Det är lite osäkert om det är så att den ursprungliga skadan var värre än veterinären trodde från början, om jag satt igång lite för snabbt eller om det helt enkelt är Lotus bocksprång som ställt till det. Jag tror faktiskt på det sistnämnda. De där tokiga sprången som Lotus inte kan låta bli att ta och där han landar på ett framben – det är klart att det är lätt hänt att han landar fel och överanstränger ett ben som redan är skört. Men visst kan det även vara så att både jag och Lotus var lite för ivriga att komma igång och att jag lät honom ta i lite mer än vad som var lämpligt.
Nåja, oavsett vad som hänt så är Lotus halt igen och veterinären såg inga tecken på att det är leden som är skadad, vilket i och för sig är skönt. Nu får han bara röra sig ordnat och kontrollerat i skritt de närmaste tre veckorna, vilket självklart innebär sjukhage. Han fick även en cortisonspruta och ska ha ytterligare tre såna med några dagars mellanrum för att hjälpa läkningen lite.
Det bästa sättet att motionera Lotus på för att undvika bocksprång är sannolikt körning. Tömkörning är helt uteslutet, det är då han gör mest krumsprång. Veterinären insåg helt klart problematiken med en överenergisk häst och frågade om det gick att skritta honom trött. Jag bara tittade på honom och frågade hur länge jag fick hålla på… Klart är i alla fall att Lotus gärna får gå både mycket och länge, bara han gör det någorlunda rakt fram och utan luftsprång. Tänk om det gick att förklara för Lotus att bocksprång och allmänt dåligt uppförande inte riktigt ingår i rehabträningen och att alla såna tilltag snarare förlänger fängelsevistelsen, förlåt, jag menade sjukhagevistelsen. Ibland vore det onekligen enklare om hästar förstod det där med orsak, verkan och konsekvenser!
Så ja, det känns helt klart lite motigt nu. Jag som trodde att vi skulle kunna komma igång och träna nu; istället är det bara att ställa in sig på en ny konvalescensperiod. När de tre skrittveckorna är avklarade får vi börja trava lite försiktigt, efter ytterligare tre veckor vill veterinären se Lotus igen – om vi får klartecken då kan vi äntligen börja jobba på riktigt igen. Det som jag trodde var en liten enkel skada kommer att innebära totalt nästan tre månaders konvalescens. Det är sånt här som får en att undra lite varför man valt just hästar som hobby… Men ja, det kunde varit värre. Det är ju trots allt inte Lotus ”vanliga” problem som spökar, just det här ska inte påverka hans hållbarhet i längden och det faktum att vi faktiskt får hålla igång med körning gör ju att vi i alla fall kan göra nåt slags jobb och att Lotus inte kommer att hinna tappa så mycket. Vi ska nog ta oss igenom det här också, men jag kan inte låta bli att irritera mig på att vi inte hinner njuta av det faktum att vi faktiskt fått bukt med Lotus gamla problem – istället får vi nya problem att tampas med!
Insåg att Lotus måste hållas igång varje dag för att hålla sig någorlunda i skinnet. Tillbaka från kliniken spände vi därför för vagnen och tog en ganska ordentlig skrittrunda på landsvägen. För Lotus var det delvis nya vägar och han var väldigt pigg och entusiastisk. Men han höll sig faktiskt lugn och turen var riktigt trevlig, trots duggregn och gråväder. Dock fick vi inse att en sak som definitivt inte fungerade var att stå stilla; vid två tillfällen mötte vi folk vi kände, men att stanna för att prata med dem var helt otänkbart, Lotus höll på att bokstavligen krypa ur både skinnet och vagnen.