Kan sammanfatta en intensiv, innehållsrik och väldigt rolig helg med att jag är väldigt nöjd, glad och faktiskt ganska stolt. Jag har verkligen en helt fantastisk häst och den är helgen kändes nästan som lite av en revansch. Vi har genomfört en nästan komplett tävling (om än i något förkortat skick) och vi gjorde det med den äran. Allra mest stolt är jag över segern i dressyren, men jag kan också glädja mig åt en riktigt bra precisionsrunda och ett väl genomfört maraton.

Ja, vi börjar väl med dressyren. Vi var ute i god tid och Lotus fick värma upp genom att skritta runt på tävlingsområdet och bara insupa atmosfären. Han verkade väldigt nöjd, Lotus trivs på tävlingsplatser. Joggade sedan igång innan vi gick in på framkörningsbanan och det mer seriösa arbetet vidtog. Det tog en stund innan Lotus kom igång och började jobba på riktigt och jag fick kämpa lite för att hitta den fina formen och det rätta stödet i handen, men det kom faktiskt och när det började närma sig start så hade jag en riktigt fin häst framför vagnen. Körde in på banan med en häst som var väl framme, hade massor av bjudning och travade in på medellinjen med en känsla av att ”här kommer jag”.

Lotus kändes riktigt riktigt fin genom hela programmet. Ska jag vara lite kritisk så hade jag nog gärna haft honom lite mer eftergiven i sidorna och ibland blev det tydligt att jag inte riktigt fått det där stödet på yttertömmen som jag måste ha för att det ska bli riktigt bra, men på det hela taget hade jag en väldigt bra känsla och en följsam häst och jag kunde verkligen KÖRA programmet, inte bara åka med och göra det bästa av situationen. Och så har det verkligen inte alltid varit… Visst hade vi ett par rejäla missar, framför allt så tappade jag avvikelsen på enhandsfattning helt och förmodligen var det därför som åttvolten strax efter inte heller blev nåt vidare. Men jag kunde lämna banan med en känsla av att vi faktiskt gjort något riktigt bra – och när jag flera timmar senare fick se mitt protokoll fick jag bekräftat att känslan var rätt. Vi belönades med mestadels 7:or och faktiskt även en 8 (på en näst intill perfekt halt och en nästan spikrak ryggning) och totalt 57 straff, vilket nog är den bästa poäng jag fått. Mest glad blev jag dock över domarens kommentar. Just denna domare har nämligen varit ganska grinig mot mig tidigare, det har nästan känts som om det inte är nån idé för mig att vara med om det är hon som dömer. Men nu skrev hon ”Snyggt! Har nog inte sett dig köra så här bra förut!” Jag har sällan blivit så glad över beröm!

Dock fanns det inte så mycket tid just då åt att glädja sig över dressyren utan det var bara att direkt ladda om för precisionen. När jag gick banan tidigare på dagen tyckte jag att den var lätt att lära sig, men verkade knepig att köra med många svåra vinklar. Kom in på banan med en häst som var väldigt pigg och entusiastisk – det kändes verkligen att han tyckte att det här var kul. Och han var hur fin som helst att köra! Massor av bjudning men samtidigt följsam och lydig. Stadigt tog vi oss igenom hinder efter hinder och det kändes faktiskt inte särskilt svårt. En gång tappade jag dock fokus för en sekund och självklart gjorde det att vi vinglade till och där for en boll ner. Det var dock den enda bollen som föll och jag var faktiskt väldigt nöjd över detta resultat.

Jag var helt otroligt nöjd med Lotus efter dessa två starter. Han jobbade verkligen jättebra, det var otroligt kul att tävla och det kändes faktiskt som om vi hade presterat något riktigt bra. Seger i dressyren – med god marginal och med känslan av att vi verkligen var värda segern (det har hänt att jag visserligen blivit placerad, men känt att det inte var tack vare vår goda insats utan för att de andra var ännu sämre…). I precisionen hade de flesta andra också petat ner en boll, men jag var inte tillräckligt snabb för att hävda mig i konkurrensen. Men det gjorde verkligen ingenting, jag var bara så otroligt glad över att jag fått köra en precisionsbana med så bra känsla.

Men tävlingen tog inte slut där, nej det var bara att ladda om för söndagens maraton. Fyra hinder hade jag att lära mig och med sambons hjälp hittade vi riktigt bra vägar som kändes självklara att köra. Hela min plan var att både häst och kusk skulle få en trevlig upplevelse och att vi skulle kunna hålla ett jämnt tempo genom alla hinder. Inga snäva krångliga vägar utan stora mjuka svängar.

