I söndags var jag mer trött på Lotus än jag nånsin trodde att jag skulle kunna bli. Vi var ute på långpromenad och han var verkligen hemsk. På riktigt. Det började redan när vi inledde med att gå en bit på landsvägen. Lotus är inte ett dugg rädd för bilar, men nu kastade han sig både rakt upp i luften och rakt ut på vägen flera gånger, bara för att vi blev passerade av helt vanliga personbilar. Kaoset fortsatte när vi kom in på skogsvägen. Det var ganska isigt och jag försökte att gå där det fortfarande var snö kvar – tänkte att Lotus som var ordentligt broddad kunde gå på isen. Men gång efter gång blev jag omsprungen och mer eller mindre omkullknuffad av en ivrig häst. Jag skällde på honom och jag kan nog erkänna att jag använde både knytnävar och armbågar för att försöka få honom att förstå att han måste respektera mig, men hans minne var extremt kort. Jag kände verkligen att det inte var mycket kvar av mitt tålamod med en konvalescenthäst. Därför visste jag inte riktigt om jag skulle se fram mot eller fasa för tisdagens veterinärbesök. Ett bakslag och en förlängning av konvalescentperioden skulle nog ta mig ganska nära ett sammanbrott.

Som tur var så gick det bra på kliniken. Vi började med att Lotus fick springa på löpargången och veterinären tyckte att han var helt ohalt rakt fram. Fortsatte i ridhuset, där jag försökte att visa Lotus i trav på volt. Gick väl lite si och så, traven innehöll en hel del hopp och studs, men veterinären fick i alla fall se vad han ville. Fortsatte med lite böjprov och sedan var diagnosen klar. Den mer akuta skadan är utläkt och jag kan börja hantera Lotus som en ”vanlig” häst, vilket innebär att vi på ungefär två veckor kan vara tillbaka och någorlunda normalt arbete och att han är redo att gå ut i hagen igen. Samtidigt konstaterade veterinären att Lotus i vanlig ordning är lite ”ytterhalt” och att det handlar om hans vanliga problem. Detta hade nog blivit något värre än innan Lotus drog på sig den här senaste skadan och det kan förmodligen förklaras med att han inte fått röra på sig lika mycket som han behöver under den senaste tiden. Därför ska vi hantera det problemet genom att komma igång och jobba honom igen och i stort sett ska jag blunda för den problematiken tills vidare. Så länge Lotus är glad och arbetsvillig och fungerar bra i jobb är det inget som jag behöver oroa mig för. Men om han skulle bli märkbart sämre, kanske till och med halt, så ska jag åka till kliniken direkt för då behöver han behandling. Veterinären avslutade med att säga att ”vi ses om tre-fyra månader” – det var hans sätt att säga att ungefär så länge skulle Lotus sannolikt fungera innan han behöver lite hjälp på traven igen. Jag vill ju förstås hoppas att det tar lite längre tid…

Så ja, jag är väldigt lättad över att vi nu kan dra ett streck över den här skadan och gå vidare. Samtidigt kan jag inte låta bli att oroa mig för de mer kroniska skadorna, och jag avskyr verkligen att bli påmind om dem. Det fanns en kort period när jag nästan lyckades glömma bort att jag har en trasig häst, men nu känns det som om jag ständigt blir påmind.

Nästa anledning till oro och ångest är att släppa ut Lotus i hagen igen. Jag vill verkligen inget hellre än att han ska få gå ut till sina kompisar, men samtidigt kan jag drömma mardrömmar om hur Lotus sladdar runt okontrollerat i en lerig hage. Jag ska försöka att avdramatisera utsläppet genom att dels låta honom springa lös i ridhuset och dels låta honom mellanlanda i en större sjukhage/mindre hage innan han får gå ut på riktigt.  Sen är det väl bara att bita ihop och släppa ut honom och försöka att bortse från alla skaderisker. Jag kan inte ”linda in Lotus i bomull” utan han måste få vara häst. Dock hade det känts bättre om det varit en annan årstid med lite bättre markförhållanden i hagarna.

Tillbaka från kliniken passade jag på att ge Lotus ett motionspass. Efter en promenad försökte vi tömköra på ridbanan. Det gick bra så till vida att Lotus var väldigt fin och jobbade bra, men gång efter annan flög han i luften i fullständigt galna bocksprång. Såna där när han på en och samma gång tvärstannade och samtidigt sköt ifrån med bakbenen med all kraft så att jag fick kaskader av ridbanegrus över mig. Jag hade tillräckligt långa tömmar för att hela tiden vara på behörigt avstånd från hans bakfötter, men kände flera gånger att jag var nära att tappa honom. Insåg därför att jag var tvungen att avbryta övningen (vi har inget staket runt ridbanan…) och fortsätta i ridhuset. Där var han tack och lov klart lugnare, men jobbade fortfarande bra.

