Att köra hinder är svårt – och inget som vi tränat särskilt mycket på. Mitt första problem är att ens komma ihåg vägarna, tur att min groom är bättre på sånt än jag. Sen var det då det där med att komma rätt i svängarna och inte köra fast… Plötsligt blir det väldigt tydligt hur viktigt det är att hästen verkligen är framme på yttertömmen och runt ”innerskänkeln” och lyssnar på sin kusk. När jag såg lite filmsnuttar efteråt blev det också väldigt tydligt att jag är för långsam och inte har nån riktig framförhållning och att jag blir för ostadig i handen. Lotus ser nästan lite förvirrad ut och vet inte vart han ska. Men ju mer vi tränade, desto bättre gick det. När vi låg kvar flera svängar i samma varv hittade vi flytet och stundtals kändes det ganska bra. Det svåra är när man plötsligt ska byta riktning. På slutet kändes Lotus jättefin och var sådär trevligt rund och mjuk och då var det också lättare att få till vägarna. Väldigt roligt var det – och det tyckte Lotus också. När jag tittade på filmen blev jag alldeles glad över att se Lotus lyckliga uppsyn och spetsade öron. Han är så otroligt positiv och entusiastisk och det smittar av sig! Det är också skönt att konstatera hur cool och obekymrad han är. Vi körde ju fast i nåt hinderstöd ett par gånger och fick det med oss en bit, vilket inte påverkade Lotus ett dugg. Det var bara att stanna, invänta hjälp och köra vidare. Ett par gånger fastnade vi nästan i en alltför trång sväng och jag fick trixa lite fram och tillbaka för att komma loss – inga problem där heller. Skönt att ha en så trygg häst!
Det var också roligt att se As framfart i hindren. Hon tog dem i galopp och det såg lekande lätt ut. Sådär vill jag också kunna köra en dag! Och det är inte Lotus som är begränsningen – han skulle nog inte ha några problem att ta hindren i full fart om han bara har en kusk som kan visa honom tillrätta.
Man skulle ju kunna tro att Lotus skulle ha rastat av sig lite lagom under lördagens körpass, men han hade nog snarare värmt upp för när jag satt upp och red för S på söndagen så var han om möjligt ännu piggare än dagen innan. Det var sådär så att det nästan studsade om honom och han var ganska spänd och hade mest bara bråttom. Fick ägna en lång stund åt att värma upp med öppnor åt växlande håll och serpentiner i både skritt och trav innan han slappnade av någorlunda och kom till hyggligt jobb. Samtidigt var han väldigt fin och att han är pigg och överentusiastisk är ju egentligen mest ett positivt problem.
Galoppen var jättefin. Konstigt nog blir han inte springig i galoppen när han är sådär pigg utan snarare så får han extra fin galopp med härlig aktion. Kunde verkligen jobba honom i galoppen, omväxlande på volter och längs hela spåret, och han var jättefin. Efter det blev även traven bättre. Nu var han lite avrastad och kunde komma till jobb på ett mer avslappnat sätt. Vi gjorde öppnor och slutor och jag fick sitta ner en långsida i taget och stundtals kändes Lotus jättefin. Jag som inte hade gjort slutor på sådär fem månader fick tänka till lite extra innan jag fick till det, men vi imponerade ändå på S genom att göra riktigt fina slutor. Efter en stund med lite mer samlat jobb blev dock Lotus trött och jag fick övergå till lättridning och släppa fram honom lite. Då var han helt otroligt fin! Han var helt rund och lösgjord, gick i en sån där härligt avslappnad låg form och travade med en spänst som jag inte trodde var möjlig. Åh vad jag njöt! Fina fina Lotus! När jag får den där underbara ridkänslan kan jag inte låta bli att tänka på hur många gånger jag trott att jag ska förlora honom. Hoppas att han får vara kvar med mig länge än och att vi får fortsätta att ha så här roligt tillsammans!