Lotus verkade klart förväntansfull när jag gjorde i ordning honom på söndagsmorgonen. ”Åh, utflykt idag också, kul!”, verkade han säga. Vi körde ju alltså bara debutantklassen, vilket innebar att vi bara körde hindersträckan (som i det här fallet var ungefär 4,5 km). Värmde upp med att jogga runt tävlingsområdet och vi mjukade även upp med lite dressyr för att jag skulle ha en lydig och följsam häst. Lotus kändes riktigt fin och var väldigt pigg och glad.

Start och iväg och en häst med massor av bjudning. På större delen av sträckorna mellan hindren låg Lotus i ett rejält travtempo som var klart över hans normala ”bekvämlighetstempo”. Några gånger var han väldigt nära att gå över i galopp och jag fick ta tag i honom ett par gånger för att han skulle hejda sig. Det var ingen tvekan om att han hade kul!

De fyra hindren gick riktigt bra. Jag hade riktigt bra flyt i körningen, Lotus var lydig och följde mig och bara en gång missförstod jag min groom och fick en onödigt lång väg. Men på det stora hela körde vi bra vägar och kunde hålla ett jämnt och bra travtempo. Precis som jag hade tänkt mig med andra ord och jag tyckte att vi gjorde en riktigt bra runda. Trots ett genomgående bra tempo klarade vi dock inte riktigt maxtiden och därmed gick vi även miste om clear-round-rosetten. Jag valde att skritta en sträcka där jag inte riktigt tyckte att underlaget var lämpligt för trav och det sinkade oss förstås. Jag skyller även lite på bristande rutin. Men de där sekunderna och rosetten spelar verkligen ingen roll. Jag är så otroligt nöjd för att vi överhuvudtaget kunde genomföra detta maraton – och detta med en otroligt glad och entusiastisk häst som hade massor av energi kvar när vi kom i mål.

Ja, det har varit en fantastisk tävlingshelg! Lotus har varit så otroligt duktig och vi har haft så himla kul tillsammans. Att vi nu kunde få göra detta efter ett år som varit kantat av en hel del strul kändes som en rejäl revansch.

En väldigt intensiv helg har passerat. I lördags var det Frösunda Marknad, som traditionsenligt går av stapeln runt vårt ridhus. Med tanke på vilken liten ort Frösunda är så är det helt otroligt att marknaden lockar så mycket folk, men det var verkligen enormt många besökare så folk måste ha gått ”man ur huse”. Lotus och jag bidrog till klubbkassan genom att köra både barn och vuxna i vår fina trilla. Det blev också lite av eldprov för trillan, ett prov som den klarade galant. Vi väckte stor uppmärksamhet när vi kom ner till marknadsområdet och snabbt samlades det en kö med folk som ville åka. Och Lotus var, som vanligt, en riktig hjälte. Snällt knallade han fram och tillbaka längs vägen med vagnen full av folk. Helikoptrar, brandbilar, motorcyklar och allmän röra – det bekom honom inte det minsta. Snällt (nåja, någorlunda) stod han stilla medan folk klev på och av och villigt lät han sig klappas av både små och stora. Jag vet att jag har en helt fantastisk häst, men jag kan ändå inte låta bli att bli imponerad!

Turerna gick, förstås, bara i skritt, men det blev ändå ett rejält styrkepass för Lotus. Vagnen var oftast ganska tungt lastad och dessutom var det ett par backar, om än små, som vi skulle ta oss uppför. Lotus verkade dock inte alltför tagen, däremot blev han nog lite uttråkad efter ett tag. Efter knappt två timmar kände jag att det nog fick räcka och sambon, som organiserade kön, fick snabbt försöka räkna efter hur många fler som kunde räkna med att få åka. Mina två sista passagerare var de äldsta, men kanske också de lyckligaste. Det var nämligen två damer (mor och dotter) varav den äldsta förmodligen var närmare 80 år. Hon gick med rullator och vi var nog flera som undrade hur hon skulle kunna ta sig upp i vagnen. Det visade sig dock att damen i fråga hade en vilja av järn och upp i vagnen kom hon. För henne var det en fantastisk upplevelse att få återuppliva barndomsminnen och åka häst och vagn och hon var sprudlande glad. Jag hade en riktigt trevlig dag på kuskbocken och träffade många trevliga människor. Att döma av hur mycket pengar vi fick in så var det ca 60 personer som åkte med oss.