Som avslutning släppte jag honom lös, i tron att han skulle passa på att springa av sig. Men i stället för att ta chansen att njuta av friheten så höll han sig intill mig och skrittade mest runt. Det var inte förrän jag tjoade åt honom och nästan jagade honom lite som han visade upp trav och galopp och ett och annat bocksprång, men han höll sig fortfarande förvånansvärt lugn. Men förhoppningsvis kan lite mer krävande arbetspass och lite lösspringande i ridhuset göra att han successivt lugnar ner sig och så fort jag vågat släppa ut honom i hagen tror jag att min gamla vanliga trevliga häst är tillbaka igen. Jag längtar efter honom!

Den goda nyheten är att veterinären konstaterade att det ”bara” är mjukdelsskador; senorna runt kotan eller ett ligament. Han verkade inte det minsta oroad utan poängterade flera gånger att det här kommer att läka och att Lotus kommer att bli bra den här gången också. Den dåliga nyheten är att det krävs ytterligare tre veckor med lugn skritt och absolut inget hopp och bus för att Lotus ska läka. Och alla vi som känner Lotus förstår precis hur lätt det kommer att bli…

Det är lite osäkert om det är så att den ursprungliga skadan var värre än veterinären trodde från början, om jag satt igång lite för snabbt eller om det helt enkelt är Lotus bocksprång som ställt till det. Jag tror faktiskt på det sistnämnda. De där tokiga sprången som Lotus inte kan låta bli att ta och där han landar på ett framben – det är klart att det är lätt hänt att han landar fel och överanstränger ett ben som redan är skört. Men visst kan det även vara så att både jag och Lotus var lite för ivriga att komma igång och att jag lät honom ta i lite mer än vad som var lämpligt.

Nåja, oavsett vad som hänt så är Lotus halt igen och veterinären såg inga tecken på att det är leden som är skadad, vilket i och för sig är skönt. Nu får han bara röra sig ordnat och kontrollerat i skritt de närmaste tre veckorna, vilket självklart innebär sjukhage. Han fick även en cortisonspruta och ska ha ytterligare tre såna med några dagars mellanrum för att hjälpa läkningen lite.

Det bästa sättet att motionera Lotus på för att undvika bocksprång är sannolikt körning. Tömkörning är helt uteslutet, det är då han gör mest krumsprång. Veterinären insåg helt klart problematiken med en överenergisk häst och frågade om det gick att skritta honom trött. Jag bara tittade på honom och frågade hur länge jag fick hålla på… Klart är i alla fall att Lotus gärna får gå både mycket och länge, bara han gör det någorlunda rakt fram och utan luftsprång. Tänk om det gick att förklara för Lotus att bocksprång och allmänt dåligt uppförande inte riktigt ingår i rehabträningen och att alla såna tilltag snarare förlänger fängelsevistelsen, förlåt, jag menade sjukhagevistelsen. Ibland vore det onekligen enklare om hästar förstod det där med orsak, verkan och konsekvenser!

Så ja, det känns helt klart lite motigt nu. Jag som trodde att vi skulle kunna komma igång och träna nu; istället är det bara att ställa in sig på en ny konvalescensperiod. När de tre skrittveckorna är avklarade får vi börja trava lite försiktigt, efter ytterligare tre veckor vill veterinären se Lotus igen – om vi får klartecken då kan vi äntligen börja jobba på riktigt igen. Det som jag trodde var en liten enkel skada kommer att innebära totalt nästan tre månaders konvalescens. Det är sånt här som får en att undra lite varför man valt just hästar som hobby… Men ja, det kunde varit värre. Det är ju trots allt inte Lotus ”vanliga” problem som spökar, just det här ska inte påverka hans hållbarhet i längden och det faktum att vi faktiskt får hålla igång med körning gör ju att vi i alla fall kan göra nåt slags jobb och att Lotus inte kommer att hinna tappa så mycket. Vi ska nog ta oss igenom det här också, men jag kan inte låta bli att irritera mig på att vi inte hinner njuta av det faktum att vi faktiskt fått bukt med Lotus gamla problem – istället får vi nya problem att tampas med!

Insåg att Lotus måste hållas igång varje dag för att hålla sig någorlunda i skinnet. Tillbaka från kliniken spände vi därför för vagnen och tog en ganska ordentlig skrittrunda på landsvägen. För Lotus var det delvis nya vägar och han var väldigt pigg och entusiastisk. Men han höll sig faktiskt lugn och turen var riktigt trevlig, trots duggregn och gråväder. Dock fick vi inse att en sak som definitivt inte fungerade var att stå stilla; vid två tillfällen mötte vi folk vi kände, men att stanna för att prata med dem var helt otänkbart, Lotus höll på att bokstavligen krypa ur både skinnet och vagnen.

Hade egentligen planerat att köra utomhus i helgen, men varken väder eller underlag (regn och lera) inbjöd till utomhusaktiviteter så det fick bli tömkörning i ridhuset i stället. Lekte med skolor och sidvärtsrörelser i skritt och Lotus var jättefin. Det syntes verkligen att han vill börja jobba igen.

Och idag har vi varit på återbesök hos veterinären. Ett av världshistoriens snabbaste klinikbesök för övrigt – tror nästan att Lotus var lite besviken över att han inte hann prata så mycket som han ville med alla sina kompisar där. Dock hann han umgås lite med veterinären – och slita loss en ”flärp” från dragkedjan på hans jacka. Matte skämdes, veterinären skrattade – och Lotus var väldigt nöjd.

