Det kändes verkligen jättekul att på detta sätt få vara in inspirationskälla på riktigt – att kunna hjälpa andra att orka kämpa vidare med sina skadade hästar har ju varit lite av tanken med att jag ens startade den här bloggen. Och det är klart att jag var en stolt matte när jag hörde våra gäster ösa beröm över min fina häst! Kul också att få träffa lite nya människor och alltid lika fascinerande att man kan prata oavbrutet i flera timmar med folk man egentligen inte känner bara för att man har ett brinnande gemensamt intresse.
Idag spände vi för maratonvagnen och gav oss ut i snön. Ganska snart märkte jag att vi nog skulle hålla oss på de plogade vägarna om det inte skulle bli på tok för jobbigt för Lotus, vilket innebar att det blev mycket fram-och-tillbaka på de vägsnuttar som stod till buds. Nu när det är vinterväglag har jag inte heller nån lust att ge mig ut på landsvägen med vagnen, vilket är nödvändigt för att komma till de bättre vägarna. Så dagens körning var kanske inte direkt spännande, men Lotus verkade oerhört nöjd bara med att få gå framför vagnen. Förvånansvärt lugn och sansad var han också – så länge han drog vagnen. När jag promenerade en stund med honom efteråt var han betydligt stökigare. Det styrker min teori att vagnen nog verkligen är det allra bästa sättet att motionera honom på just nu.
Gjorde även en intressant upptäckt. Jag brukar alltid vända Lotus innan jag spänner ifrån för att han ska ha koll på omgivningen medan jag håller på. Idag tänkte jag dock vara lite lat och köra fram så långt som det gick mot dörren till vagnförrådet och spänna ifrån utan att vända – allt för att det skulle bli enklare för mig att dra in vagnen i förrådet genom snön. Detta gjorde Lotus väldigt upprörd och han trasslade runt och ville vända själv, trots att det inte fanns någonting bakom honom som kunde störa honom. Jag lyckades få honom att stå stilla och kunde ändå spänna ifrån, men jag lärde mig verkligen att jag inte ska ändra på några rutiner. Nästa gång vänder vi – som vanligt!