Söndagen bjöd på en klart mer fartfylld aktivitet. Då var det nämligen dags för maratonträning på Johannesberg. Lotus har inte varit där sen i början av förra sommaren så jag var lite nyfiken på hur han skulle reagera när han klev ur släpet. Reaktionen var dock: GRÄS! och han och groomen Å hade picknick medan jag plockade fram alla saker.

Det var bara ett ekipage förutom oss som anmält sig till träningen, vilken för min del bara för en fördel eftersom vi därför mer eller mindre fick en privatlektion. Det var A som höll i träningen och det blev ett väldigt lärorikt pass. Vi fick värma upp med att ligga på stora volter i ett hinder i skritt, trav och så småningom galopp och bara försöka hitta flytet och få hästarna att lyssna och följa oss. Jag fick jobba mycket med att hitta stödet på yttertömmen och få Lotus att verkligen gå dit jag ville. Fungerade väl inte helt klockrent från början, men så småningom hade jag en riktigt följsam häst och när vi faktiskt lyckades köra ett varv genom portarna i galopp och med bra flyt var känslan fantastisk. Vi fortsatte sedan med ytterligare ett par hinder, fick prova på lite olika typer av svängar och passager, ett av hindren körde vi som ett riktigt hinder med olika portar där man verkligen fick tänka till. Just detta att man fick chansen att köra varje väg flera gånger så att man verkligen kunde få in känslan var fantastiskt bra och det kändes verkligen som om jag lärde mig massor. Vi har, förstås, massor att öva på, men det kändes verkligen som om en och annan polett trillade ner nu. Och roligt var det, vansinnigt roligt!

Vi avslutade med att köra vattenhinder. Lotus var lite skeptisk först, men gick sedan snällt ner i vattnet och när han väl kommit över den första förvåningen travade han glatt genom vattnet så att det stänkte om honom. I det stora vattenhindret hade någon fyllt lite väl mycket vatten så det gick en bra bit över knäna på Lotus. Men även där fick jag honom så småningom att trava på så att vattnet forsade om oss – och min stackars groom blev rejält blöt. Hon skrattade dock bara och när vi nu redan var blöta kunde vi lika gärna köra några varv till.

Lotus tyckte att det här äventyret var fantastiskt roligt. Han var otroligt pigg, ville helst bara springa och man blev alldeles glad över att sitta där bak i vagnen och se hans spetsade öron och ett huvud som hela tiden sökte efter nästa äventyr. En fantastisk rolig utflykt – vi måste definitivt göra om det här snart!

Det är klart att jag blir lite sugen på att köra maraton på riktigt. Jag vågar dock inte utsätta Lotus för den press som ett riktigt maraton innebär. Han blev ju halt några veckor efter det första – och sannolikt enda – maraton som vi körde förra året och troligen handlade det om att han blev överansträngd. Då hade det varit en extremt blöt vår och banan var tung, sannolikt var det just det som blev för mycket för honom. Men jag vågar inte riskera att något sådant händer igen. Att träningsköra i enstaka hinder med lite lagom vilopauser emellan, det tror jag dock är ett jobb som passar Lotus alldeles utmärkt och jag hoppas på att det blir många fler tillfällen för sånt.

Det togs en hel del bilder under båda dessa dagar. Dock har jag inte fått tillgång till några av dem än, men så småningom hoppas jag att de dyker upp här.

Sambon och jag fick tillåtelse att på egen hand träna vidare bland maratonhindren på Johannesberg. Jag kände verkligen att jag behövde köra dem en gång till för att bli lite mer varm i kläderna. Alltid lika fascinerande när man ska iväg på träning med häst och vagn; två bilar, två släp, en häst, en vagn och en hel massa kringutrustning. Praktisk hobby man skaffat sig!

Vi började med att gå hindren och det intressanta var att jag nu valde helt andra vägar än de som kändes självklara när Å och jag gick hindren förra helgen. Nu valde jag mycket snävare vägar med svårare svängar – och det kändes helt naturligt. Tyckte också att det gick lättare att lära mig vägarna, en ganska snabb tur genom varje hinder så hade jag banan klar för mig. Lotus fick traska med men försökte tydligt förklara för oss att han hellre hade stått stilla och käkat gräs medan vi taktiksnackade.