Veterinären noterade direkt att svullnaden runt kotan var borta och efter ett par vändor på löpargången och ett par böjprov så konstaterade han att det inte syntes nån hälta. För säkerhets skull ville han dock även se Lotus på böjt spår. Dock vågade han inte låta mig släppa ut honom på linan eftersom jag redan berättat att Lotus var minst sagt överladdad. Därför fick jag i stället springa med på volten och hålla Lotus i schack. Veterinären var nöjd med vad han såg även på volt och Lotus var att betrakta som friskskriven.

Men, även om skadan nu anses vara läkt så är Lotus fortfarande skör. Veterinären tyckte inte om att höra att Lotus hoppat och bockat i hagen och studsat ur en sko av bara farten. Därför kom vi överens om att han ska gå i stor sjukhage i ytterligare två veckor medan jag sätter igång honom. Helst ska han köras och det får gärna vara både länge och ofta, men han ska framför allt skritta och absolut inte hoppa och studsa. Lite travsträckor är OK, rakt fram och på bra underlag, men det ska vara organiserat och kontrollerat. Inte Lotus allra bästa gren med andra ord, men just framför vagnen tror jag att det ändå går bättre än när jag själv befinner mig på marken.

Jag vill verkligen inte vara den där som ”lindar in min häst i bomull” och är överdrivet försiktig. Hästar måste få vara hästar. Men nu fick jag, tyvärr, bekräftat att Lotus är lite skör och klen och att jag nog måste vara lite extra försiktig med honom i vissa lägen. Just nu är han förstås lite extra skör eftersom han har en nyligen läkt skada, men även annars måste jag undvika tunga och sliriga underlag (djup lera) eftersom han på grund av sina gamla skador inte riktigt tål samma saker som ”normala” hästar. Jag har haft det på känn, därför kändes det egentligen ganska skönt att få det bekräftat av en veterinär så att jag inte behöver känna att det bara är jag som är pjoskig. Tyvärr blev dock hela den här historien en lite plågsam påminnelse om att Lotus inte är riktigt så hållbar som jag faktiskt började tro nu när han hade fungerat så bra så länge. Samtidigt var veterinären väldigt positiv och verkade inte tro att just den här skadan skulle ge honom några men. Så vi kommer igen den här gången också! Och nu vet jag vad jag ska göra på mitt jullov – långa turer med Lotus.

Lotus har helt klart mognat. För några år sedan var en Lotus i sjukhage likhetstecken med en hopplöst överenergisk och stökig häst som knappt ens gick att promenera med. Nu har han tillbringat drygt en vecka i sjukhage – och är fortfarande både lugn och snäll och verkar relativt nöjd med livet. Visst är han pigg när vi promenerar och visst är han lite mer ”pysslig och plockig” än vanligt, men inte värre än att han fortfarande känns helt OK att hantera. Och detta trots att han är i hög kondition och van vid relativt hård träning.

Vi promenerar ungefär en timme varje dag. Ofta sker promenaderna i kvällsmörker, i pannlampans sken. För att få bra promenadvägar och undvika det som är mest knöligt och lerigt så blir det en hel del ”fram och tillbaka” på de närmaste grusvägarna. Inte alltför spännande med andra ord. Tack och lov så har jag kommit på det perfekta sättet att ändå få riktigt trevliga promenader: jag har fyllt min telefon med nedladdade radioprogram och promenerar nu framför allt till ”Sommarpratarna”. Plötsligt går tiden fort och det händer att vi tar en liten extra sväng bara för att jag vill höra det sista av programmet!

Igår hämtade jag min nya sele! Har inte hunnit studera den i detalj än och framför allt så har jag inte hunnit prova den på Lotus, men en sak vet jag: den är fantastiskt fin, ännu finare än jag vågade hoppas, och jag längtar verkligen efter att få köra med den. Hoppas på att hinna prova – och fotografera – den i morgon.

Med en ny fin sele i skåpet känns det beslut som jag nu nästan tagit ännu mera rätt. Beslutet att inte köpa någon ny sadel och låta Lotus vara körhäst på heltid i stället. Tanken har funnits ett tag och när vi var hos veterinären pratade vi lite om hur bra Lotus mår av körningen, jag berättade att jag nu inte ridit Lotus på nästan tre månader – och att han aldrig mått så bra som nu. Jag sa i och för sig inte att jag trodde att det fanns något direkt samband mellan att Lotus fungerade så bra nu (innan skadan förstås) och det faktum att jag inte ridit honom på länge, men jag förstod ändå att veterinären nog tyckte att det var ganska bra att jag inte red. Jag frågade då om han trodde att jag skulle kunna förlänga den tid som Lotus faktiskt skulle fungera i träning om jag valde att helt avstå från ridning. Hans svar kom direkt och självklart: ja, det skulle jag troligen göra.

