Som tur var så gick det bra på kliniken. Vi började med att Lotus fick springa på löpargången och veterinären tyckte att han var helt ohalt rakt fram. Fortsatte i ridhuset, där jag försökte att visa Lotus i trav på volt. Gick väl lite si och så, traven innehöll en hel del hopp och studs, men veterinären fick i alla fall se vad han ville. Fortsatte med lite böjprov och sedan var diagnosen klar. Den mer akuta skadan är utläkt och jag kan börja hantera Lotus som en ”vanlig” häst, vilket innebär att vi på ungefär två veckor kan vara tillbaka och någorlunda normalt arbete och att han är redo att gå ut i hagen igen. Samtidigt konstaterade veterinären att Lotus i vanlig ordning är lite ”ytterhalt” och att det handlar om hans vanliga problem. Detta hade nog blivit något värre än innan Lotus drog på sig den här senaste skadan och det kan förmodligen förklaras med att han inte fått röra på sig lika mycket som han behöver under den senaste tiden. Därför ska vi hantera det problemet genom att komma igång och jobba honom igen och i stort sett ska jag blunda för den problematiken tills vidare. Så länge Lotus är glad och arbetsvillig och fungerar bra i jobb är det inget som jag behöver oroa mig för. Men om han skulle bli märkbart sämre, kanske till och med halt, så ska jag åka till kliniken direkt för då behöver han behandling. Veterinären avslutade med att säga att ”vi ses om tre-fyra månader” – det var hans sätt att säga att ungefär så länge skulle Lotus sannolikt fungera innan han behöver lite hjälp på traven igen. Jag vill ju förstås hoppas att det tar lite längre tid…
Så ja, jag är väldigt lättad över att vi nu kan dra ett streck över den här skadan och gå vidare. Samtidigt kan jag inte låta bli att oroa mig för de mer kroniska skadorna, och jag avskyr verkligen att bli påmind om dem. Det fanns en kort period när jag nästan lyckades glömma bort att jag har en trasig häst, men nu känns det som om jag ständigt blir påmind.
Nästa anledning till oro och ångest är att släppa ut Lotus i hagen igen. Jag vill verkligen inget hellre än att han ska få gå ut till sina kompisar, men samtidigt kan jag drömma mardrömmar om hur Lotus sladdar runt okontrollerat i en lerig hage. Jag ska försöka att avdramatisera utsläppet genom att dels låta honom springa lös i ridhuset och dels låta honom mellanlanda i en större sjukhage/mindre hage innan han får gå ut på riktigt. Sen är det väl bara att bita ihop och släppa ut honom och försöka att bortse från alla skaderisker. Jag kan inte ”linda in Lotus i bomull” utan han måste få vara häst. Dock hade det känts bättre om det varit en annan årstid med lite bättre markförhållanden i hagarna.
Tillbaka från kliniken passade jag på att ge Lotus ett motionspass. Efter en promenad försökte vi tömköra på ridbanan. Det gick bra så till vida att Lotus var väldigt fin och jobbade bra, men gång efter annan flög han i luften i fullständigt galna bocksprång. Såna där när han på en och samma gång tvärstannade och samtidigt sköt ifrån med bakbenen med all kraft så att jag fick kaskader av ridbanegrus över mig. Jag hade tillräckligt långa tömmar för att hela tiden vara på behörigt avstånd från hans bakfötter, men kände flera gånger att jag var nära att tappa honom. Insåg därför att jag var tvungen att avbryta övningen (vi har inget staket runt ridbanan…) och fortsätta i ridhuset. Där var han tack och lov klart lugnare, men jobbade fortfarande bra.
Som avslutning släppte jag honom lös, i tron att han skulle passa på att springa av sig. Men i stället för att ta chansen att njuta av friheten så höll han sig intill mig och skrittade mest runt. Det var inte förrän jag tjoade åt honom och nästan jagade honom lite som han visade upp trav och galopp och ett och annat bocksprång, men han höll sig fortfarande förvånansvärt lugn. Men förhoppningsvis kan lite mer krävande arbetspass och lite lösspringande i ridhuset göra att han successivt lugnar ner sig och så fort jag vågat släppa ut honom i hagen tror jag att min gamla vanliga trevliga häst är tillbaka igen. Jag längtar efter honom!