig. Han började prata om både inflammerade kotor och trasiga gaffelband. Jag som hade hoppats på att jag kanske inbillat mig den här gången och att jag skulle behöva förklara och ursäkta varför vi ens var där. Istället blev vi inskickade på röntgen som sedan åtföljdes av ultraljud. Klart att jag hann bli orolig! Dock fick jag några lugnande ord från veterinären, som förklarade att han bara ville vara säker i sin diagnos och att det nog inte var alltför allvarligt. Röntgen visade att det inte fanns några frakturer. Dock muttrade veterinären om att hovbenet inte såg nåt vidare ut, vilket i och för sig varken var något nytt eller någon överraskning, men jag ville inte riktigt bli påmind om det. Det syntes också att det var inflammerat runt kotan. Ultraljudet visade också på en inflammation samt att ett pyttelitet benfragment slitits loss från kotsenbenet och följt med senan. Veterinären verkade dock inte alltför oroad och sa att Lotus kommer att bli frisk även denna gång. Han sammanfattade det som att Lotus var rejält överansträngd i och runt kotan, både i leder och senor, och att detta alldeles säkert hänt när han gick i bottenlös lera eftersom det blir en väldigt ansträngande belastning. Det hela har inte något direkt samband med hans gamla skador, men det är klart att Lotus är lite extra skör just på grund av sina gamla problem och att han därför drabbades lite hårdare än vad han skulle ha gjort annars. Behandlingen blev lite kortison i blodet mot allmän svullnad och lokal behandling i kota och kotsenben med ”tuppkam”. Lotus ska stå i sjukhage en vecka och promeneras. Sedan blir det en vecka i vanlig hage och skritt framför vagnen (ja, veterinären ordinerar alltid körning som igångsättning, aldrig ridning) innan vi ska tillbaka och visa upp oss igen. Ja, det var verkligen tur att jag åkte till kliniken och att jag fick en tid så snabbt. Annars hade det nog kunnat bli en betydligt allvarligare skada. Om jag förstått sambanden rätt så är det nu området runt kotan som drabbats och inte runt hovbenet, som ju är Lotus stora svaghet. Därför är det kanske trots allt inte ett alltför allvarligt bakslag utan "bara" ett högst irriterande och onödigt avbrott i träningen. Men det är klart att även kotan varit utsatt för stor belastning tidigare och därför är extra skör och sannolikt drabbades hårdare än vad den skulle ha gjort på en ”normal” häst. Dock blev besöket en plågsam påminnelse om att Lotus tid som fungerande häst nog ändå är ganska begränsad. På sista tiden har jag kommit på mig själv med att för första gången på många år våga betrakta Lotus som någorlunda frisk och faktiskt våga planera för nån sorts framtid för honom. Nu kändes det som om den känslan ännu en gång fick sig en törn. |
Vi finns på Instagram:
|