Jag saknar egentligen inte ridningen särskilt mycket och har flera gånger kommit på mig själv med att fundera på hur jag ska hinna med att börja rida igen, då finns det ju inte lika mycket utrymme för körning och tömkörning. Dessutom krävs det ju en stor investering i form av en ny sadel om jag ska börja rida igen, och det är väl egentligen just det som är upptakten till att jag nu ens funderar i de här banorna. Det riktigt roliga med ridningen, och som jag saknar, är träningarna för S, men mina egna pass däremellan har inte alltid känts så roliga och ibland har jag ridit bara för att jag känner att jag borde. Så känns det nästan aldrig med körningen eller tömkörningen, den är i stort sett alltid rolig.

Så ja, en tanke har definitivt fötts i mitt huvud och det lutar alltmer åt att jag låter Lotus vara körhäst på heltid i fortsättningen – med hopp om att jag får ha glädje av honom lite längre på så sätt. Och det är ju trots allt körningen som vi båda tycker är absolut roligast. Dessutom har jag ju förmånen att stå i ett stall där jag har möjlighet att träna körning året runt samtidigt som jag har arbetstider som ger mig stor frihet och därmed ökad möjlighet att träna häst på det sätt som jag vill.

Till sist en rekommendation om ett inlägg på en av mina favoritbloggar, Veterinärstudenterna. Det här inlägget handlar om de där hästarna som kanske inte riktigt håller för träning på den nivå som deras ägare vill vara på, men som kan fungera alldeles utmärkt på en lägre nivå, kanske som läromästare åt en ryttare/kusk på hobbynivå. Så otroligt klokt tänkt! Och jag måste ju förstås bara tillägga: om hästen inte fungerar för ridning kan den kanske må alldeles utmärkt som körhäst!

Äntligen fick jag lite tid att samla tankarna efter lördagens veterinärbesök. Kan väl säga att jag ännu en gång är otroligt glad att jag lyssnade på min magkänsla. Minst lika glad är jag över att jag har en veterinär som verkligen känner min häst, bryr sig om honom och förstår hur viktigt det är att han får rätt omhändertagande.

Det första veterinären sa när han fick syn på Lotus var ”oj vad han ser ut om kotan”. Och ja, Lotus var verkligen tydligt svullen runt kotan. Veterinären visste ju redan vad som hade hänt, och frågan är om han inte redan hade diagnosen delvis färdig. Han började prata om både inflammerade kotor och trasiga gaffelband. Jag som hade hoppats på att jag kanske inbillat mig den här gången och att jag skulle behöva förklara och ursäkta varför vi ens var där. Istället blev vi inskickade på röntgen som sedan åtföljdes av ultraljud. Klart att jag hann bli orolig! Dock fick jag några lugnande ord från veterinären, som förklarade att han bara ville vara säker i sin diagnos och att det nog inte var alltför allvarligt.

Röntgen visade att det inte fanns några frakturer. Dock muttrade veterinären om att hovbenet inte såg nåt vidare ut, vilket i och för sig varken var något nytt eller någon överraskning, men jag ville inte riktigt bli påmind om det. Det syntes också att det var inflammerat runt kotan. Ultraljudet visade också på en inflammation samt att ett pyttelitet benfragment slitits loss från kotsenbenet och följt med senan.

Veterinären verkade dock inte alltför oroad och sa att Lotus kommer att bli frisk även denna gång. Han sammanfattade det som att Lotus var rejält överansträngd i och runt kotan, både i leder och senor, och att detta alldeles säkert hänt när han gick i bottenlös lera eftersom det blir en väldigt ansträngande belastning. Det hela har inte något direkt samband med hans gamla skador, men det är klart att Lotus är lite extra skör just på grund av sina gamla problem och att han därför drabbades lite hårdare än vad han skulle ha gjort annars.

Behandlingen blev lite kortison i blodet mot allmän svullnad och lokal behandling i kota och kotsenben med ”tuppkam”. Lotus ska stå i sjukhage en vecka och promeneras. Sedan blir det en vecka i vanlig hage och skritt framför vagnen (ja, veterinären ordinerar alltid körning som igångsättning, aldrig ridning) innan vi ska tillbaka och visa upp oss igen.

Ja, det var verkligen tur att jag åkte till kliniken och att jag fick en tid så snabbt. Annars hade det nog kunnat bli en betydligt allvarligare skada. Om jag förstått sambanden rätt så är det nu området runt kotan som drabbats och inte runt hovbenet, som ju är Lotus stora svaghet. Därför är det kanske trots allt inte ett alltför allvarligt bakslag utan "bara" ett högst irriterande och onödigt avbrott i träningen. Men det är klart att även kotan varit utsatt för stor belastning tidigare och därför är extra skör och sannolikt drabbades hårdare än vad den skulle ha gjort på en ”normal” häst.

Dock blev besöket en plågsam påminnelse om att Lotus tid som fungerande häst nog ändå är ganska begränsad. På sista tiden har jag kommit på mig själv med att för första gången på många år våga betrakta Lotus som någorlunda frisk och faktiskt våga planera för nån sorts framtid för honom. Nu kändes det som om den känslan ännu en gång fick sig en törn.

