Ja, var ska jag börja… Måste nog ändå bli med kursen, för att ta det i kronologisk ordning. Tillbringade ju alltså helgen på Rockelstad slott (ja, inte på själva slottet då, men alldeles intill) och hade förmånen att få vara med på en kurs för Christer Pålsson. Jag säger bara wow, vilken tränare! Det är nåt alldeles speciellt med de där ”gamla hästkarlarna” som har så oerhört mycket erfarenhet att dela med sig av. Och Christer hade verkligen förmågan att dela med sig av sina kunskaper på ett sätt som gjorde att allt kändes så självklart och faktisk nästan lättförståeligt.
Jag fick ju alltså låna en häst av arrangören och jag måste erkänna att jag blev lite tveksam när jag såg det lilla svankryggiga och ganska griniga stoet, Mazze, som skulle bli min träningskompis. Nåja, tänkte jag, hon hade ju faktiskt tävlingsmeriter så helt hopplös kunde hon ju knappast vara. Och det lilla stoet växte verkligen med uppgiften. Hon visade sig vara en mycket alert och arbetsvillig dam som verkligen var jätterolig att köra.
Passet på lördagsförmiddagen gjordes ute på grusvägarna. Där har ju körningen en fantastisk fördel, man tar helt enkelt med sig tränaren ombord på vagnen och sedan kan man göra sitt träningspass var som helst. Vi travade iväg längs vägen och Christer bildade sig en uppfattning om både mig och hästen. Mazze visade sig vara ganska sned och ville helst bara gå böjd åt vänster, vilket är precis samma problem fast tvärtom som jag brukar ha med Lotus. Helgens övning blev alltså rakriktning (vilket för övrigt även gällde de flesta av mina kurskamrater). Christer tog över tömmarna och visade hur han jobbade med att få hästen att ta stöd på den mjuka sidans töm för att så småningom få den att böja igenom även åt den svåra sidan. Jobbet fortsatte inne på grusplanen och så småningom fick jag ta över tömmarna och kunde konstatera att hästen redan jobbade oerhört mycket bättre.
Christer sa så otroligt många bra saker, men om jag ska trassla in mig i alla detaljer kommer detta att bli en instruktionsbok istället för en dagbok och dessutom skulle jag säkert inte förklara allting rätt ändå så jag nöjer mig med att säga att jag fick väldigt väldigt många bra tips. Starkt förenklat handlade det mycket om att jobba hästen i det varv där den har lättast, men försöka att hålla den rak istället för att låta den böja sig åt det lätta hållet och med hjälp av pisken på den stela sidan försöka att få ett ärligt stöd på tömmen i den lätta sidan och så småningom få den att även mjukna i den svåra sidan. Fast riktigt så enkelt var det ju inte förstås…
På eftermiddagen körde vi på grusplanen och fortsatte med rakriktandet. Masse kändes redan mycket trevligare och började jobba riktigt bra genom kroppen. Så småningom kunde jag faktiskt köra henne i högervarvet på ett sånt sätt att jag t o m glömde bort att det var det svåra varvet. Christer var med på kuskbocken hela tiden, kom med massor av konkreta tips och tog ibland över tömmarna för att visa. Det var så otroligt roligt att köra och jag kände verkligen att jag hittade känslan och lärde mig massor.
När man inte själv satt på kuskbocken kunde man njuta av andra fina ekipage och se och lära. Det där är ju en väldigt viktig del av att vara på kurs, att få se andra träna och lära sig av detta. En annan viktig del av en kurs är att få äta god mat och umgås med nyfunna vänner och där måste jag verkligen ge arrangören HorseWorkz full poäng för hela kursen var väldigt välarrangerad.
På söndagen fortsatte vi våra övningar. Mazze var nu riktigt trevlig och jobbade jättebra. Kändes mjuk och rakriktad och jag hade inga problem att köra henne i båda varven. Nu när hon började jobba rätt drev hon dessutom väldigt bra med båda bakbenen och fick massor av gång. Christer hade ställt upp en massa koner som vi använde mer för att dressyrmässigt öva vägar och svängar än för att egentligen träna precision. Jag fick jobba mycket med att göra svängar och ganska små volter åt höger och det fungerade jättebra.
Jag fick massor av beröm av Christer som tyckte att jag verkligen hade känsla för körningen. Han verkade lite förvånad när jag berättade att jag bara hållit på med körning i ett drygt år och sa t o m att jag hade potential att bli en riktigt bra kusk. Blev nästan generad över allt beröm men samtidigt väldigt stolt. Det är klart att det är kul att få höra att man faktiskt är bra på nåt som man dessutom tycker är fantastiskt roligt att hålla på med. Och jag tycker ju faktiskt själv att jag blivit ganska duktig på körning och då känns det extra bra att få ett erkännande. Det var även väldigt kul att kunna konstatera att jag kan göra ett bra jobb även med en annan häst än min egen och jag tyckte mig förstå att lilla Mazze inte var helt enkel att få till arbete.