Lotus var inte alls lika ivrig som han varit de senaste gångerna vi åkt till Johannesberg, han börjar väl helt enkelt att bli så van vid utflykter att han inte tycker att det är nåt att hetsa upp sig över längre. När jag bad honom att trava var det dock som att trycka på en knapp, eller kanske snarare gaspedalen; full fart framåt, spetsade öron och massor av energi. Lycklig häst! Inledde med att köra samma slinga som vid träningen och även den här gången höll vi oss väl inom maxtiden. Gav oss sedan ut i det första hindret och jag kände direkt att jag hade en helt annan känsla i körningen idag. Jag var mycket mera stadig och målmedveten och det gjorde att Lotus kände sig säkrare. Han bjöd verkligen in i hindret och kändes väldigt uppmärksam och lydig. Vi kunde köra hindret med riktigt bra svängar och ett jämnt och bra tempo.

Hinder nummer två var aningen krångligare och där fick jag lite bakläxa av sambon. Att ha en roadracingförare som groom är oslagbart. Han kanske inte kan så mycket om körning, men är det nåt han kan så är det att läsa vägar. Och när jag gjorde som han sa och tog ut svängarna på rätt sätt så fick vi till riktigt fina vägar och jättebra flyt i körningen. Här började också Lotus att vakna till på riktigt, han fattade bokstavligt talat galoppen och bjöd friskt.

Det tredje hindret var målarhindret där den stora svårigheten är backarna. Nu tyckte jag dock att vi klarade även detta riktigt bra. Nån gång fick jag lite hjärnsläpp och valde en onödigt svår väg, men på det stora hela gick det bra och vi kunde trava nerför backarna i god fart. En sak som jag måste träna på är dock att hinna plocka ihop tömmar och häst när vi kommer nerför en backe så att jag snabbt kan börja svänga igen. Uppför backarna fanns det bara en gångart som gällde för Lotus och det var galopp. Han tyckte att det var så roligt att han började att galoppera redan i svängen upp mot nästa backe. Fantastiskt kul att han är så entusiastisk, men vi kommer att få problem när vi ska tävla i lätt klass och galopp inte är tillåtet….

Vattenhindret var i stort sett var torrlagt, men vattnet är i sig inget problem utan för mig är svårigheten snarare att det lutar kors och tvärs och att jag har lite svårt med vägarna. När jag väl lyssnade på groomen fick vi dock till en riktigt bra väg och Lotus jobbade otroligt bra så jag tyckte nog att vi fick godkänt även där

För att ändå blöta fötterna lite gick vi ner i en annan vattensamling och Lotus, som för några år sedan knappt ville gå i en vattenpöl, travade glatt kors och tvärs genom vattnet och verkade snarare tycka att det var kul att det skvätte om benen. Tog sedan ett sista varv genom målarhindret och Lotus avslutade med att ”dra järnet” uppför backen och ut från hindret.

Riktigt bra träning! Känner att jag äntligen börjar känna mig hemma med den här typen av körning och även om vi har enormt mycket att lära så känner jag mig redo för att våga mig på en första start (som jag dock kommer att se mest som träning). Och roligt är det, väldigt roligt. Jag förstår verkligen när mer vana kuskar pratar om vilken adrenalinkick det är att köra maraton. Och Lotus har definitivt förstått vad maraton går ut på att han älskar det är det ingen tvekan om. Inte verkade han särskilt tagen heller, trots att en timmes ganska intensiv körning borde ta en del på krafterna.

Avslutade utflykten med picknick för både två- och fyrbenta. Lotus tog sitt ansvar och skötte gräsklippningen. Och när han så småningom kom hem till hagen igen rusade han ut i full fart, slängde sig ner och rullade sig noga och vällustigt och for sedan vidare i full galopp under glada bocksprång. Så trött var han!

Söndag 13 maj

Tillbringade en härlig solig söndag på Johannesberg för att försöka förstå det där med maratonkörning. Johannesberg är verkligen ett underbart tränings- och tävlingsområde och både hästar och människor älskar att vara där. Trodde att Lotus kanske skulle vara lite trött efter en lång lördag, men han stod mer eller mindre och hoppade på stallgången när jag gjorde iordning honom och rusade ombord på släpet, lika full av entusiasm som vanligt. Ännu gladare blev han när han klev ur i grönskan på Johannesberg. Sambon kunde inte följa med denna gång så min kompis Å fick agera groom – och det gjorde hon med den äran.

Första uppgiften att lösa var att gå hindren och hitta den bästa vägen genom dem. Inte helt lätt för mig som helt saknar erfarenhet av hinderkörning. Lotus fick följa med oss på promenad kors och tvärs genom hinderområdet – fast han var nog mer intresserad av att äta gräs än att titta på lämpliga vägar. Förutom att jag tyckte att det var svårt att bedöma var jag borde köra så insåg jag att jag har väldigt svårt att lära mig en bana.