I måndags var Lotus väldigt svullen i benet när jag kom till stallet, men då hade han också tillbringat det senaste dygnet i box och sjukhage så det var kanske inte så konstigt. Tog en lång promenad och skrittjobbade sedan lite på töm i ridhuset. Lotus var väldigt pigg, väldigt entusiastisk och väldigt arbetsvillig. Lät honom trava lite på en volt för att se hur han såg ut och tyckte nog att han gick i stort sett rent. När vi kom in i stallet igen var också svullnaden nästan helt borta. Det hela kändes med andra ord ganska hoppfullt.

På tisdagen fick Lotus gå ut i hagen med sina kompisar igen och på tisdagskvällen var han knappt svullen alls. Att jag låtit honom gå med lindor hela dygnet gjorde säkert sitt till. Vi gjorde som dagen innan; en ordentlig promenad och sedan lite tömkörning i ridhuset. Lotus var minst lika pigg den här gången och tyckte att skritt var en ganska onödig gångart. Lät honom därför travjobba en del och han såg jättefin ut, sådär härligt rörlig och väldigt energisk. Tittade och tittade på honom för att försöka utröna om han gick rent eller inte och ena sekunden tyckte jag att det såg bra ut, för att i nästa tycka att han såg lite ojämn ut. Bestämde mig dock för att han var frisk nog för att röra på sig lite, även om vi inte körde ett fullt pass. Då var ju dessutom hypotesen fortfarande att hältan orsakades av en sårsvullnad och då kändes det inte som om det gjorde så mycket om han travade lite, även om han inte var hundra procent ren.

Men det var igår… När jag kom till stallet i morse och plockade av lindorna tyckte jag att benet såg jättebra ut och att svullnaden i stort sett var helt borta. Satte på tömkörningsgrejorna och gick ut. Lotus tog några ivriga travsteg i stallgången – och då hörde jag tydligt att han inte gick rent. Lät honom därför springa lite på stallplan och det var ingen tvekan, han är oren på vänster fram. Såret är i stort sett läkt och svullnaden är i princip borta, men hältan är kvar. När han hade en liknande åkomma tidigare i höst försvann hältan långt innan svullnaden var helt borta.

Konfererade lite med A, gick en promenad och funderade och kom fram till en ny hypotes: Lotus tillbringade ju två dagar i ordentligt djup lera. Orsaken till att han går med specialskor är att djupa böjsenan lätt blir överansträngd i sitt fäste mot hovbenet och de höga klackarna på skorna gör att han inte trampar ner lika djupt och senan blir då inte lika ansträngd. Att gå i djup lera måste ju rimligen innebära extra stor belastning på denna sena och gissningsvis är det det som orsakat hältan denna gång. Den ”svampiga” svullnaden han hade de första dagarna kanske inte bara berodde på ett infekterat sår utan även på en ansträngd sena. Jag är ju förstås inte säker på att det verkligen är så här, men det låter relativt logiskt.

Och vad gör vi nu? Lotus fick gå ut i hagen med sina kompisar även idag, med båda frambenen lindade i hopp om att det gör nån slags nytta. Jag försöker att få tag på vår veterinär för att diskutera hur vi bäst hanterar situationen. Har även bokat en tid på kliniken, men den första tiden jag kunde få var nästan tre veckor bort. Men om det nu är som jag tror kanske det trots allt är vila som är den bästa behandlingen. Så nu väntar vi och ser. Igen.

Och ja, jag klandrar förstås mig själv oändligt mycket för att jag inte reagerade direkt när jag såg hästarna i den djupa leran runt höbalen. Självklart skulle jag då ha ställt Lotus i sjukhage och sett till att balen blev flyttad innan han fick gå ut igen. Men det är lätt att vara efterklok. Och jag kunde kanske egentligen inte förutse vilken skada det djupa underlaget kunde göra. Nu vet jag bättre!

Idag har vi varit hos veterinären för att göra en utvärdering av specialskoningen och Lotus fick med beröm godkänt! Veterinären ser fortfarande en liten rörelsestörning på böjt spår, men rakt ut är han helt ren och hältan förvärras inte av böjprov. Slutsatsen är att specialskorna med kilklack faktiskt gör nytta (och tur är väl det med tanke på hur dyra de är…) och att Lotus nu nog är ungefär så frisk som man kan förvänta sig av honom. Veterinären var väldigt nöjd med vad han såg, tyckte att Lotus var jättefin i kroppen och en allmän hälsokontroll med böjprov runt om visade inga som helst problem. Liksom flera gånger tidigare sa han att den där lilla lilla hältan som ändå finns inte är något att bry sig om i Lotus fall och så länge jag tycker att han fungerar bra i träning så betyder det att han faktiskt mår bra.

Visst, vi har ett problem och nu har jag också fått ett namn på diagnosen: strålbenshälta (det stod faktiskt om det i senaste Ridsport, och där stod det också att det ofta gick att lösa med rätt skoning och träning). Problemet är värre på vänster fram än på höger och kanske det delvis kan förklara varför Lotus alltid har lite svårare i vänster varv. Det faktum att skillnaden mellan varven trots allt blivit allt mindre samt att Lotus numera nästan går bättre i vänster varv än i höger när vi väl kommit igång, tyckte veterinären var ett väldigt positivt tecken. Om vi däremot kommer till ett läge där vi faktiskt inte ”får loss” vänstersidan ska jag nog vara lite observant. Jag förstod också att jag ska vara försiktig med upprepade snäva svängar, framför allt åt vänster, men det visste jag ju redan. I övrigt fick vi inga som helst restriktioner; fortsätt precis som du gjort, var ordern. Och den här gången brydde jag mig inte ens om att fråga om det var nåt särskilt jag skulle göra/inte göra/undvika eftersom jag vet att svaret alltid är jag redan vet allt det där och gör så rätt som man rimligen kan göra.

