Visst, vi har ett problem och nu har jag också fått ett namn på diagnosen: strålbenshälta (det stod faktiskt om det i senaste Ridsport, och där stod det också att det ofta gick att lösa med rätt skoning och träning). Problemet är värre på vänster fram än på höger och kanske det delvis kan förklara varför Lotus alltid har lite svårare i vänster varv. Det faktum att skillnaden mellan varven trots allt blivit allt mindre samt att Lotus numera nästan går bättre i vänster varv än i höger när vi väl kommit igång, tyckte veterinären var ett väldigt positivt tecken. Om vi däremot kommer till ett läge där vi faktiskt inte ”får loss” vänstersidan ska jag nog vara lite observant. Jag förstod också att jag ska vara försiktig med upprepade snäva svängar, framför allt åt vänster, men det visste jag ju redan. I övrigt fick vi inga som helst restriktioner; fortsätt precis som du gjort, var ordern. Och den här gången brydde jag mig inte ens om att fråga om det var nåt särskilt jag skulle göra/inte göra/undvika eftersom jag vet att svaret alltid är jag redan vet allt det där och gör så rätt som man rimligen kan göra.
Det var en väldigt positiv veterinär jag träffade idag. Förra hösten pratade han om att Lotus, med de diagnoser han hade, förmodligen inte skulle hålla mer än kanske ett par år till. Idag var han klart mer optimistisk och sa att visst kommer vi så småningom att komma till ett läge där det faktiskt inte går att göra mer, men just nu kändes den dagen långt borta. MRI-undersökningen var helt klart väldigt avgörande och det faktum att vi nu faktiskt VET vad det är för problem Lotus har och därmed har möjlighet att hantera det ger oss helt andra förutsättningar att hålla Lotus frisk och kry ett bra tag till. Och kilskorna får han fortsätta med. Hovslagaren har sagt att det finns en risk för att trakterna på sikt tar skada av dessa skor och det var också veterinären medveten om. Dock menade han att det finns alternativ att ta till om det problemet skulle uppstå.
Ännu en gång fick jag beröm av veterinären, som sa att han var djupt imponerad av det jobb jag gjort med Lotus och att vi faktiskt kommit dit där vi är idag. Och det är klart att jag blir stolt när jag får höra det! Jag vet ju att jag tagit mig an en uppgift som ibland känts nästan oöverstigligt svår och alla som följt mig vet att jag mer än en gång misströstat och varit nära att ge upp. Men samtidigt har jag fått så mycket tillbaka att det oftast inte har varit särskilt svårt att ta nya tag och komma igen och att få denna uppskattning och erkännande från en erfaren veterinär, det betyder förstås jättemycket. Men det som betyder mest av allt är förstås den uppskattning jag hela tiden får från Lotus i form av en glad och arbetsvillig häst!
Så nu ser vi framåt och vågar planera för diverse aktiviteter framöver. I slutet av augusti ska jag tävla på Johannesberg och faktum är att jag är väldigt sugen på att, förutom dressyr och precision, även starta i maraton. I så fall blir det dock bara i debutantklassen, vilket betyder färre hinder men framför allt en kortare sträcka att springa och ett lägre. Mitt sunda förnuft säger mig att jag nog ska undvika att trötta ut Lotus alltför mycket, det är nog då risken är som störst för skador. Men jag ska fundera ett tag till på om det verkligen är värt risken.