Som så ofta med hästar gäller det att ibland tänka tillbaka på hur det varit förut och vilka framsteg man trots allt gjort. För bara nån månad sen hade jag varit jättenöjd med det pass Cougar och jag nu gjorde, för han jobbade trots allt mestadels riktigt trevligt och han har fått en helt annan rakhet och balans i kroppen.
Sedan var det Lotus tur. Han var på ett strålande humör och jobbade på med en otrolig framåtanda. Tyckte inte att jag riktigt fullt ut fick honom till arbete i första skritten, men när vi började trava var han jättefin och jobbade verkligen på. La in första galoppen tidigt i ridpasset och resultatet blev ännu mera framåtbjudning. Han travade sedan otroligt bra i högervarvet, men var lite stel och stum i vänstervarvet.
Vänster sida har alltid varit hans sämre och efter att under en period ha varit ovanligt liksidig, är oliksidigheten nu tillbaka. Jag är ganska säker på att det beror på att vi nu fått honom att jobba mer ”ihop” och i en form som är både rakare och högre än tidigare; då hänger inte vänstersidan riktigt med. Jag red mycket volter och öppnor åt vänster i skritt för att mjuka upp honom och övergick sedan till att göra detta även i trav. Och även om vänstervarvet inte blev riktigt lika bra som höger, så blev han oerhört mycket bättre under ridpassets gång.
Fick honom att jobba riktigt bra i galoppen, särskilt i höger varv, och kunde faktiskt galoppera riktigt långsamt och samlat, något som är ganska svårt för honom. Men när jag sedan skulle avsluta honom i trav ”yrde” han mesta bara runt i ett rasande tempo efter att verkligen ha kommit igång i kroppen. Visst, jag borde kanske ta tag i honom när han gör sådär, men jag kan inte låta bli att njuta av att han har sån framåtbjudning, särskilt när han jobbar i en otroligt rund och fin form. I Lotus fall är det ett sånt otroligt skönt bevis på att han mår bra när är sådär pigg och glad och verkligen VILL springa!