Det var en väldigt positiv veterinär jag träffade idag. Förra hösten pratade han om att Lotus, med de diagnoser han hade, förmodligen inte skulle hålla mer än kanske ett par år till. Idag var han klart mer optimistisk och sa att visst kommer vi så småningom att komma till ett läge där det faktiskt inte går att göra mer, men just nu kändes den dagen långt borta. MRI-undersökningen var helt klart väldigt avgörande och det faktum att vi nu faktiskt VET vad det är för problem Lotus har och därmed har möjlighet att hantera det ger oss helt andra förutsättningar att hålla Lotus frisk och kry ett bra tag till. Och kilskorna får han fortsätta med. Hovslagaren har sagt att det finns en risk för att trakterna på sikt tar skada av dessa skor och det var också veterinären medveten om. Dock menade han att det finns alternativ att ta till om det problemet skulle uppstå.

Ännu en gång fick jag beröm av veterinären, som sa att han var djupt imponerad av det jobb jag gjort med Lotus och att vi faktiskt kommit dit där vi är idag. Och det är klart att jag blir stolt när jag får höra det! Jag vet ju att jag tagit mig an en uppgift som ibland känts nästan oöverstigligt svår och alla som följt mig vet att jag mer än en gång misströstat och varit nära att ge upp. Men samtidigt har jag fått så mycket tillbaka att det oftast inte har varit särskilt svårt att ta nya tag och komma igen och att få denna uppskattning och erkännande från en erfaren veterinär, det betyder förstås jättemycket. Men det som betyder mest av allt är förstås den uppskattning jag hela tiden får från Lotus i form av en glad och arbetsvillig häst!

Så nu ser vi framåt och vågar planera för diverse aktiviteter framöver. I slutet av augusti ska jag tävla på Johannesberg och faktum är att jag är väldigt sugen på att, förutom dressyr och precision, även starta i maraton. I så fall blir det dock bara i debutantklassen, vilket betyder färre hinder men framför allt en kortare sträcka att springa och ett lägre. Mitt sunda förnuft säger mig att jag nog ska undvika att trötta ut Lotus alltför mycket, det är nog då risken är som störst för skador. Men jag ska fundera ett tag till på om det verkligen är värt risken.

Idag har jag lärt mig nåt nytt: även Lotus kan faktiskt drabbas av en alldeles vanlig skada. En sån där skada där man kan tänka att vad skönt, det där har snart läkt ut av sig självt. Det visade sig nämligen att Lotus hade en blödning i hoven eller möjligen en hovböld. Puh!

Veterinären verkade dock inte helt nöjd med att se oss på kliniken, alldeles för tidigt. Han presenterade Lotus för en ny veterinär med orden "det här är en gammal kompis, vi vill inte hitta några hovledsproblem". Jag förklarade att Lotus fungerat bra tills han plötsligt en dag kommit in från hagen och varit ordentligt halt och dessutom svullen i benet. Det fick veterinären att hoppa över den första impulsen, som var att bedöva hoven, och i stället börja undersöka hoven med visitertång. Han fick en liten smärtreaktion i tån och nästa steg var att gå bort till hovslagaren som fick ta av skon så att det gick att undersöka noggrannare. Hovslagare och veterinär var helt överens om att det fanns en ömhet i hoven. Veterinären var helt säker på att det var en blödning; hovslagaren trodde på hovböld. Själv struntade jag i vilket, jag ville bara ha en bra förklaring.

Någon böld hittades dock aldrig så nu tror vi på att det troligen är en blödning. Hovslagaren visade hur Lotus rocking-toe-sko bildar ett litet hålrum under skon framme i tån och där kan det tyvärr lätt samlas grus. Det troliga är att det legat en sten där och tryckt på hoven och orsakat en blödning. När hovslagaren satt tillbaka skon fyllde han hålrummet med silicon, dels för att hindra mer grus från att komma in och dels för att ge lite stötdämpning. Lotus ska nu gå på butta en vecka för att ta bort smärtan och i bästa fall är han ohalt inom några dagar och då kan vi börja jobba lite försiktigt. Det finns dock en liten risk att det trots allt är en hovböld eller att han fått en inflammation i sulan, då krävs kanske ytterligare åtgärder.

Ja, det var faktiskt ett lite annorlunda klinikbesök. Inte den där vanliga oron och definitivt inte den vanliga diagnosen. Jag kände mig oerhört lättad när jag åkte därifrån, även om jag faktiskt oroat mig ovanligt lite även före besöket. Nånstans hade jag nog känt på mig att det här inte var de gamla vanliga problemen. Nu är det bara att hålla tummarna för att det faktiskt var så här enkelt. Känns ju minst sagt ovant att få en så här ofarlig diagnos!