Första uppgiften blev att köra en uppmätt slinga på tid och hålla sig inom maxtiden. Det var definitivt inga problem. Lotus travade på med god energi där vägen var bra och även om vi tillät oss att skritta där det var lite mera knöligt så höll vi oss väl inom maxtiden.

Ja, sen var det dags att ge sig i kast med hindren. Började med Hagen, som var relativt enkelt eftersom det är både platt och överblickbart. Men det var svårt ändå. Jag hade svårt att bedöma vägarna och blev osäker på vart jag skulle. Och när jag blev ostadig blev Lotus förstås vinglig och lite osäker och tappade även bjudningen. Fortsatte med Macken, som innehöll lite mera svårigheter. Körde fel flera gånger tills vi insåg att det bästa var om jag överlämnade vägvalet till Å, som hojtade direktiv till mig medan jag koncentrerade mig på körningen. Då gick det bättre. Men det är en ovan situation för både mig och Lotus. Vi är ju vana att träna dressyr under ”ordnade former” alternativt att bara ”lalla på” ute. Nu skulle vi plötsligt kommunicera genom lite krångligare terräng och jag tror att vi blev lite ställda båda två.

Vidare till Målarhindret, som var rejält kuperat. Förutom att jag även här blev osäker på vägen så var det en väldigt ovan situation att köra med lite fart uppför och nerför backar och bland stock och sten. Första varvet blev inte heller nåt vidare, men andra gången, när jag lämnade över planeringen helt till Å och bara körde, ja då fick jag faktiskt en känsla av att vi hittade flytet och Lotus var jättelycklig och fick massor av energi.

Fjärde och sista hindret var Vattnet. Lotus var först lite tveksam till att gå ner och blöta fötterna, men ganska snart kom han ihåg att det där hade han ju gjort förut och sen travade han glatt ner i hindret. Och när just det problemet var avklarat så var det hindret egentligen inte särskilt svårt. Däremot började jag bli trött och fick rejält hjärnsläpp ett par gånger och valde väldigt konstiga vägar. A, som var dagens tränare, var inte alltför imponerad och tog ett ordentligt taktiksnack med både mig och Å. Och sen körde vi, oj vad vi körde. Kunde ta hindret i ganska bra tempo och med relativt snäva svängar och det kändes hur bra som helst. Så himla kul! Och Lotus var hur lycklig som helst. Att han gillar det här med maraton är det inget snack om.

Nu var dagens träning egentligen avslutad, men vi tog en sväng runt området och körde två av hindren igen. Nu hade vi liksom fått lite bättre flyt och lärt oss dels hur vi skulle samarbeta alla tre och dels att vi faktiskt kunde ta snävare vägar än jag först trott. Men sen tog Lotus slut. Han hade då gått med vagnen i nästan två timmar, även om det blev en del vilopauser, och dessutom fått mycket att tänka på så han hade all rätt att vara trött. Men att han hade gillat dagens övningar var tydligt, en glad och lycklig häst hela tiden. 

Och jag hade lärt mig en hel del. Som till exempel att det är väldigt svårt att köra hinder… Jag måste våga lita på att Lotus faktiskt reder ut situationen och lämna över en del av ansvaret på honom, men ändå ge honom så pass mycket stöd att han känner att han kan lita på mig. Och så måste jag ha honom mera lösgjord och framme på tömmen så att han blir lätt att manövrera. Men nog ska jag kunna lära mig även det här om jag bara får träna lite. Vi hade ju faktiskt problem även med precisionskörningen i början, innan jag lärde mig ”tänket” där. Nu har vi en ny, och svårare, utmaning. Men Lotus kan, det är inte han som är problemet. Med en van kusk skulle han förmodligen gå klockrent genom hindren. Han är både modig och entusiastisk. Med andra ord har jag en perfekt häst att jobba med, nu är det bara att se till att träna. Kul var det i alla fall, väldigt kul!

Vi hade ingen större brådska hem när vårt pass var avslutat. Vi njöt av lunch och fika, alla tre, och kunde imponeras och inspireras av ekipagen som tränade efter oss – de där som hållit på ett tag och är sådär duktiga som jag också önskar att jag kan bli så småningom.

Och idag får Lotus en väldigt välbehövlig vilodag. Det är han värd efter att under en helg ha arbetat så mycket att det räcker för en hel månad!