I fredags började vi dagen med ett tömkörningspass. Vi jobbade både på volter och längs fyrkantspåret och den som inte känner Lotus så bra som jag gör skulle förmodligen ha tyckt att han såg ganska fin ut. Och Lotus jobbade visserligen helt OK, men jag tyckte inte att han riktigt ville böja igenom och komma till jobb så bra som han borde. Framför allt ville han inte riktigt ställa igenom åt vänster och jag som vet vad jag ska titta efter tyckte att han inte riktigt ville belasta sina framben och att det var därför som han exempelvis inte gav efter riktigt i öppnorna.
När Lotus blev friskskriven från sin senaste skada i februari var ju veterinärens avskedsord att vi nog skulle ses igen om tre till fyra månader. Jag hoppades ju förstås på att han skulle ha fel – och lite fel hade han faktiskt för det har nu gått nästan fem månader. Men sannolikt så känner Lotus nu av sina framben igen och det är nog dags för ett besök hos veterinären. Det är klart att det känns lite irriterande, men samtidigt är jag inte särskilt förvånad och inte heller särskilt orolig.
Jag måste väl också konstatera att vi nog tog oss lite vatten över huvudet när vi tränade så hårt som vi gjorde för två veckor sedan. Lotus ska nog inte gå den typen av intensivträning, det blir helt enkelt för mycket för honom. Men det var ju lite av ett test från min sida och jag kände att jag ville prova gränserna lite. Nu vet jag lite mer var de går och Lotus är nog inte riktigt så frisk och stark som jag kanske ville tro.
Jag har fått tid hos veterinären om två veckor och hamnar nu i det vanliga dilemmat; ska jag bara låta Lotus vila till dess eller ska jag hålla igång honom? Förvärrar jag skadan i onödan om jag fortsätter att jobba honom – eller riskerar jag att skadan läker lite lagom för att veterinären inte ska upptäcka den om jag låter honom vila? Att skadan läker är ju förstås ingen nackdel, men risken är ju att den bara läker litegrann, tillräckligt för att veterinären inte ska tycka att det är något att behandla, för att sedan gå upp igen när Lotus börjar jobba igen. Å andra sidan är ju min veterinär förmodligen erfaren nog att bedöma skadan även efter vila. Dessutom kanske en vila redan nu göra att skadan börjar läkas och att hela läkprocessen sedan går fortare när han väl fått behandling. För att han kommer att behöva behandling vet jag, den typen av skada som Lotus har läker inte med bara vila.
I stället för att fatta ett beslut direkt bestämde jag mig för att låta Lotus gå ut på bete redan i fredags. Jag har hela tiden velat ha honom ute mer under sommaren, men har av olika anledningar varit lite ovillig att släppa ut honom i den beteshage som erbjuds valackerna, även om det absolut inte är något fel på den hagen egentligen och det är en trevlig flock med lugna och harmoniska hästar. Jag vet dock av erfarenhet att jag uppskattar väldigt mycket att ha hästen på bete när jag själv är ledig eftersom det ger mig en helt annan frihet att ta ledigt från stallet en eller ett par dagar och göra något annat och veta att hästen har det bra där han är. Och att Lotus älskar att vara ute dygnet runt och umgås med sina kompisar, det är det ingen tvekan om! Dessutom är jag ganska säker på att det är väldigt nyttigt för honom med tanke på hans skadebild, han mår helt enkelt bra av att röra sig mycket.
Sagt och gjort, på fredagskvällen tog jag ner Lotus till hagen där han möttes av sina betande kamrater. Det var i och för sig inga nya bekantskaper utan samtliga hästar går i hagen bredvid hans resten av året. Därför blev det inte heller några större hälsningsceremonier utan det såg mest ut som om de andra sa ”hej kompis, dig känner vi ju redan, välkommen hit”. En ny kompis fanns det dock, Nalle, som anlände i början av sommaren. Han är om möjligt ännu mer social och kontaktsökande än Lotus och de två fann varandra direkt. Det verkade faktiskt nästan som om Lotus tyckte att Nalle var i mesta laget…
Nu har Lotus bara fått gå och ha det bra i hagen hela helgen. Jag var där och tittade till honom i lördags och han såg ut att må hur bra som helst. Jag brydde mig inte ens om att ta med honom upp till stallet utan tog bara ut honom från hagen en stund och tittade igenom honom samt lät honom äta lite betfor – inte för att han behöver extra mat men för att jag vill att han får i sig sitt glucosamin.
Men, innan Lotus fick gå ut på bete i fredags så var vi på utflykt. Det var nämligen dags för årets första (och hittills enda inbokade) bröllopskörning. Det handlade om ett väldigt litet familjebröllop som hölls hemma på familjens gård. Vår uppgift var väldigt enkel: vi skulle hämta brudgummen och köra honom ett par hundra meter genom en allé till gårdsplanen, där själva vigselceremonin skulle hållas. Sedan hämtade vi bruden och körde henne till hennes blivande man. Under den korta ceremonin väntade vi lite i bakgrunden och sedan fick brudparet tillsammans kliva upp i vagnen och åka en kort sväng. Alltihop dokumenterades omsorgsfullt både på bild och på film. Lotus skötte sig, förstås, exemplariskt och fick massor av beröm för att han inte bara var både duktig och vacker utan dessutom klok (!). Själv tyckte jag att det var en mysig utflykt och det känns alltid både roligt och högtidligt att få vara med och förgylla ett bröllop. Även om vår uppgift var enkel så vet jag att det betydde oerhört mycket för brudparet och hela familjen och jag kan inte utan en viss stolthet säga att det är ett väldigt vackert ekipage vi kommer med!