Hur lättad jag än är kan jag dock inte låta bli att irritera mig lite på att denna hälta kom extremt olämpligt. Vi hade tre tävlingar inplanerade under den här perioden, nu missar vi allihop. Vi var ju till och med anmälda till en uppsutten dressyrtävling, men det är tydligen inte meningen att vi ska hålla på med sånt. Nåja, jag är oerhört tacksam för att Lotus med största sannolikhet snart är på gång igen så att vi kan börja träna och ha kul igen!

I morse hade jag planerat för körning, ute på vägarna. Ett ösregn fick mig dock att ändra mig så det blev tömkörning i ridhuset i stället. Visst hade jag kunnat köra inne, men jag ville inte att Lotus skulle behöva dra vagnen på det ganska tunga underlaget någon längre stund eftersom han fortfarande ska gå lite lättare jobb. Vi skrittjobbade länge och Lotus var riktigt trevligt lösgjord och rund i formen. När han sedan fick jogga igång på stora volter såg han riktigt fin ut och han gjorde även fina öppnor och skänkelvikningar i trav. För att göra arbetet lite roligare tog jag även fram några cavaletti-bommar som han fick trava över. Det gjorde han med stor entusiasm och höga benlyft och såg väldigt trevlig ut.

Igår var jag på en väldigt intressant föreläsning med ”min” veterinär Chris Johnston. Han pratade mycket om hur hästen fungerar och hur den påverkas av såväl arbete som ryttarens inverkan och förstås även en hel del om varför vissa skador uppstår och hur man hanterar dem. Egentligen sas inte särskilt mycket som jag inte redan visste – jag har ju trots allt varit kund hos Chris i ganska många år och lärt mig mycket under tiden – men föreläsningen gav en hel del bakgrund och fördjupad kunskap. Jag fick också mycket bekräftelse på att jag gör rätt samt ett ännu större förtroende för Chris som veterinär.

Jag kan ärligt säga att om jag inte redan var stamkund hos honom skulle jag helt klart ha valt honom som veterinär efter att ha hört denna föreläsning. Förutom att han har en otrolig kunskap och erfarenhet och ett genuint hästkunnande så uppskattar jag verkligen hans sätt att se på hästar. Hans grundtes är att hästar är gjorda för att arbeta och att de mår bra av just arbete. Därför är han också väldigt mån om att snabbt få tillbaka en häst i arbete efter en skada (något som ju praktiserats mycket på min häst) och menade även att ibland kanske det till och med är rätt att jobba hästen (fast på rätt sätt) även om den känner viss smärta. Samtidigt är han väldigt ödmjuk inför hästarna och pratade om att vi har ett ansvar för att de får utföra rätt sorts arbete, vilket kanske inte alltid är just det som vi tänkt oss, samt att häst och ryttare fungerar tillsammans. Intressant var också att det mesta av hans resonemang kring hur hästen påverkas, och slits, av att arbeta mynnade ut i att ryttaren egentligen påverkar hästen på ett negativt sätt och att det därför är bra att även jobba hästen på andra sätt än under ryttare. Nu nämnde han inte just körning, däremot tömkörning, men jag vet ju att han är en stor förespråkare för körning.

Han pratade också mycket om vikten av att ha en helhetssyn och att verkligen hitta grundorsaken till problemet och inte bara behandla symptomen; något som borde vara en självklarhet men tyvärr har jag sett alltför många exempel på att alla veterinärer inte jobbar så. Och mitt i alla vetenskapliga resonemang förstår han verkligen att vi hobbyryttare ser våra hästar som våra nära vänner, ja snarast en familjemedlem, och han vill verkligen hjälpa oss att få våra hästar att fungera.

När Chris skulle förklara varför han verkligen brinner för att arbeta som veterinär, refererade han till en person i publiken som varit kund hos honom i många år och där man tillsammans kommit till rätta med flera skador. Den hästägaren upptäcker numera att hästen har problem innan problemet ens egentligen hunnit bli ett riktigt problem och Chris sa att det var den typen av fall som var allra roligast att jobba med. Att det var mig han syftade på var ganska solklart.

Så fick jag då äntligen resultatet från magnetröntgen. Och jag tror faktiskt att det var ett ganska bra besked, åtminstone lät det så på veterinären. Måste erkänna att jag hade lite svårt att hänga med både i terminologin och på en lite raspig telefonledning…. Undersökningen visade i alla fall att det är infästningen av djupa böjsenan mot hovbenet som utsätts för onödig belastning och att området därför ibland blir irriterat och ansträngt (och förmodligen inflammerat). Det var alltså inte hovleden som var problemet, och det lät som om veterinären tyckte att just det var positivt. Veterinären hade goda förhoppningar om att vi ska kunna minska denna felaktiga belastning med rätt skoning. Vad som behöver göras är att höja trakterna och korta tån och ytterligare förbättra överrullningen. Min hovslagare ska diskutera med veterinären och få direktiv om hur han ska sko. Kanske han också kan ge mig en lite bättre förklaring av själva problematiken. Jag fick som sagt beskedet lite hastigt på telefon utan att ha möjlighet att ställa så många frågor själv. Nu när jag funderat igenom det hela har jag förstås massor av frågor så jag ska göra ett försök att få tag på min ständigt stressade veterinär och se om jag kan få veta lite mer.

