Ännu nöjdare var Lotus igår när han äntligen fick gå framför vagnen igen. En skrittrunda på 45 minuter på en ganska lerig och inte alltför inspirerande skogsväg, men det var ingen tvekan om att Lotus verkligen uppskattade detta enkla nöje. Han skrittade på med bestämda steg och spetsade öron och verkade verkligen njuta av att få vara körhäst igen.
Jag provade, förstås, nya selen. Den passade jättebra, men det fanns ett problem: draglinorna var för korta för maratonvagnen. Jag hade haft detta på känn så jag blev inte helt förvånad. Bara att byta till gamla bröstan i stället. Idag körde vi med giggen i stället, enbart för att prova hur selen fungerade då. Till den var draglinorna perfekta. Lösningen får bli att jag beställer ett par extra draglinor, med en längd som passar maratonvagnen.
Dagens körpass gjorde vi i ridhuset. Varvade jobb ”på tömmen” med att bara skritta runt på lång töm. Fick sällskap av en kompis som också bra skulle skritta sin häst (dock uppsuttet) så vi satt och pratade varv efter varv och hade riktigt trevligt. Och selen var väldigt snygg till giggen, nu har jag ett riktigt stiligt ekipage!
Jag är faktiskt lite förvånad över de reaktioner jag fått när jag berättat för folk om mitt beslut att låta Lotus vara körhäst på heltid i fortsättningen och helt släppa ridningen. Hade nog väntat mig att en och annan skulle ifrågasätta beslutet och tycka att det var märkligt. I stället har det varit precis tvärtom. Nästan alla jag pratat med har tyckt att det är både rätt och självklart. Nu är jag inte den som bryr mig sådär jättemycket om vad andra tycker utan jag brukar stå för mina egna beslut, men det är klart att det känns skönt när man får stöd i det man tror på. Och jag är nu helt säker på att jag gör rätt, även om jag kan känna ett styng av vemod när jag tänker på hur långt vi faktiskt kom med ridningen och att jag inte kommer att få jobba vidare med detta. Å andra sidan kommer jag att kunna utveckla körningen ännu mer – och kanske få glädje av Lotus ännu lite längre än vad jag fått annars.