Galoppen var väl OK, men inte alls så fin som den varit på sistone. Lotus kastade sig in i galoppen och sprang ifrån mig på ett sätt som jag trodde att vi arbetat bort. När jag avslutade i trav var han någorlunda rund och lösgjord i högervarvet, men i vänstervarvet fick jag inte alls den där fina ridkänslan som jag ville ha.
Red i sadeln jag förmodligen kommer att köpa och som jag fått låna ett par dagar till för att bli säker på min sak, men nu blev jag osäker även på den eftersom ingenting riktigt ville fungera.
Det kändes faktiskt lite som om vi tagit ett par rejäla kliv bakåt och hamnat där vi var för ett par månader sedan. Då kämpade jag med en vänstersida som inte ville släppa och förhållningar som inte gick igenom. Sen lossnade allt och det har liksom gått som på räls – och jag har väl lite väntat på bakslaget. Och nu kom det med – men vad beror det på? Hade Lotus varit en ”vanlig” häst så hade jag nog förklarat det hela med att han är lite trött i kroppen, börjar tycka att kraven vi ställer på honom är jobbiga och kanske helt enkelt behöver ”pausa” lite och landa i allt det nya för att orka jobba vidare. Kanske han har lite ont nånstans, alltså en ”helt vanlig” skada, tyckte att han eventuellt var lite varm i höger bak (det enda ben som han aldrig haft problem med...). Ja, han skulle ju helt enkelt kunna ha en lite dålig period, ingen av oss är ju på topp jämt.
Och visst, vilken som helst av dessa, eller en rad andra, odramatiska förklaringar kan säkert vara orsaken till att Lotus för närvarande inte fungerar riktigt så bra som han gjort på sistone. Men nu är det ju så en gång för alla med Lotus att eftersom han har den skadehistoria han har så ligger det väldigt nära till hands för mig att genast tro det värsta och utgå ifrån att det är hans gamla problem som kommit tillbaka. Och då är katastrofscenariot genast där. Ett lite sämre ridpass som de flesta andra bara skulle har ryckt på axlarna åt, sätter igång så himla många jobbiga tankar hos mig. Och det är ju det här som gör att det ibland är så jobbigt att jobba med en häst som Lotus. Jag lever hela tiden med en ovisshet och känslan av att tiden är utmätt. Det känns som en kamp mot tiden; hur långt ska vi hinna?
Min magkänsla har många gånger varit rätt och jag har lärt mig att lyssna på den. Samtidigt har jag många gånger haft fel. Flera gånger under det senaste halvåret har jag fått känslan av att nåt inte stått rätt till – och sedan har bitarna plötsligt fallit på plats och allt har fungerat bättre än nånsin. Så det är väl bara att jobba vidare ett tag till och se vad som händer. Och framför allt försöka att låta bli att oroa sig – men just det är lättare sagt än gjort!