På lördagen var tanken att vi äntligen skulle ge oss ut med vagnen, men halv storm och snöblandat regn på tvären satte stopp för de planerna. Det blev tömkörning i ridhuset i stället. Lotus jobbade riktigt bra. Vågade mig på att låta honom värma upp lite på stora volter i trav och han såg härligt lösgjord ut. Däremot orkar han inte riktigt bära sig i öppnorna och jag gissar att han faktiskt tappat lite styrka medan han vilat. Jag jobbade en del med öppnor i skritt och lät honom gå in i trav några steg åt gången, då var han riktigt fin. Vi får väl jobba tillbaka styrkan successivt. Så länge han får jobba på rakt fram eller på stora volter är han dock jättefin och vi fick till riktigt bra trav på slutet (medan matte fick springa sig trött för att hänga med…). Jag hade tömmarna i de översta ringarna för att få upp honom lite i formen. Kanske det var lite onödigt svårt för honom i det här skedet så nästa gång blir det tömmarna på en lägre nivå.
Idag var i alla fall vädret om inte jättehärligt så åtminstone okej för en tur med vagnen. Övertalade sambon att följa med eftersom jag insåg att det skulle vara ganska dumt att ge sig ut ensam så här första gången på länge med vagn ute vägarna. Tror att Lotus ganska snabbt fattade vad som var på gång. Under de senaste veckorna har vi ju bara kört i ridhuset, och då går vi ut från stallet genom den vanliga dörren. Nu var det sele på och ut genom dörren mot baksidan. De ivriga stegen vittnade helt klart om att Lotus förstod att han äntligen skulle få gå ”på tur”. Det var också med väldigt ivriga steg vi lämnade stallet och gav oss iväg längs landsvägen. Jag dristade mig sedan till att ta den grusväg som Lotus så starkt förknippar med att ”springa fort”. Senast vi var där var före jul och då blev Lotus näst intill oregerlig eftersom han var så missnöjd med att inte få springa så fort och så mycket som han ville. Nu höll han sig dock lugn och avspänd, även om han var pigg och glad och gärna travade på. Jag lät honom gå i ett ganska lugnt tempo, ville undvika att varva upp honom. Han var väldigt trevlig att köra och jobbade på i trevlig form med mycket bakbensaktivitet. Att han uppskattade att äntligen få trava grusväg igen var tydligt. Och jag njöt verkligen av att våga köra ”på riktigt” igen. Vi var ute i nästan en och en halv timme och även om det blev mycket skritt så fick vi njuta av en hel del långa travsträckor. Lotus såg sådär lite lagom trött och nöjd ut när vi var tillbaka.
Turen blev lite extra trevlig eftersom sambon via radion höll koll på de svenska skidkillarnas väg mot stafettguldet och gav mig korta referat. Dock fick vi jubla lite lagom lågmält när guldet var ett faktum, ville ju inte riskera att vi satte onödig fart på Lotus.