Hur som helst så känns det faktiskt som en ganska bra diagnos. Att nu faktiskt veta vad det är som stör Lotus och att det dessutom finns ett bra sätt att hantera detta problem känns väldigt positivt, nu slipper vi famla i blindo. Veterinären lät väldigt förhoppningsfull och uttryckte det som att ”Lotus nog skulle kunna springa i tio år till”. Nu tar jag nog just det med en stor nypa salt och självklart finns det inga som helst garantier, men jag tycker ändå att framtidsutsikterna ser klart ljusare ut än tidigare.

Jag fick också veta att försäkringsbolaget inte var särskilt glada över att jag gjort denna undersökning. Deras representant hade berättat för min veterinär hur mycket pengar min häst kostat dem och visst, jag vet att min häst är en stor förlustaffär för dem, men det känns väldigt märkligt och egentligen totalt irrelevant att låta det som hänt historiskt styra vilken vård han ska få nu. Nåja, jag har än så länge varken fått ett nej eller ja utan bara ett ”vi tycker inte om” så sista ordet är ännu inte sagt. Och om det blir ett nekande så kommer jag garanterat inte att acceptera det utan strid.

I går tog vi en härlig körtur i vårsolen. Våren dröjer, men på sina ställen var det faktiskt barmark och riktigt fint underlag. På andra ställen låg snön fortfarande kvar och bjöd på riktigt bra körmöjligheter. Vi travade på en hel del och Lotus var väldigt pigg och glad, ja till och med lite småbusig och påhittig. Tror att han uppskattade att få trava på lite kravlöst.

Idag var det som vanligt träning för S och Lotus var, som vanligt, jättefin. Han var inte riktigt sådär pigg som han varit de senaste gångerna, men självklart fanns såväl arbetsvilja som energi där. Han var jättefin i högervarvet redan från början, men med vänstervarvet fick vi jobba lite mer för att han skulle komma till eftergift. Där hade S i vanlig ordning en väldigt bra övning. Jag fick rida honom i öppna i skritt och få honom rund och låg. Ur det gick vi sedan över till trav, i samma öppna och med samma runda form. Eftersom jag alltid använder mitt körkommando och får honom i trav genom att säga ”sssss” så behöver jag inte ändra varken skänkelläge eller position och övergångarna blir därför väldigt fina. Travade nån halv långsida, tills Lotus började streta och ville komma upp lite igen. Avbrott till skritt och en liten volt där jag flyttade ut bakdelen och fick honom att böja igenom vänstersidan (vi rider ju aldrig volter i trav, men i skritt vågar jag använda volterna som hjälp för att lossa och mjukgöra). Sedan började vi om igen med öppna i skritt och trav. Efter ett par vändor med denna övning så hade jag en väldigt mjuk och eftergiven häst.

Galoppen blir verkligen bara bättre och bättre. Idag var högergaloppen låg, rund och riktigt samlad. Till min glädje var även vänstergaloppen nästan lika fin och stundtals kändes Lotus helt eftergiven även där. Väldigt trevlig känsla! Undrar om det inte var vår bästa galopp hittills. Högerfattningarna blev bäst om vi gjorde dem från skänkelvikning i trav. Vänstergaloppen fungerade bättre om vi gjorde samma övning fast i skritt. S är verkligen ett geni när det gäller att hitta just de övningar som fungerar bäst för just den situationen och dagen!

Kunde avsluta med fin trav på en häst som var helt lösgjord och taktmässig och gav mig en underbar ridkänsla. S öste beröm över Lotus och tyckte att han var finare än någonsin. Och jag var både väldigt nöjd och faktiskt lite stolt. Kan inte låta bli att känna en viss stolthet över det jobb som jag gjort med Lotus och det resultat som jag nu kan njuta av. Kanske njöt jag också lite extra idag. Även om jag inte har några som helst garantier för hur länge Lotus kommer att fortsätta att fungera så känns det ändå just nu mer hoppfullt än på länge. Jag har konstigt nog inte gått och oroat mig för att undersökningen skulle avslöja någon obehaglig sanning, men det är klart att det lite undermedvetet funnits en viss oro och jag kände en stor lättnad när jag fick ett bra svar som faktiskt kan hjälpa oss vidare.

Gläder mig också åt att jag har så fantastiskt bra människor runt mig och Lotus. Dels har jag ju mina underbara stallkamrater och väldigt duktig och pålitlig personal i stallet. Sen har jag mina engagerade och entusiasmerande tränare i både körning och ridning; två personer som verkligen lärt mig otroligt mycket och som är lika måna som jag om att hitta ett arbetssätt som fungerar för Lotus. Veterinären som hela tiden kämpar för att Lotus ska kunna fungera i bra arbete är naturligtvis oerhört viktig och nu har jag även knutit till mig en skicklig hovslagare som har gott samarbete med veterinären. Jag inser att jag är lyckligt lottad och har en fantastisk kunskapsbank till min hjälp.