Ja, att lite lagom kortfattat återge vad som hände under två fullspäckade dagar är näst intill omöjligt, men jag njöt i alla fall av varje minut och tyckte att kursen var helt fantastisk och att Christer var en av de bästa tränare jag träffat på. Fick en oerhörd mersmak och inser att körningen t o m är ännu roligare än jag trodde. Nu kan jag knappt bärga mig tills jag får börja träna med Lotus igen och min ambition är absolut att åka tillbaka till Rockelstad med honom i slutet av november för fortsättning. Skulle vara väldigt roligt att få visa Lotus för Christer, tror att han skulle få med beröm godkänt!
Bilder kommer så småningom!
Klinikbesök
Och igår var det då dags att åka till kliniken med Lotus. Var så utmattad på söndagskvällen att jag sov som en stock hela natten, vilket inte alltid brukar vara fallet när jag ska iväg på såna äventyr. Dock var det ganska mycket fjärilar i magen när vi gav oss av.
Undersökningen började med longering och veterinären konstaterade att Lotus var halt på vänster fram, särskilt i yttervarv. Jag såg väl egentligen inte hältan, men kunde se att Lotus ville ställa sig utåt i högervarvet. Veterinären la en nervbedövning under kotan och nu rörde sig Lotus bättre men inte helt bra. Nästa steg var att bedöva vänster framknä och nu blev han ytterligare lite bättre. I det närmaste helt bra blev det när även vänster hasled bedövats.
Veterinären konstaterade att det återigen var hasleden som var grundproblemet och att problemen i frambenet var sekundära och orsakade av felbelastning. Han var inte det minsta bekymrad utan tyckte att Lotus såg väldigt fin ut och att skadorna än så länge var väldigt lindriga tack vare att jag känt av dem så tidigt och att det därför inte heller skulle vara några problem att läka ut dem. Jag var förstås tvungen att fråga om skadorna kunde bero på överansträngning, men det trodde inte veterinären utan han menade att det här var en naturlig process som jag inte kan påverka, men att Lotus ändå var i ett betydligt bättre skick än man kunde förvänta sig med hans bakgrund.
Det blev behandling i hasled samt hovled och knäled vänster fram. Jag tycker alltid att det är lite obehagligt med inflammerade hovleder men veterinären lugnade mig med att det i det här fallet var väldigt lindrigt och inget att oroa sig över. Konstigt nog verkade inte framkotan påverkad den här gången; både hovled och knäled var nya ”fynd”. Om det är bra eller dåligt vet jag inte… Hasen var ju dock ingen överraskning och det är väl helt enkelt den som är Lotus svaga punkt.
Det blev inte IRAP-behandling den här gången utan de ”vanliga” preparaten, de där som jag aldrig lär mig namnet på och dessutom var det tydligen lite olika preparat i de olika lederna. Att veterinären valde detta berodde på att han inte tyckte att skadorna var så allvarliga den här gången och därför borde Lotus svara bra på denna behandling. Det positiva med detta för min del är att det, förhoppningsvis, inte blir lika många resor till kliniken som annars brukar krävas samt att detta kommer att täckas av försäkringen, vilket inte IRAP gör.
På det hela taget kan man väl konstatera att diagnosen var ungefär den som jag förväntat mig och veterinären verkade väldigt nöjd med det han såg och inte det minsta bekymrad för Lotus fortsatta hälsa. Och jag känner mig också ganska lugn och tillfreds och vågar nog tro på att Lotus snart är tillbaka i god form.
Nu ska han stå helt stilla, dvs boxvila, ett dygn för att preparaten ska verka på rätt sätt. Därefter får han börja promenera, men eftersom bandaget absolut inte får bli blött pga att det är hovleden som behandlats så får han vackert stå inne tills jag får ta av det. Dessvärre måste det sitta på i tre dygn… Tur att jag vet att Lotus klarar av boxvila, även om han inte direkt tycker om det. Totalt blir det en vecka i box och därefter sjukhage med obegränsat med promenader. Sedan ska jag jogga igång honom lite försiktigt under en vecka och därefter är det återbesök. Ganska snabb process med andra ord och det är bara att hoppas att Lotus svarar så bra på behandlingen som veterinären tycks tro för då är vi snart igång igen.
Kan ju bara tacksamt konstatera att det var tur att jag än en gång lyssnade på min magkänsla och tog det på allvar när jag tyckte att Lotus inte riktigt fungerade som han skulle. Hade jag jobbat vidare och gått efter tesen ”vänta och se” så hade skadorna blivit mycket värre. Fick beröm för detta av veterinären som tycker att det är bra att jag är så uppmärksam på Lotus. Och ja, vi känner ju varandra ganska väl vid det här laget...
Passade på att väga Lotus när vi ändå var på kliniken och vågen visade på exakt 600 kg, vilket faktiskt var något mindre än för två år sen. Förvånade mig lite eftersom jag tycker att han byggt mer muskler sen dess, men å andra sidan har han nog jobbat bort lite överflödigt hull i stället.